Blandad kompott

Some like it hot - others not

Inte för jag vet om gårdagen - 25 juli - blev årets varmaste dag som "utlovat", men förbannat varmt var det. Idag verkar det stå och väga, men jag kan säga att det är kvavt till tusen. Förr om åren så bekom värmen mig inte alls. Inte heller kylan. Kanske är det så att man med åren blir känsligare för "onormala" temperaturer? En "perfekt" dag för mig är typ 18 grader varmt och en stilla bris. Det kan gärna regna, det spelar mig ingen roll.

Oavsett om man är soldyrkare eller inte, så lär väl att fatta nu för tiden att solens strålar är farliga. Eller är det samma fenomen där som med så mycket annat "farligt" - det händer inte mig? Förr om åren kunde jag ligga i solen hela dagen utan att ens bli svettig. Men håll med om en sak: det var "bättre" förr på den fronten. Jag menar, då märkte man ju att det gick att sola, men idag kan man inte vara ute ens en timme innan man känner hur det liksom hettar i huden. Min vana trogen - nu för tiden - så lyssnar jag på vad min kropp säger och den menar att solen inte är bra för mig på det viset.

¤¤¤¤¤

Det verkar vara fler än jag som upplever det här med att om man sover mycket så är man ändå trött. Jag tänker att för min del handlar det förmodligen om att mitt dygn är totalt upp-fuckat och den inre klockan blir liksom "störd" av detta oavsett hur mycket man vilar och sover. Hormonerna i kroppen är en känslig mekanism och om en "funktion", typ vaken/sömn och ljus/mörker, blir störd så påverkar det helheten. Det är i varje fall vad jag tror.

¤¤¤¤¤

Flytet flyter, det vill säga flytet har återvänt och jag åker återigen sakta på min flod. Det var tidigare några månader med turbulens och hårda vindar från öster, men det har nu mojnat. Det är lite märkligt att man efter åratal av upp- och nedgång i tillvaron fortfarande är så förbannat känslig för växlingar. Jag tänker att man borde ha blivit van och även erfaren nog att inse att det inte är en rak linje i tillvaron. Eller så är det på det viset att jag med stigande ålder ändå blivit känsligare för störningar i rutiner och annat i min vardag. Kanske hade det varit förbannat mycket svårare om jag inte hade haft alla mina erfarenheter?

¤¤¤¤¤

Det känns alltså ganska bra just nu. En annan sak jag märkt blivit mycket bättre med åren är det här med impulser. Jag brukar skriva att jag inte alls är impulsiv nu för tiden och egentligen aldrig har varit det. Men det har nog mer med "hastighet" att göra, det vill säga att jag liksom aldrig bara reser mig upp, drar på mig kläder och går utanför dörren. Nej. Där tar det tid och kräver planering. Men i andra fall, som exempelvis när jag sitter vid min dator och letar en någon pryl jag behöver, då kan jag fortfarande gå in på en sida och klicka på "godkänn köp" utan att så mycket reflektera över vad de innebär inte minst ekonomiskt. 

Men de gångerna har blivit allt färre. För närvarande behöver jag verkligen en skrivare och har både valt vilken jag skall köpa och butiken dit jag skall gå. Funderade på att göra det idag, men den lilla impulsen blev blekare och jag tänker att det inte är ab-so-lut livsnödvändigt att jag gör det just idag. Men dagen är lång...

¤¤¤¤¤

Jag funderade lite över gitarr-hjältar. Jag har en hel del sådana och det har liksom växlat med åren. Jag tänker att det handlar om hur mycket man lyssnar på olika typer av musik. Dessutom så blir man ju mer "kräsen" ju mer man lyssnar. Åtminstone var det så med mig. Man ville ha något mer drivet, något snabbare och mer tekniskt. Men även med mer känsla. Det är en ofta missbrukat ord det där, känsla, när det gäller musik. Hur fan vet jag om det är gjort med känsla eller inte? 

Varför är det förresten gitarristen som blir "hjälten" för så många? Alla musiker i ett band är ju minst lika viktiga för helheten. Kanske för att den som spelar gitarr oftast är frontfigur i bandet? Även det där har växlat i mitt tycke genom åren. Jag har även några sångare och basister som är hjältar. Och en och annan trummis. Men främst gillar jag gitarrister. Om jag fick ta ut en enda kille - för det är oftast killar - som jag verkligen gillar så är det Stevie Ray Vaughan. Kanske borde jag skriva ett separat inlägg om honom, vi får se.

¤¤¤¤¤

Jag satt härom dagen och tittade igenom min bunt med papper gällande min hälsa det senaste dryga decenniet. Det är en diger lunta. Det beror på att när jag väl började "reda ut" vad för fel det kunde vara som var trasigt med mig bestämde mig för att samla alla resultat i en hög och med tiden har det blivit en hel del. Jag har dessa papper tillsammans med allt från Försäkringskassan vilket gjort det till en enorm bunt med papper. Jag har alla dessa papper i en liten "portfölj" av skinn. Jag är så som person att jag vill ha allt som hör ihop på samma ställe.

Det som framgår av alla dessa dokument är att jag egentligen haft samma typer av besvär hela tiden. Stresskänslighet, svårt med koncentrationen, ännu svårare med många bollar i luften. Att lägga långa bollar på Bengt är inte att tänka på. Hehe. Jag skriver typer av besvär eftersom jag har ett antal. I botten ligger syn- och hörselproblematik. Bara dessa gör tillvaron nog så komplicerad eftersom både syn och hörsel är våra viktigaste sinnen för att ta in olika intryck. 

Är då intrycken hjärnan får en smula försämrade än vad som är "normalt" får ju också hjärnan desto svårare att tolka informationen rätt. Eller hur? Det är därför man då behöver både glasögon, andra synhjälpmedel och hörselhjälpmedel. Men dessa ger ju inte en hundraprocentig hjälp. Så oavsett dessa hjälpmedel får hjärnan ändå jobba på rätt hårt. 

Om man till detta också lägger till att hjärnan inte heller fungerar till hundra procent blir det ännu svårare. Det var en läkare som menade att "det är inte så konstigt att du blir trött, din hjärna jobbar för högtryck hela tiden för att tolka alla intryck och ge dig rätt information". Typ.

Kognitiva svårigheter. Problem med exekutiva funktioner. Tvångsyndrom, viss social fobi, Listan kan göras längre, men summan av kardemumman är att sjukdomsbilden är "komplicerad" och så är det med den saken. Det jag gör är att acceptera och att lära mig leva med dessa besvär. Jag käkar jävligt mycket Toy. Hehe.

¤¤¤¤¤

Såg en horror-film härom dagen. Det var inte någon höjdare rent filmmässigt, men "budskapet" var helt okej. Filmen handlade om miljöförstöring och klimatförändringar. När glaciärer och is smälter på grund av växthuseffekten så frigörs en del av det som legat i snö och is i hundratusentals år. I filmen hade man hittat en mammut som dessutom var infekterad av något äckligt kryp som hoppade från mammut till andra djur och så småningom till människa. Urk. I filmen så beslöt sig chefen för forskarlaget att infektera sig själv med buggen och sedan ta sig från utgrävningen till "civilisationen" för att låta krypen spridas och på så vis orsaka kaos i världen. "Man" menade att detta var det enda sättet att rädda jorden. Detta eftersom vi har fått varningar och så vidare i många år men människan är som hon är och gör alldeles för lite för att förhindra en kommande katastrof. 

Jag håller definitivt inte med om metoderna i filmen, men jag vet att människan inte kommer att förändra sig och därmed är det kört i min bok. Människor behöver "någon" som säger åt dem att så här är det och så här skall ni göra, annars lallar de bara på i sin egen ego-värld. Hårda ord? Tycker jag icke! Skiten har sedan länge hamnat i fläkten och det går inte att stoppa. Skulle man trycka på en knappt och "bums" så skulle allt dåligt försvinna eller stoppas, så skulle det ändå ta årtionden innan jorden återhämtade sig, om det ens är möjligt. Saken är den att de allra värsta negativa miljöfaktorerna har pågått i typ 50-60 år och ett absolut och totalt stopp innebär inte att den feta damen börjar sjunga.

¤¤¤¤¤

Det är således kört, åtminstone här på moder jord. Den kommer inte att gå under idag eller i morgon, men inom typ 100 år kommer det att bli i det närmaste outhärdligt svårt för människor att överleva på många platser. Det i sin tur kommer att leda till att dessa miljontals människor komme att söka sig till områden där man fortfarande kan leva. Slutsats: totalt kaos på den fronten. Därför måste vi söka oss ut i universum. Jag kan inte tänka mig att det är någon "tillfällighet" att man från exempelvis NASAs håll sedan ganska många år riktat sina ögon utåt för att försöka hitta lämpliga planeter. 

Men det återstår mängder av arbete. Det blir nog en kamp mot klockan. Alla dessa dystopier i form av science fiction filmer kan nog delvis bli "sanning". Först och främst måste vi etablera oss i rymden, typ med rymdstationer och även en bas på exempelvis månen. Det handlar om två saker: för det första är det totalt omöjligt (främst av ekonomiska skäl) att fortsätta skicka upp raketer och färjor från jorden. Atmosfären gör att det blir för dyrt och dessutom sliter det hårt på farkosterna.

Nej. Man måste starta från antingen rymdens vakuum eller från en planet utan en sådan atmosfär som jorden. När man väl "etablerat" sig antingen på rymdstationer eller månen behöver man ta nästa steg och det är att färdas de enorma avstånden till en ny planet som kan ta hand om människorna. Allt det här kommer att ta tid, resurser och enorma ansträngningar, vilket kanske många motsätter sig eftersom de anser att vi istället behöver göra saker här på jorden. Ett slags moment 22. Dessutom kommer det att ta lång tid. Även om allt klaffar så lär vi nog inte vara ute ens i grannskapet inom de närmaste 50-100 åren.

¤¤¤¤¤

En lite mer jordnära fråga är infrastrukturen i vårt land. Jag förstår fortfarande inte hur den kan vara så sårbar. Kan det eventuellt bero på att beslutsfattarna tänkt helt fel redan från början. Det som startades någon gång efter andra världskriget har liksom under många år levt kvar i nån slags "50-tals-anda" och man har varit för feg för att tänka rejält framåt. Visst. Det kostar multum att satsa på exempelvis vägar, trafik, tåg, sjukhus och allt annat som behöver en upprustning. Det är många som skall slåss om den ekonomiska kakan och alltid blir det någon som får för lite.

Nej, nu får det vara nog. Värmen gör att min hjärna blir smått överhettad och orden tryter. Mer en annan gång.