Den senaste tidens inlägg har handlat mycket om att må bra, att jag mår bra just här och nu. Som alkis kan det vara lätt och glömma bort att livet en gång var skit och gammal pölsa. Det är nyttigt - när man mår tillräckligt bra för det - att även tänka på det dåliga så man inte glömmer bort och tror att man är någon slags frisk människa igen. Jag tänkte mig att denna text skulle handla lite om mig själv, dåligt mående i allmänhet och vad man eventuellt kan göra som medmänniska när en vän mår tjyvis. Men som vanligt kan orden spreta iväg lite som de själva vill, så vi får se var vi hamnar i slutänden.
Jag ser och noterar mycket när jag är ute och rör på mig i verkligheten. När man varit med så länge som jag lär man sig att känna igen människor som inte riktigt håller sig inom ramen för vad som anses vara "normalt" i vårt samhälle. Jag menar inte då de som helt uppenbart står vid sidan om, för dessa människor kan nog de flesta av oss känna igen. Men det finns ytterligare personer där ute som ligger på någon slags gräns där de går runt och inte vet vart de skall ta vägen med sig själva.
Jag brukar skriva att allt i grund och botten handlar om hur man är som person. Hur hanterar man olika situationer och kriser i livet, både bra och dåliga? Jag har träffat tillräckligt många envisa finnar (alltså Finländare) för att veta att det delvis kan bero på nationalitet men även på uppfostran. En del visar aldrig att de mår dåligt. De biter ihop. "En karl skall minsann klara sig själv..." Typ. Det finns många varianter. Andra - där jag själv är ett exempel - visar på alla sätt att de inte är hundra procent och skriker efter någon form av hjälp i handlingar och hur de uttrycker sig. Inte rakt ut, utan med antydningar och liknande.
Det finns även de som direkt tar kontakt med rätt instans när de mår tillräckligt dåligt. Men jag tror att det kan vara en process som spänner över en lång tid och att man kan hantera - lite beroende på personlighet - situationer och kriser olika genom åren. Delvis handlar det om erfarenheter. Man vet hur man skall bearbeta och ta hand om en kris. För en del människor räcker det med att hålla sig för sig själv och rida ut stormen, medan andra måste söka hjälp och vård.
När en människa mår dåligt så beror det naturligtvis på något. Det kan vara fysiskt, psykiskt eller själsligt. Det kan vara delvis självförvållat genom alkohol eller droger. Det kan vara flera olika faktorer som gjort att man till slut tappar greppet helt eller delvis. Jag tror mig definitivt ha fog för att veta att det finns en slags "klasskillnad" även när det gäller att må dåligt. Vissa saker är okej att må dåligt för/av, medan andra ses som mindre accepterade.
Jag tror mig även ha fog för att inte någon av alla de människor som finns i ett utanförskap vill vara kvar där. Men det kan av olika skäl vara helvetiskt svårt att ta sig därifrån. Missbruk är ett starkt skäl och en orsak till att man kan gå i samma jävla misär år ut och år in. Det kan av utomstående verka på dessa personer som om de gjort "sitt val" och trivs med tillvaron. De flesta människor som aldrig mått riktigt dåligt i sitt liv har en benägenhet att kraftigt döma de personer som tappat kraft, glöd och ork av någon orsak.
I dagens moderna och stressade samhälle har det nästan blivit en slags "status" att tala om för andra att man "gått in i väggen" för att man arbetat för mycket och för hårt. Det visar på att man är en driftig person som minsann inte ger upp. Det kan också - för vissa utomstående - uppfattas som en styrka att man "kommit ut" och berättat att man gick in i väggen men nu minsann är tillbaka med full kraft. Men det är väldigt sällan att en människa som totalt kollapsat på det här viset kommer tillbaka till 100 procent.
Jag ser, som sagt, människor som inte är hundra dagligen när jag promenerar runt här i förorten. Visserligen så finns det ju hos samhället i stort en tendens att placera alla ägg - de ruttna på annan plats - i samma korg och då samlas människor i olika slags utanförskap på ungefär samma ställe. Det är aldrig bra med någon form av segregation. Det hindrar mångfalden i min bok. Men när det gäller fyllon, knarkare, psyk-sjuka och andra avarter så är det inget nytt att man placerar dessa så man slipper se dem (trots att det inte går att "gömma" helt och hållet). De flesta människor säger sig vilja att de som hamnat utanför skall få hjälp. Men ingen verkar vilja ha dem vid sin egen husknut. Man förutser problem, men mycket handlar om brist på egna kunskaper och erfarenheter om människor i utanförskap.
När jag var liten så bodde vi i Bagarmossen. På torget där så fanns (finns) det en liten cirkel med buskar och bänkar och där satt "fyllgubbarna" som man kallade dem då, på sextiotalet. Mammor med sina barnvagnar tog en rejäl omväg när de såg att gubbarna satt där. Detta trots att dessa vinddrivna män antagligen inte skulle ha gjort en fluga förnär. Senare kom samma gubbar att kallas för utslagna. Men jag tycker att den benämningen inte stämmer. Om man är utslagen så är man golvad och uträknad till nio, men dessa gubbar satt ju upp. De gick runt och de pratade, om än sluddrande.
Men det är naturligtvis så att det finns få människor som kan byta humör på en sekund som missbrukare gör. Det kanske är sådant som de normala människorna i vårt samhälle känner rent instinktivt? Men jag har sällan varit med om att vare sig fyllon eller knarkare bråkar. De har inte tid med sådant - rent allmänt - och de orkar inte heller. Visst. Det begås brott, mord och dråp och inte sällan är gärningsmannen påverkad av någon substans. Men ändå. Jag tänker att när man är i det stadiet av missbruk så är man ungefär som ett retat lejon och reagerar på instinkt. Så länge man inte blir hotad så gör man inget. Men träng in ett fyllo eller en knarkare i ett hörn så får du se på fan. Tyvärr.
Jag anser personligen att det höga tempot och de alltför höga kraven i vårt samhälle är en starkt bidragande orsak till att så många människor mår dåligt på något sätt. Det handlar om allt ifrån invandrade svenskar som inte får jobb eller kan språket till ilskna pensionärer som ser sig själva undanskuffade från det samhälle de var med och byggde upp. Det kan vara stressade sjuksköterskor eller busschaufförer. Unga människor som inte ser sig själva som en del av samhället eftersom de inte får något att göra. Det handlar även om människor som blivit sjuka av tempo och krav och som ofta hamnar mellan de så kallade stolarna och inte vet vilken myndighet de skall vända sig till.
Det handlar om psykiskt sjuka människor i någon form som går år ut och år in och inte får den hjälp de behöver, antingen på grund av att de inte själva kan förklara eller att de blir felmedicinerade. Frustration är en stark faktor till "elaka" handlingar hos en människa som mår dåligt. Bägaren rinner över och i en blixtrande vrede utförs en handling som aldrig igen kan göras ogjord. Jag menar att mycket av det våld som orsakas av människor i utanförskap är så totalt onödigt eftersom det många gånger triggats igång av en oförstående och dömande omvärld.
Inte sällan handlar det om att en person får ett negativt beslut exempelvis om en vårdplats eller en utbetalning av pengar. För i utanförskap handlar det mycket om att leva på någon form av bidrag från staten.
Men det finns ju en kategori av människor som väljer att leva helt vid sidan om samhället med sitt eget utanförskap. Jag har träffat en del sådana människor och dessa var oftast hyggliga människor som inte ville ligga samhället till last. De brukar ofta vara överlevnads-konstnärer i ordets rätta bemärkelse och för mig är det en gåta hur de orkar med sin situation. Inte sällan så klagar de över det ena med det tredje, men väljer ändå att inte söka hjälp från samhället.
Ett stort problem är att "dåligt mående" i många former triggar igång ett missbruk eftersom tillvaron är så förbannat svår att man bara måste ha något som dämpar hur illa man mår. Naturligtvis är detta dömt att misslyckas, men det skiter man högt och lågt i, bara man kan få må bra en kort liten stund och fly bort från alla problem och eländet runt omkring. De senaste typ tio åren har jag börjat se fler och fler invandrade svenskar sitta och kröka på parkbänkarna. Sådant såg man väldigt sällan tidigare. Dessutom är kvinnorna fler och så även de som är yngre.
Jag har egentligen inte någon lösning på de här sakerna. Man kan skriva om det och försöka komma med tips och råd som jag gör här på min sida. Det sägs att minst en halv miljon människor i vårt land mår så pass dåligt att de behöver vård och/eller medicin för att komma tillrätta med sina problem. Man det är naturligtvis många fler än så. Det kan handla om dels vilken typ av person man är (enligt ovan) eller på i vilket stadium man befinner sig på i sitt dåliga mående.
Samhället år långt ifrån rustat att ta hand om alla dessa människor och skall väl heller inte behöva göra detta. För många går bluesen över ganska snabbt, för andra som är lite mer blå, men inte tillräckligt för att söka vård finns det väl inte så mycket att göra. Många lider pin den tid det tar även om det kan handla om lång tid.
Jag har många erfarenheter av att själv må rejält pyton och i olika grader på skalan. Många gånger kunde jag ta hand om mig själv och rida ut stormen. Ännu fler gånger pallade jag inte alls trycket utan var tvungen att söka värd och hjälp. Men det har funnits många gånger där emellan, då man egentligen bara behövt vila ut, men varit tillräckligt nojig och ångestfylld för att absolut inte vilja göra det ensam på sin kammare. Man behövde några dagars lugn och ro i sällskap med någon som verkligen förstod hur det kändes. Men sådana människor är svåra att hitta. Dessutom behöver man känna varandra ganska väl för att både förstå och acceptera några sådana dagars respit.
Det kan vara förbannat svårt både för den som mår sjukt dåligt och den som man vänder sig till för att få den här typen av hjälp och förståelse av. Det kräver ganska mycket av en som medmänniska för att dels vilja och kunna ställa upp samt också att orka med de situationer som kan uppstå. Jag tycker absolut inte att man som "dåligt mående" person skall kräva av sina anhöriga och vänner att de ställer upp, men många gånger vore det en riktig välgärning att låta personen ifråga ligga och trygga i några dagar.
Men det beror ju på många faktorer: har man plats, orkar man och är det över huvud taget lämpligt att hjälpa till. Jag menar, även om det kanske är - för den dålige - en situation där man "nästan" klarar av att ta hand om sig själv, men ändå inte (en jobbig situation, förvisso, men inte någon panik) så kan det för "medmänniskan" vara en förbannat jobbig situation. Dels kan man vara ovetande om sin väns problem, dels kan man må taskigt själv och inte palla trycket av en annan persons ångest.
Jag har alltså varit med och jag vet hur jävla jobbigt det är dels för en själv och dels för den som ställer upp med boende och så vidare i ett par dagar. Idag skulle jag nog inte hjälpa till, detta trots att jag förmodligen skulle orka med det och även har plats. Men det kanske inte vore bra för mitt psyke att göra en sådan insats. Jag skulle inte - förmodligen - neka en gammal kär vän eller familjemedlem den hjälpen om de verkligen var i nöd, men det ligger verkligen på gränsen.
Jag tycker det är viktigt att påpeka detta eftersom man ibland kan behöva vissa kunskaper som man kanske inte har och då kan det möjligen bli ännu svårare och jobbigare än vad det behöver bli än om den dålige istället söker hjälp hos sakkunniga människor. Vissa tillstånd kanske kräver ständig tillsyn eller medicin av något slag och det utan att vare sig den dålige eller den hjälpande handen vet om det.
Tyvärr verkar det som om alltför många människor går runt därute och inte vill eller vågar erkänna för sig själva att något inte står rätt till inom dem. De kör istället på i samma hårda tempo till dess att kroppen säger "nej, tack" och klappar ihop. Då brukar det oftast bli sju resor värre att komma tillbaka. Så mitt råd är att verkligen känna efter och erkänna för sig själv om något är fel och sedan se till att söka hjälp. Men när det gäller psyket så verkar många fortfarande tro att det skall läka sig själv, vilket det nästan aldrig gör.
Du skulle inte fortsätta gå omkring med ett brutet ben, med all den smärta det skulle innebära, eller hur? Så varför då gå omkring med ett brustet hjärta, brustna illusioner eller ett sargat psyke? Eller missbruk, naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar