Utan grönt i fickan blir man blå

Utan deg blir tillvaron seg

I anslutning till förra inlägget om folk som irrar runt utan mål på stan och mår allmänt dåligt i samhället så finns det ju en faktor som man inte kan bortse ifrån och det är den ekonomiska. Trots att gamla Svedala har ett i jämförelse bra skyddsnät för människor utan inkomst så finns det tyvärr fattiga runt om i vårt land. En orsak är att många väljer att stå utanför dessa skyddsnät och för de som har någon form av bidrag är det en ständig kamp för att få ekonomin att gå ihop.

För oss med bidrag handlar det mycket om att de så kallade bas-beloppen inte räknas upp speciellt ofta. Det vill säga bidragets storlek följer inte med inflationen speciellt bra. Det innebär att även om man får ett bidrag, exempelvis försörjningsstöd (socialbidrag) så klarar man sig inte speciellt bra på detta. Det är uträknat så att man har en "skälig" levnadsstandard, vilket inte alls medger några extravaganser. Men det är ju ofta lite bättre om man till exempel har a-kassa eller sjukpenning.

Tänk själva: hyran går upp, elräkningen likaså. Maten blir dyrare och även kollektivtrafiken. Allt blir dyrare men bidragens storlek följer inte med i denna utveckling vilket i min bok är helt fel. Vi har de sociala system vi har i det här landet och visserligen är man "glad" över det lilla, men rätt skall väl ändå vara rätt, eller hur? Varje år så löneförhandlar parterna och det blir åtminstone några spänn extra i plånboken för löntagarna. Men det kan gå många år innan samma sak händer för exempelvis de med försörjningsstöd. Under de år jag hade ekonomiskt bistånd från kommunen hade man ungefär 2.700 kronor att lägga på ALLT annat under en månads tid: mat, dryck, kläder, hygien, "nöje" och alla andra utgifter man kan tänka sig ha i en någorlunda normal vardagstillvaro. Den summan låg fast under förmodligen ett helt decennium.

En sak som retat gallfeber på mig genom åren är att de som beslutar menar att "bidrag" i någon form inte skall vara för höga eftersom det kan få människor att inte vilja arbeta på grund av att de anser sig ha det tillräckligt "bra" med sitt bidrag. Detta är totalt nonsens i min bok. De flesta människor jag träffat genom åren - oavsett deras problematik - har velat arbeta och framför allt ha ett "riktigt" jobb och ingen jävla åtgärd. Enligt samma utgångspunkt är lönerna i olika åtgärder medvetet - enligt min åsikt - lågt satta eftersom man skall "vilja" söka sig vidare till ett bättre betalt arbete.


Problemet är dessvärre att de flesta människor som arbetar i någon form av åtgärd (exempelvis OSA) och anses vara "nästan" friska inte får något annat arbete än det de har. De blir dessutom sällan fast anställda på det företag där de har sin placering. 

Förvisso så kan det vara en ekonomisk kamp även för de som har arbete och en hyfsad lön, men då kan jag tänka att man inte "rättar mun efter matsäck" som det brukar heta. I takt med stigande inkomster så följer även många dåliga inköp med. Slit och släng-mentaliteten råder, gå till närmaste grovsoprum, container eller sopstation och du kan hitta många saker som fortfarande är hela och går att använda.

Men nu skall inte texten handla om den saken. Det är definitivt mycket lättare att hantera en dålig ekonomisk situation om man mår "bra" än om man mår dåligt av någon anledning. Lever man i en någorlunda sund och normal vardagstillvaro och har ett minimum av bollsinne så planerar man även för en eventuell ekonomisk svacka. Åtminstone gör jag på det viset. Bunkrar hem exempelvis.

Men det finns få tillstånd som är mer jobbiga än att samtidigt må förbannat dåligt och inte ha några pengar att tala om. De triggar varandra de där sakerna och och gör att man ofta är beredd att ge upp och låta vargarna ta över.

GP sade väl nåt i stil med "den som är satt i skuld är icke fri" och det ligger mycket sanning i det uttalandet. Men sådana "klyschor" är ju naturligtvis lättare att kläcka ur sig om man har det fett och det hade (har) han. Åtminstone i jämförelse med mig. De rika brukar ibland säga att "pengar inte spelar någon roll", men sedan brukar de skynda sig att tillägga "men de ger frihet och oberoende", eller något liknande. Att pengar inte skulle spela någon roll är ju bara nonsens. Säg åt nästa rika person som säger så att ge dig eller mig pengarna om han nu inte tycker att de är så viktiga.

Det är däremot sant att pengar skänker både trygghet och oberoende. Har man det "bra ställt" så behöver man inte - ja, beroende på hur bra ställt man har det - titta på prislapparna i affärerna eller vända på varje korvöre för att få det hela att gå ihop.

Missförstå mig rätt: angående mina förhållanden idag så är jag bara glad och tacksam över att jag bor i Sverige med de skyddsnät som fortfarande finns här. Man kunde ha varit född i ett annat land med ett mycket sämre socialt skyddsnät. De pengar man (jag) får räcker till att betala räkningarna och till att leva något högre än normen för försörjningsstödet. Men det kan ju naturligtvis variera månad för månad, precis som för en löntagare. 


De som eventuellt följt mina inlägg de här senaste åren vet att jag sett båda sidorna av myntet, eller mynten. Jag har haft arbete, jag har tjänat bra, jag har varit "frisk" och social. Under perioden då jag levde någorlunda normalt enligt samhällets "normer" så hade jag själv många och hårda åsikter om de som stod utanför och vare sig gjorde rätt för sig eller klarade av tillvarons problem. Men så är det tyvärr väldigt ofta. Har man inte varit med och har noll erfarenhet av det man pratar om så skall man ändå ha en åsikt, som ju då oftast är helt felaktig och bygger på de "rika och bra" erfarenheter man har.


Har man aldrig mått dåligt på det vis jag brukar beskriva så vet man inte ett skit och borde således hålla käften!


Men eftersom jag levt i båda världarna så är jag inte tyst. En dålig inkomst idag går att hantera. Man lär sig att leva och acceptera även en sådan sak. Jag brukar säga att huvudsaken är att man har någonstans att bo, mat på bordet och kläder på kroppen. Förutom att man är någorlunda frisk och mår bra, förstås. Det är ju även trevligt om man får några kronor över varje månad och kan unna sig något lite extra. Men det är ganska sällan man har de pengarna över. Har man dessutom fortfarande skulder och "prickar" i registren så kan man inte handla något på avbetalning, vilket jag kan känna som ett stort aber i tillvaron.

Men nu vet jag ju sedan tidigare att avbetalning för det mesta blir dyrare än "stämman avsett", hehe och att det är bättre och handla kontant. Naturligtvis. Men säg den person idag som har råd att köpa exempelvis en telefon kontant? Nej. Det handlar om avbetalning. Hela samhället bygger på att man är kreditvärdig och solvent. Hus, bil, lägenhet, båt, landställe med mera. Det bygger på att man är frisk, har arbete och deltar i aktiviteter och är en tillgång på fler sätt än på sitt jobb.

Karusellen snurrar snabbare och snabbare och dygnet har bara 24 timmar. Jag vet många människor som skulle önska att det hade fler timmar istället för att prioritera om bland alla sina åtaganden för att få mer tid över. Mamma brukade ibland mena att kvinnorna idag var av "sämre virke" än då hon eller hennes mamma var unga. Med det menade hon att kvinnorna förr tog hand om både hus och hem, hade arbete och alla andra sysslor som dagens kvinnor också har. Men inte klagade man lika mycket förr som man gör idag. Det stämmer väl delvis, kan jag tänka mig. Men jag tror att det som hänt är att tempot blivit så otroligt mycket högre och detta är den stora boven jämfört med förr om åren. 


Eller så var människorna av bättre virke förr...

Ibland brukar jag tänka att det går åt skogen när alla dessa hårt presterande människor alla går in i väggen samtidigt. Men det gör de ju naturligtvis inte och tur är väl det. Det behövs människor som orkar jobba för att andra människor skall kunna orka vara sjuka. Jag kan delvis hålla med de som är arga på oss som lever på bidrag från staten när de själva jobbar så hårt. Men samtidigt inte. De borde ta reda på vad som gäller även utanför och efter ett arbetsliv.

När man som alkis prioriterar spriten så blir det fan inte många kronor över till annat i livet. Även detta kan nog reta många människor. "Super du upp dina pengar får du väl skylla dig själv". Typ. Och så klart skyllde man sig själv och förbannade sin dumhet ännu en gång. Månad ut och månad in, år ut och år in.  Men det fanns också långa perioder då jag var nykter och inkomsten var så pass skral att jag inte kunde unna mig ett skit. Sådant är verkligen begränsande för ens hälsa.


Som sjuk får jag ju hela tiden höra hur viktigt det är med aktiviteter och att umgås med människor och vara social. Det är utvecklande för en sjuk person. Eh? Jag tänker att om man som fattig lever utan dessa möjligheter till sociala aktiviteter på grund av att man inte ens har råd med en fika på stan så hamnar man snart i kombinationen dålig ekonomi/dåligt mående. En biobiljett var inte att tala om. Samma kläder i åratal. Jag fick under långa perioder kläder av familj och vänner eftersom jag inte hade råd att köpa egna. Tack skall ni ha allihop!


Inte så sällan har det hänt genom åren att man från socialsekreteraren på kommunen fått höra att "det finns massor med aktiviteter som är gratis". "Man kan promenera i skogen". "Man kan åka tunnelbana". (På den tiden ingick SL-kortet i normen, det vill säga man behövde inte betala det själv. Jag vet inte hur det är idag.) 


Det var nästan alltid för mycket månad kvar i slutet av pengarna. Man blir så otroligt begränsad som person och man sitter hemma fast man inte alls vill det. Man är hänvisad till billigare och oftast sämre produkter till hushållet. Man hamnar ofta i en ensidig och förbannat tråkig kost-cirkel, vilket ju definitivt inte kan vara så bra för ens hälsa.


Men med åren lär man sig ju även på det här området. Man får reda på att man kan söka bidrag från kommunen trots att man har en lön. Det beror på hur stor eller liten lönen är. Klarar man sig inte på sin inkomst från arbete så skall man absolut vända sig till kommunen. Inte för att man skall "leva på systemet" utan för att man har rätt till det. Och det tog många år innan jag fattade att man kunde ansöka om vad som helst som man inte hade råd att betala själv eftersom pengarna var slut. Fick man nej hos kommunen så kunde man vända sig till församlingen. (Ett problem var däremot att man sällan fick pengarna direkt när man behövde dem utan fick vänta, ibland länge.)

Men det innebar ju inte att det blev sötebrödsdagar för den skull. Om man fick hjälp så var det till den och den räkningen eller till mat för ett antal dagar och ofta behövde man redovisa - hos kommunen - att man använt bidraget till det som det var avsett för. Inget fel i detta och det förstod man som nykter och med ett någorlunda bra mående. Man som aktiv alkis när man mådde skit så blev man bara förbannad eftersom man ville köpa brännvin för pengarna.

Nej. Nu skall jag ta och avrunda detta långa inlägg som spretar lite åt höger och vänster, men det är ju inget nytt med mina texter. Jag menar att en riktigt dålig ekonomi kan vara minst lika mycket av ett sänke för en människa som "bara" ett dåligt mående av någon orsak. Och kombinerar man de båda så får man en situation som gör att man som person går runt och känner sig jävligt blå.