Inte raka spåret, men rätt håll
Låt mig börja med att konstatera en sak: allt utgår ifrån och beror på individen. Även om de som på olika sätt arbetar inom beroende-vården har tusentals, hundratusentals, kanske rent av miljoner "erfarenheter" - i form av individuella personer - att vila på, så är varje historia unik. Det finns tillräckligt många gemensamma nämnare, men det finns också väldigt många olikheter. En annan sak som är viktig att påpeka är att bara för man "stoppar korken i flaskan" så innebär inte detta att livet blir frid och fröjd.
I behandlingen använde man ofta uttrycket "släck elden först", det vill säga att en person behöver vara nykter för att kunna ta hand om allt annat i sitt liv. Och det är ett klokt sätt att angripa problematiken. Som alkis och missbrukare har man under många år ställt till det för sig på oräkneliga sätt. Man har - mer eller mindre - försämrat eller förstört sin hälsa. Man har förstört ett antal relationer med andra människor. Man har skulder till både privatpersoner, företag och myndigheter.
Eftersom de flesta som hamnar snett och in i ett missbruk gör sin alkoholdebut i väldigt tidiga år och även håller på i många och långa år till dess att de förhoppningsvis slutar, känner de inte till mycket om "ett annat liv". Man är helt enkelt van vid att leva som en alkis med allt vad det innebär. Man har gjort det livet till "en vana" och när man stället undan flaskan med korken i känns det "tomt" för många människor. Inte sällan får man höra typ "men, vad fan skall jag göra nu då?"
Den här tomheten är väl antagligen som vanligast i början av en nykter period. Dels så har man hur mycket tid (och energi) som helst över till annat men det kan även vara så att det för vissa personer tar lång tid innan man börjar återfå ett någorlunda normalt hälsoläge. Kroppen är en komplex mekanism men den här en unik förmåga att återhämta sig även efter ett långvarigt missbruk. Fysiskt så kan man - beroende på individ - återhämta sig på en eller ett par veckor från den värsta abstinensen. Däremot kan det ta många månader innan ens medicinska värden har återgått till det normala. Men psykiskt tar det längre tid. Återigen, beroende på hur man är som person.
Alltså: Det är individuellt. Det beror även på hur länge och hur mycket man druckit. Det kan också bero på om man använt andra droger (och hur länge och hur mycket av dessa). Ingen klarar av allt detta på egen hand. Visst finns det personer som minsann skall klara av allt själv för det är så de lever sina liv rent allmänt. Jag menar nu när man satt korken i flaskan och skall gå vidare. Har man väl hamnat i en behandling så har man ju redan fått en viss hjälp dit.
Vi pratade ofta i behandlingen om att "gå raka vägen". Det betyder att man hamnade där av något skäl, accepterade och sedan höll sig nykter hela vägen. Utan återfall i drickande. Jag hoppas att de som gjorde detta även kunde hålla sig i skinnet också i fortsättningen, när vardagen tog vid. Men det är svårt. Alkoholismen är en sjukdom med väldigt starka risker för återfall. Jag brukar säga att det inte spelade nån roll om man slet av sitt skosnöre en dag eller om solen gick upp. Shit happens...
Det stora konsten är att lära sig - om från början - att livet inte är friktionsfritt. Det finns alltid ett problem eller två runt hörnet. Men det blir inte bättre av att man "dricker på" sina problem. Man brukar säga att "lösningen inte finns i flaskan". Man måste lära sig lägga bort sin napp-flaska och ta tjuren vid hornen som den är.
Allt detta tar tid. Lång tid. Det är mycket i livet som behöver falla på plats för att man skall kunna må så bra som möjligt och trivas med att leva nykter. Man behöver flyt. Därför är det så oerhört viktigt med hjälp och inte minst förståelse från omvärlden. Man försöker faktiskt överleva och man behöver då vända sitt liv helt och hållet.
Saken är också den att man som alkis inte har speciellt bra med tålamod. Man vill ha sina omedelbara belöningar i form av att spriten rinner ned i magen och har den effekt den har snabbt som ögat. Man har levt enligt den "principen" i kanske 20-30 år och sådant vänder man inte på en kafferast. Man vill att allt skall gå med raket-fart. Långa väntetider är inte alls bra. Men det är så livet fungerar och i synnerhet när man blivit nykter. Folk skall återfå ett förtroende för mig som person. I många fall behöver jag "uppvisa lång och stabil nykterhet" för att få saker att hända. Kraven kan vara många.
Det är inget fel i det. Man behöver gå från en kravlös tillvaro till en som är mer enligt samhällets normer. Man behöver lära sig betala sina räkningar i tid och sköta om allt annat som man faktiskt måste göra för att fungera som individ i ett modernt samhälle. Den övergången kan vara väldigt svår för många av oss.
Min egen väg har varit väldigt krokig. Jag gick vare sig genom behandlingen den raka vägen och har inte haft en rak väg därefter heller. Sådant är förbannat jobbigt. Speciellt som man vet med sig vad som händer om man dricker. Man kan den biten. Men alkoholen är en kraftig drog och människan är oftast en väldigt svag individ. Men efter att ha slagit pannan blodig gång på gång på gång efter det att jag började min resa mot nykterhet i juli 2004 har jag äntligen förstått. Jag nådde min botten och "såg ljuset" på riktigt allvar i och med mitt senaste återfall under våren 2009. Något brast inom mig och jag insåg verkligen att man inte får hur många chanser som helst.
Då menar jag som individ, som människa och person. Man får alltid hjälp och en ny chans om man ber om den. Alla inblandade vet att alkoholismen har en återfallande karaktär. Problemet ligger inte där. Man (jag) insåg istället att kroppen, knoppen och själen inte klarar av mer i den vägen. Det spelar mindre roll, eller egentligen ingen alls, om man varit nykter i 3, 5 eller 10 år när man eventuellt börjar dricka igen. Man startar upp i eländet där man slutade och i samma rasande tempo. Till slut klarar inte kroppen av detta och det måste man inse innan det är för sent.
Ett faktum är att de flesta alkoholister dör. De dör i förtid och medelåldern för en manlig alkis ligger vid 54 år. Då säger kroppen "tack och adjö" efter att ha blivit illa behandlad i många år, inte sällan sedan mitten av tonåren. Det blir ingen fridfull död utan för det mesta en mycket kvalfull sådan.
Jag kan därför säga från djupet av min själ och hjärta: Jag vill leva och jag vill göra det nykter!
När jag satte korken i flaskan första gången i juli 2004 mådde jag inte bra. Det gör saken desto svårare. Man har svårt att tro på de rosenkindade och glada människor som sitter i behandlingen med nyktert leverne och en del sedan en längre tid. Men man biter ihop för innerst inne vill man inte tillbaka i skiten igen. Tiden går och man går från klarhet till klarhet. Saker börjar gå åt rätt håll. Man börjar beta av skulder och försöker lappa ihop de förhållanden som går att lappa ihop. Man ber om ursäkt och man försöker ta till sig all lärdom om hur man bör göra för att hålla sig nykter även i fortsättningen.
Samtidigt som detta pågår märker jag att jag inte mår bra trots att jag är nykter. Jag var nykter i ett år, ett och ett halvt, men något fel var trasigt ändå. Ända sedan dess och fram till nu har jag försökt med otaliga läkarbesök för att kanske komma tillrätta med vad som inte är som det skall. Jag kan säga att det inte sitter på det fysiska eller själsliga planet utan helt och hållet på det psykiska. Och här kommer jag fram till något viktigt.
Det är mycket vanligt att alkoholism eller missbruk i övrigt hänger ihop med psykiska besvär. Antingen så hade man psykiska problem innan man började dricka eller så fick man dessa på grund av att man drack. Eller en kombination av båda. Oavsett om man fått en diagnos eller inte så är man väl inte "dummare" än att man märker att något är fel. Jag är ganska övertygad om att jag haft någon form av psykisk "störning" i hela livet. När jag var ung så var den/de av ett mildare slag. Men det var ändå av den arten att jag upplevde det som jobbigt.
Jag är också övertygad om att det var en bidragande orsak till att jag drack. Idag, när jag fått ett antal diagnoser så förstår jag att de här problemen funnits med hela tiden. Men i takt med att åren gått och missbruket ökat har de blivit värre, vilket jag dövat med ännu mer alkohol. När man sedan sätter korken i flaskan och tar bort detta bedövningsmedel så blossade de psykiska problemen upp med full kraft och blev förbannat jobbiga att hantera.
Nåväl. Jag nyktrade till, hade några svårare återfall på vägen. Samtidigt så betalade jag av skulder och det är inte så mycket kvar i dagsläget. En sak: När det gäller återfallen så har ju dessa gjort att jag liksom tagit ett par tre steg tillbaka i allt jag hittills hade åstadkommit. Man får återigen dålig ekonomi och sumpar människors förtroende och hälsan blir sämre igen. Man får delvis starta om sin nykterhet på ny kula. Och varje gång sätter återfallet sina spår.
Det är viktigt att påpeka en sak: När man väl börjat i en behandling och gått där - som jag gjorde - i två år blir livet aldrig detsamma igen. Först sjutton veckor på dagtid och sedan två kvällar i veckan under drygt två års efterbehandling. Man lär sig saker om sig själv, om sjukdomen och om en hel del annat. Detta förändrar mig som person. Jag kan aldrig dricka igen på samma sätt som jag gjorde innan behandlingen. Nu tänker jag inte dricka, men ni förstår nog vad jag menar. När man - trots alla dyrköpta erfarenheter och all denna lärdom - ändå tar ett återfall så sänker det ens psyke ett antal nivåer och det är förbannat svårt att komma tillbaka igen.
Men jag är en kämpe.Jag ger aldrig upp. Jag är förbannat stark inom vissa avseenden. Tänk så här: om man klarar av att "leva" sitt liv under 20-25 år som alkis med allt vad det innebär och klarar man att ta sig ur denna skit med en någorlunda hälsa i behåll, då är man stark så in-i-hell-vette! All heder till er som gjort en liknande bedrift!
Under de här åren har jag alltså betalat av en stor del av mina skulder. Det var typ 160.000 kronor en gång i tiden men är nu nere under 20.000. Det är inte lätt att med ett dåligt betalt arbete eller med sjukpenning / sjukersättning. Men det går. Däremot tar det en förbannad tid. Det är delvis därför det är så förbannat viktigt att en person i min situation inte har försörjningsstöd, det vill säga tillhör socialförsäkringen. Den är förvisso ett "sista skyddsnät" men det är mycket bättre ur flera aspekter att ha en "inkomst". Om man har någon form av "stöd eller ersättning" så betalar man nämligen av sina skulder och inkomsten är pensionsgrundande. Nog så viktigt.
Jag mådde som en stor skit i en liten potta där inne i stan. Visst. Det var kul att bo mitt i smeten när jag var yngre med krypavstånd till x antal krogar i närheten. Drömmen för en uniks, en liten lya, billig hyra med nära till allt mitt inne i Stockholm. Men i takt med att jag fick sämre hörsel, det vill säga diagnos på tinnitus och hyperakusi (överkänslig mot höga ljud) samt att mina psykiska besvär blev sämre stod jag inte längre ut. Dessutom var vibbarna, minst sagt, förbannat dåliga i den unkna lilla kartongen på 27 kvm.
Vid det här laget, runt 2007, hade jag haft mycket nykterhet, dock inte i en följd, fått bättre ordning på rutiner och ekonomi. Jag hade köpt mig en dator, skaffat internet och satt mycket vid burken. (Precis som nu, hehe). Jag är förbannat noggrann och det tog mig typ sex månader att finslipa en ansökan till Bostadsförmedlingen om en social/medicinsk förtur till ett annat boende. En sak bara: visserligen hade jag kunnat gå in i bytes-karusellen och bytt min lilla etta mot något grymt bra någonstans i förorten. Läget på ettan vid Karlbergs station i närheten av S:t Eriksplan var ju inte direkt ett dåligt objekt.
Men mitt psyke orkade inte med en lång process av folk som kom och gick och allt vad det innebar med en sådan manöver. Jag tog helt enkelt mod till mig och gjorde en ansökan om ett nytt boende istället. Till den ansökan lade jag min egen historia. Jag lade upp relevanta fakta och bifogade ett stort antal intyg och läkarutlåtanden. Det blev en mycket nervös väntan. Jag pratade några gånger med den mycket trevliga kvinnliga handläggaren på Bf och vid en viss tidpunkt - ett fruset ögonblick i tiden - så kände jag faktiskt att detta går nog vägen. Och det gjorde så. Sedan gick det med blixtens hastighet.
Jag flyttade hit till Kullen i Gubbis den 2 december 2008 och det räddade förmodligen min psykiska hälsa. Sedan dess har jag arbetat med att bli en friskare människa. Jag har fått mycket, mycket stöd och hjälp och det är jag mycket tacksam över. Men saken är den att både när det gäller nykterhet och psykiska besvär så gör man största delen av arbetet själv på sin kammare. Det är tusen och åter tusen saker som behöver falla på plats Men det märkliga är att de gör det, de faller på plats, en efter en.
Jag vet inte. Men under alla mina år då jag söp och hade mig inträffade så klart allvarliga incidenter. Man åkte bil med fel personer på fel tidpunkt, man gjorde det ena med det tredje som var totalt omdömeslöst. Jag kunde ha fått ett steg till vänster istället för till höger och så hade det varit kört. Kanske har jag haft (och har) en ängel på min axel?
Men jag tror nog att om man verkligen visar att man vill göra en förändring i sitt liv så får man all hjälp man behöver. Är man dessutom "sig själv", det vill säga ärlig, artig, trevlig och saklig (samt en viktig sak, kompromissvillig) så kan mycket gå en väl i händerna. Jag tror det handlar om att jag dels träffat rätt personer på rätt plats i rätt tid. Personer som verkligen tagit sitt arbete med att hjälpa andra på allvar. Dessutom är människor faktiskt bara människor. Eller hur? Om jag ber dig om hjälp så gör du väl vad du kan för att hjälpa till? De flesta människor är på det viset. De vill väl.
Idag sitter jag här vid min dator och skriver om hur det var förr och hur det är nu. Det är en skillnad som är så stor att du som inte känner mig kanske inte kan förstå vidden av det hela. Jag har gått från mörker till ljus. Jag har gått från att gå i lera och sörja till att vara på hal is men ha det glatt. Hehe. Jag gör det jag gör och jag tycker att jag gör det förbannat bra. Men allt är inte frid och fröjd. Aldrig får man vara glad. Hehe.
Men skämt åsido. Jag har hittat min rytm och min väg som jag följer. Jag mår ganska bra. Visst kan jag jämföra med vad jag orkade med och klarade av förr om åren med idag och då blir jag lite ledsen. Men här är grejen: Man kan lära sig acceptans. Man kan förstå att livet har farit fram hårt mot mig som person och det mesta är självförvållat. Men jag lever. Jag sitter här och jag tänker bli äldre än de flesta. Inställningen till livet är en av de viktigaste i min bok. Går man omkring och är rädd och ledsen så påverkar det kroppen negativt. Men om man - efter 27 år och tusen bedrövelser - kan gå vidare och lära sig ta livet med en stor portion humor kan det bli väldigt bra.
Det känns inte som om jag saknar något i livet. Jag har en hyfsat bra hälsa efter omständigheterna. Jag har mina besvär, men de går att leva med. Jag har någonstans att bo där jag verkligen trivs. Jag har lugn och ro och har funnit min väg på livets flod. Jag har mat på bordet och kläder på kroppen. Jag kan till och med spara några hundralappar varje månad. Det är inte fett, men det fungerar fint. Jag har som sagt lärt mig att acceptera min situation och att göra det bästa utifrån denna.
Jag tar en dag i taget. Jag går min egen väg. Jag gör det jag gör när jag vill göra det och inte en minut för tidigt. Jag trivs. Jag är nykter. Jag vet att det kunde vara mycket sämre och värre än så här.
Med en stor portion humor går allt lättare...
.............................................................................................................
(OBSERVERA: Allt jag skriver om när det gäller Minnesota-behandlingen och AA handlar om mina egna tolkningar, åsikter, minnen och erfarenheter. Inget annat.)
P.s. När jag skriver att jag mår "bra" så är det naturligtvis utifrån min egen måttstock. Detta behöver utomstående människor ta till sig och förstå. Bra innebär inte "bra" utifrån något jävla samhälles normer på vad som är normalt och bra, utifrån min egen.
Jag gör det jag gör och jag går min egen utvalda väg i nykterhet. Jag får många reaktioner på hur jag lever. Skit i det du. I min bok är det bättre att gå här och skrota på ett sätt som jag trivs med än att leva i det gamla livet. Det är bättre att vara beroende av sin dator än av alkohol. Acceptera mig. Jag accepterar dig. Jag dömer ingen. Lev och låt leva.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar