Ni som eventuellt följer mina inlägg vet att jag skrivit det mesta på Facebook sedan en längre tid, sedan har jag efter nån månad eller så lagt upp valda texter därifrån här på sidan under rubriken "saxat från fejan". Antagligen är inte det forumet den bästa platsen för min typ av inlägg. Men: Det är absolut inte så att jag övergivit min blogg. Men att skriva på "fejan" ger bättre respons än på denna sida. Tyvärr. Det var ett bra tag sedan jag skrev ett inlägg här, men nu är det alltså dags.
En blogg är ju egentligen en slags "dag"-bok och i början så skrev jag flera inlägg om dagen, men till slut ändrar man - åtminstone jag - det hela och skriver mindre frekvent. Inte för att jag inte har tid, men man kan ju inte gå på 100 procent inspiration hela tiden. Jag har haft funderingar på att lägga upp en till blogg, men sedan frågar jag mig vad det egentligen skulle tjäna till. Ämnena skulle förmodligen bli desamma och antalet läsare lika lågt som här. Men kanske om man hade ett mer klatschigt namn? Eller om man tog av sig skjortan? Näe, tror inte det.
Jag kör vidare här under min korkek och i den stilla lunk jag funnit fungerar så otroligt bra i min vardag. Vad händer då och vad har hänt den senaste tiden? Skulle jag säga inte mycket så vore det inte sant, men ändå sant. Vardagen går sin gilla gång och där är det inte stor skillnad mot de senaste fem åren. Jag inser mer och mer att jag gjort rätt och att tillvaron med stor säkerhet kommer att vara "status quo" för all framtid. Om livet hade varit för djävligt, hade det ju varit för djävligt, om ni hajar hur jag menar...
Men nu är det faktiskt ganska bra enligt min egen måttstock. En väldigt glädjande sak var att jag gjorde den där "årliga" hälsokontrollen hos husläkaren, vilken numera består av att ta en mängd prover samt att läkaren lyssnar på hjärta/lungor och att "syster" vägde/mätte mig och tog blodtrycket. Och kan ni tro: allt var bra! Eller, ja, då menar jag helheten, det fanns ett par aber, dels hade jag B12-brist (som jag kurerar för närvarande) och sedan vägde jag för mycket. Men eftersom alla värden låg bra och blodtrycket var 130/75 så ansåg inte läkaren att något behövde göras ytterligare. Jag vet var problemet ligger och det är bara att ta tag i den biten. Ut och gå!
Inte vet jag, men förmodligen är värdena bra eftersom jag vare sig röker eller dricker alkohol. Jag äter sparsamt med kött och tänker på vad jag äter. Kolesterolet låg strax under 5 och även delproverna låg inom sina parametrar. Det är olja som gäller och det är ekologiskt i den mån det går. Visst har jag mina olater även med maten, men det har blivit så otroligt mycket bättre än förr om åren.
Jag tillskriver en stor del av det "perfekta" blodtrycket att tillvaron är så lugn och tyst och att antalet bekymmer i min tillvaro blivit färre och färre genom att jag lever som jag lärt. Naturligtvis gör medicinen sitt. Men den åt jag även när jag bodde i stan och då var blodtrycket alldeles för högt...
Nå. Vad mer?
Den största saken som hänt är att jag blev beviljad sjukpension, det som numera heter "varaktig sjukersättning". Det var en mycket stor lättnad för min del. Både jag och alla läkare jag träffat genom åren var inne på samma linje och till slut förstod även Fkassan detta.
Så nu sitter jag här nykter sedan snart fem år, i en lägenhet som sades vara omöjlig att få samt med en pension som även den ansågs omöjlig. Jag är glad och tacksam över detta, men även lite stolt, för det krävs ett jävla tålamod och mycket stark vilja för att åstadkomma en sådan stor förändring som jag gjort i mitt liv. Alternativet var att supa ihjäl sig. Men det ville jag inte. Livet har för mycket att ge för att man skall ge upp.
Jaha. SÅ då kan jag lägga mig på soffan framför tv-apparaten som en annan Kronblom och bara käka och växa? Hehe, näe, för tusan. Mycket återstår att göra, känns det som. Men det får ta den tid det tar. Jag fortsätter naturligtvis på den inslagna vägen eftersom den fungerat så "bra" hittills. Finns ingen som helst anledning att börja göra på något annat sätt och vis...
Jag ser framtiden an med tillförsikt, vilket jag inte gjort på väldigt många år. Jag har tidigare skrivit mycket om det som psykiatrin kallar "sekundära effekter" och det är egentligen vad hela min tillvaro handlar om. Man eliminerar så mycket man kan av allt det som är negativt i ens tillvaro och det handlar om både personer, företeelser och händelser. Sedan bejakar man allt det som man funnit vara bra och ge en själv glädje. Det jag märkt är att det positiva, vibbarna, så att säga, de sprider sig som ringar på vattnet och till slut mår jag inte bara bra i vänster fot, utan även i höger axel och så vidare.
Jag är naturligtvis inte frisk till hundra procent. Det har jag nog aldrig varit. Fysiskt - ja, men psykiskt - nej. Ända från start blev det fel i den gråa massan och det späddes på med åren. Jag fyller väl egentligen alla kriterier för det som man kunde ha "förutsett" när jag var ung och som skulle kunna hända när jag blev 40-50 bast. Men jag har klivit av det tåget och vänt på steken. Så som det är nu för tiden, kommer det förmodligen att vara för överskådlig tid. Men det är inte så illa.
Det kunde ha varit mycket, mycket sämre och värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar