DET FINNS ETT ABER.
Ingen har väl missat att jag varit glad och tacksam den senaste tiden (och är fortfarande, naturligtvis). Man väljer INTE att bli sjuk, om nu någon trodde det. Det finns många därute som anser att man (jag) är en parasit som lever på systemet istället för att arbeta.
Det finns cirka 4,5 miljoner personer i Sverige som arbetar. Resten är antingen för unga eller för gamla, sjuka eller arbetslösa. Typ. Det är ganska självklart att "bördan" för de som arbetar blir större ju fler av oss som INTE jobbar. Jag säger inget om den saken. Problemet är att "friska" människor inte verkar kunna se längre än vad näsan räcker.
För all del. jag var så själv, en gång i tiden. Jag ansåg att arbetslösa var lata och att sjuka var "tunna". Så är det med många människor. Man är ung och frisk och man tror man är odödlig. Men jag har lärt mig läxan den hårda vägen. Jag anser mig veta skillnaden mellan jobb-inte jobb och frisk-inte frisk.
Jag har bett om ursäkt tidigare, men kan gärna göra det igen: Ursäkta att jag var så som jag var förr om åren. Jag förstod inte bättre...
Det trista är att det är så vanligt, med folk som inte har bollsinne, menar jag.
Well. Vi har det system vi har i vårt land och det tror jag till och med de som arbetar kan förstå. Vi har bidrag och vi har försäkringar. Dessa har kommit till genom hårt arbete och förhandlingar under många år. Tänk på att Sverige en gång i tiden styrdes av kungen och i förlängningen adeln. Vanligt folk hade inte ett SKIT att säga till om.
De skulle arbeta och hålla käften. Och helst skulle de göra detta gratis, med dåligt boende och usel mat. Arbetare var en förbrukningsvara. De var tvungna att arbeta från tidig ålder till dess att de inte orkade längre och då slängdes de i rännstenen. Typ.
Det är faktiskt inte mer än drygt 100 år sedan knegare i gamla svedala började få det bättre.
--------------------
Jag är glad och tacksam över att det finns exempelvis en sjukförsäkring. Fattas bara annat. Men det jag ab-so-lut inte gillar är att det man får i sin försäkring varje månad bara blir mindre och mindre. Det är ganska märkligt, tycker jag. Jag tar det från början: när man blir sjukskriven första gången får man en viss procent av sin arbetade inkomst i ersättning för sjukdom. Men ju längre man är sjuk, desto lägre blir ersättningen.
För min del var jag först sjukskriven (från 2007) ett drygt år och sedan erhöll jag på Fkassans initiativ "tillfällig sjukersättning" under maximal tid - 3½ år - för att sedan bli sjukskriven igen. Det här är 3 steg då försäkringens storlek beräknades och blev lägre för varje gång. Första steget - då jag hade jobb - bryr vi oss inte om. Andra steget då jag gick från sjukpenning till sjukersättning gjorde kassan en beräkning som byggde på årsinkomsterna från de "fem bästa arbetade åren", vilket blev hyfsat bra ändå, trots att jag inte hade haft ett "riktigt arbete", utan fått lön ur någon form av arbetsmarknadsåtgärd. (Dessa löner är väldigt låga förhållandevis).
Under de 3½ år jag hade sjukersättning (sjukpension) hade jag alltså en inkomst som byggde på det jag hade haft i högst årsinkomst under fem arbetade år. När jag sedan nådde den så kallade bortre parentesen i sjukförsäkringens sjukpension blev jag återigen sjukskriven. (Detta efter att ha prövats av AF under 4 månader).
Då fick jag återigen en lägre försäkring eftersom den "nya" sjukpenningen alltså räknades på vad jag hade haft under åren med tillfällig sjukpension. Och efter att ha varit sjukskriven i ett år med 80 procent av sagda uträkning bytte jag inkomst igen. Denna gång erhöll jag något som kallades "sjukpenning på fortsättningsnivå", vilken sänktes till 75 procent av den tidigare uträknade inkomsten.
Jag veeet, det är krångligt så in i bänken....
Nu kommer vi till det överjävliga: Jag sökte alltså och beviljades det som kallas för "varaktig sjukersättning (-pension)" vilket innebär att försäkringen ifråga gäller för all framtid. Jag är - som sagt - glad, tacksam och lättad över detta. MEN: ni fattar redan, va? Just det. Denna inkomst beräknas på vad jag haft i sjukpenning, vilket alltså senast var 75 procent av en ersättning som byggde på en uträkning av de fem "bästa" årens arbetsinkomst, som i sig var låg.
Är ni med?
Man är alltså glad och tacksam över att systemet medger att man kan få denna typ av försäkring, men samtidigt är man förbannat låg över att ersättningen i denna försäkring över en tidsperiod på drygt 7 år blivit lägre och lägre och lägre samtidigt som ALLT annat i samhället blivit dyrare och dyrare och dyrare...
Ingen har väl missat att jag varit glad och tacksam den senaste tiden (och är fortfarande, naturligtvis). Man väljer INTE att bli sjuk, om nu någon trodde det. Det finns många därute som anser att man (jag) är en parasit som lever på systemet istället för att arbeta.
Det finns cirka 4,5 miljoner personer i Sverige som arbetar. Resten är antingen för unga eller för gamla, sjuka eller arbetslösa. Typ. Det är ganska självklart att "bördan" för de som arbetar blir större ju fler av oss som INTE jobbar. Jag säger inget om den saken. Problemet är att "friska" människor inte verkar kunna se längre än vad näsan räcker.
För all del. jag var så själv, en gång i tiden. Jag ansåg att arbetslösa var lata och att sjuka var "tunna". Så är det med många människor. Man är ung och frisk och man tror man är odödlig. Men jag har lärt mig läxan den hårda vägen. Jag anser mig veta skillnaden mellan jobb-inte jobb och frisk-inte frisk.
Jag har bett om ursäkt tidigare, men kan gärna göra det igen: Ursäkta att jag var så som jag var förr om åren. Jag förstod inte bättre...
Det trista är att det är så vanligt, med folk som inte har bollsinne, menar jag.
Well. Vi har det system vi har i vårt land och det tror jag till och med de som arbetar kan förstå. Vi har bidrag och vi har försäkringar. Dessa har kommit till genom hårt arbete och förhandlingar under många år. Tänk på att Sverige en gång i tiden styrdes av kungen och i förlängningen adeln. Vanligt folk hade inte ett SKIT att säga till om.
De skulle arbeta och hålla käften. Och helst skulle de göra detta gratis, med dåligt boende och usel mat. Arbetare var en förbrukningsvara. De var tvungna att arbeta från tidig ålder till dess att de inte orkade längre och då slängdes de i rännstenen. Typ.
Det är faktiskt inte mer än drygt 100 år sedan knegare i gamla svedala började få det bättre.
--------------------
Jag är glad och tacksam över att det finns exempelvis en sjukförsäkring. Fattas bara annat. Men det jag ab-so-lut inte gillar är att det man får i sin försäkring varje månad bara blir mindre och mindre. Det är ganska märkligt, tycker jag. Jag tar det från början: när man blir sjukskriven första gången får man en viss procent av sin arbetade inkomst i ersättning för sjukdom. Men ju längre man är sjuk, desto lägre blir ersättningen.
För min del var jag först sjukskriven (från 2007) ett drygt år och sedan erhöll jag på Fkassans initiativ "tillfällig sjukersättning" under maximal tid - 3½ år - för att sedan bli sjukskriven igen. Det här är 3 steg då försäkringens storlek beräknades och blev lägre för varje gång. Första steget - då jag hade jobb - bryr vi oss inte om. Andra steget då jag gick från sjukpenning till sjukersättning gjorde kassan en beräkning som byggde på årsinkomsterna från de "fem bästa arbetade åren", vilket blev hyfsat bra ändå, trots att jag inte hade haft ett "riktigt arbete", utan fått lön ur någon form av arbetsmarknadsåtgärd. (Dessa löner är väldigt låga förhållandevis).
Under de 3½ år jag hade sjukersättning (sjukpension) hade jag alltså en inkomst som byggde på det jag hade haft i högst årsinkomst under fem arbetade år. När jag sedan nådde den så kallade bortre parentesen i sjukförsäkringens sjukpension blev jag återigen sjukskriven. (Detta efter att ha prövats av AF under 4 månader).
Då fick jag återigen en lägre försäkring eftersom den "nya" sjukpenningen alltså räknades på vad jag hade haft under åren med tillfällig sjukpension. Och efter att ha varit sjukskriven i ett år med 80 procent av sagda uträkning bytte jag inkomst igen. Denna gång erhöll jag något som kallades "sjukpenning på fortsättningsnivå", vilken sänktes till 75 procent av den tidigare uträknade inkomsten.
Jag veeet, det är krångligt så in i bänken....
Nu kommer vi till det överjävliga: Jag sökte alltså och beviljades det som kallas för "varaktig sjukersättning (-pension)" vilket innebär att försäkringen ifråga gäller för all framtid. Jag är - som sagt - glad, tacksam och lättad över detta. MEN: ni fattar redan, va? Just det. Denna inkomst beräknas på vad jag haft i sjukpenning, vilket alltså senast var 75 procent av en ersättning som byggde på en uträkning av de fem "bästa" årens arbetsinkomst, som i sig var låg.
Är ni med?
Man är alltså glad och tacksam över att systemet medger att man kan få denna typ av försäkring, men samtidigt är man förbannat låg över att ersättningen i denna försäkring över en tidsperiod på drygt 7 år blivit lägre och lägre och lägre samtidigt som ALLT annat i samhället blivit dyrare och dyrare och dyrare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar