När jag gick i skolan så brukade mina betyg ligga på 2,9-3.0 i snitt. Det är medel. Normalt. Som jag hatar det där ordet, normalt. I vilket fall som helst var jag långt ifrån något ljus och jag brukar undra hur det hade blivit och gått om man hade fått lite mer specialiserad undervisning. Jag hade förvisso en del fyror, bland annat i samhällskunskap, geografi, religion och historia. Men jag hade allt som oftast bara tvåor i matematik, kemi, fysik och biologi.
Det sägs ju att vänster respektive höger halva av hjärnan styr olika saker. Jag skall inte gå in på detta här och nu. Men man kan ju konstatera att jag alltid haft svårt för sådant som kräver matematik och betydligt lättare för sådant som kräver läs- och skrivförståelse. Jag antar att inlärningskapaciteten är beroende av detta, annars skulle jag ju ha kunnat "kämpa" mig till bättre betyg i NA-ämnena. Ett betyg på 3,0 borde väl motsvara G (godkänd) i dagens betyg-system?
Jag brukar tänka på att klasserna redan då, på sjuttiotalet, hade närmare trettio elever och då finns det faktiskt inte utrymme att ge alla - i synnerhet de som behöver det mest - den uppmärksamhet och hjälp de kräver för att förstå. Det blir de som redan är duktiga och som syns och hörs mest som får bra betyg. Är man svag i ett antal ämnen och dessutom blyg och försagd (man tar inte "plats" på lektionerna) så blir betyget därefter.
Och inte ställer man krav som liten dräng. Jag menar, man hade ju kunnat - om man var mer driven - "kräva" ytterligare undervisning för att man skulle förstå ett visst ämne. Jag var totalt nollställd - och är fortfarande - när det gällde både fysik och matematik. Formler och sådant fick mig att vilja kräkas. Jag fattade inget då och fattar ännu mindre nu. Jag hade lite lättare både för biologi och kemi. Om jag alltid fick betyget 2 i matematik och fysik, så fick jag åtminstone en 3:a i biologi och kanske ibland i kemi.
Betygen "formar" ju en människa på det viset att man söker sig till utbildningar man har en chans till att komma in på. Att söka sig till exempelvis en naturvetenskaplig utbildning där det krävdes exempelvis 4,5 i betyg var ju inte tänkbart. Hade man - mot förmodan - ändå kommit in på någon slags "rest-plats" så hade man ju inte fattat ett dugg ändå. Klarar man inte matematiken i klass 7-9, så klarar man definitivt inte den i gymnasiet. Men, men, men. Vad hade hänt om....?
Sådant får man ju aldrig veta. Men jag vet att jag inte är dum på det viset. Även om jag haft ett par kamrater som förgäves försökt lära mig den elementäraste matematiken så kanske det skulle gått ändå, med rätt stöd och hjälp. Men som sagt. Man går ut skolan med vissa förutsättningar för resten av livet och det formar ens olika val. Man fattar redan där och då att vissa saker är det ingen idé att ge sig på eftersom man inte klarar av dem.
Så har mitt liv sett ut i mångt och mycket. I början så blev jag ledsen och försökte ändå, men när man misslyckats tillräckligt många gånger så går man vidare till annat. Jag har skrivit lite om det här tidigare, så jag skall inte fördjupa mig i det nu.
Jag funderar i stället över det här med den potential som vi alla egentligen har i oss. Vi som liksom ligger på gränsen mellan bra och dåligt inom många områden. Vi skulle ha kunnat (och kan, förvisso) höja oss ett snäpp med stöd och hjälp. Men sådana resurser fanns ju inte då och lär väl inte heller finnas idag. Åtminstone inte i vanliga allmänna skolor. Jag kan tänka mig att det finns helt andra möjligheter i många privata skolor.
Dessutom finns det alltid större chanser för de barn som växer upp i en familj med gott om pengar. De har möjligheter att välja bättre skolor där eleverna får all den hjälp och det stöd de behöver. Men det innebär ju i och för sig inte att en "medelmåttig" rik unge klarar sig bättre än en dito fattig. Det handlar ju till sist om hur pass motiverad man är. Och motivation är väl inte ens starkaste egenskap rent allmänt när man är yngre.
Det finns ju det "klassiska" exemplet på tvillingar där den ene växer upp i fattigdom med usla möjligheter och där den andre placeras i en familj med rikedom och makt och alla möjligheter till mycket bättre liv. Det är ju inte helt okänt att det åtminstone förr om åren fanns bättre sjukvård, utbildningar, jobb och miljöer för det rika barnet. Där det fattiga barnen fick leva och växa upp i en smutsig och hälsovådlig miljö kunde det rika barnet andas bra luft, få näringsrik mat och så vidare. Det här är ju en ren generalisering och så klart finns det alltid undantag. Där den rike slyngeln, hehe, kanske bara drar runt och skiter i det mesta för han redan har det så bra, kanske den fattige har en järnvilja och en enormt stark motivation för att komma vidare i tillvaron.
Jag vet inte hur det är idag, men för ett par decennier sedan kunde man studera som vuxen och försöka komplettera sina betyg i de ämnen man kom till korta med när man gick i plugget. Jag var länge inne på att försöka mig på att få bättre betyg i vissa ämnen, men det föll pladask på hur mitt liv såg ut tidigare. Nu känner jag inte att jag har lust att sätta mig i skolbänken utan jag bejakar och studerar på egen hand det jag är intresserad av.
Idén till det här inlägget kom för en tid sedan då jag läste om att de barn som föds idag har mycket stora möjligheter att bli över hundra år. Det beror en hel del på att man idag vet mycket mer rent medicinskt och kan upptäcka och behandla många sjukdomar och besvär mycket tidigare än förr. Man vet mer om kost och motion. Man kan se mycket tidigare vad en människa har lätt respektive svårt för och sedan "justera" utbildning och inlärning utifrån detta. Men jag antar att det ännu så länge bara finns för de som föds i rätt familj och så vidare.
Jag tänker att många barn idag har fantastiska möjligheter. Dels att bli riktigt gamla och här är grejen, de kommer att ha större möjligheter att bibehålla sin hälsa än vi som föddes för typ 50 år sedan. I förlängningen så kommer man förmodligen i framtiden att kunna ta vissa prover på den nyfödde och sedan vet man vad han/hon kan bli bra på. Man vet vilken kost som lämpar sig bäst och kanske utifrån generna vilka fysiska aktiviteter som passar just den individen bäst. Man kan "skräddarsy" mycket av det som gör att en person blir en friskare och bättre rustad individ inför framtiden.
Jag förstår att många ser en sådan framtid an med oro. Det här med gener och vetenskap samt vetskap om en individ har alltid en slags "skräck-scenario" med sig. Många ser säkert med fasa framför sig att man "kan välja bort" de foster som inte "passar" och så vidare. Men så är det ju faktiskt redan idag. Om föräldrarna ställs inför att deras barn med största sannolikhet blir svårt handikappad när han/hon föds och kommer att få ett väldigt svårt liv, så kan det ju utifrån detta välja om de vill ha barnet.
Jag vet inte. Men många - och tur är väl det - värderar ju livet högt ändå, oavsett om barnet riskerar att bli sjukligt eller handikappat och väljer att ändå låta barnet födas. Jag vill inte fördjupa mig i detta känsliga ämne eftersom jag känner att jag inte har tillräckligt med kunskap. Men det är klart att man skall vara orolig inför hur framtiden ser ut rent vetenskapligt med sina möjligheter och risker. Men jag är i varje fall inne på att man skall försöka det positiva istället för det negativa.
Idag så "vet" jag att jag med största sannolikhet blev "skadad" av att födas något för tidigt. Idag forskar man på de barn som blev väldigt mycket för tidigt födda och hur de utvecklades senare i livet. Men jag tänker att en för tidig födsel, även om den inte var "farligt" för tidig, ändå sätter sina spår hos individen ifråga. Idag vet man exempelvis att nystagmus (ögondarr) - som jag föddes med - delvis orsakas av om man blivit för tidigt född. Men är det värt något för mig att forska vidare angående detta? Jag lär inte bli "gladare" för det, oavsett vad jag skulle få reda på.
Jag är där jag är idag och det som varit det har farit. Man kan inte göra något åt det. Man kan bara spekulera i hur det hade kunnat gå om jag hade haft andra förutsättningar. Jag vet att jag är bra på många saker och hur kul hade det inte varit om man hade varit ännu bättre?
Ett barn föds - om allt fungerar som det skall - när det skall födas och inte en minut för tidigt eller sent. Så fint har ju naturen ordnat det. Allt hos den nya människan får utvecklas och "bli klart" innan det är dags för leverans och steget ut i det okända. Föds man däremot för tidigt - även om det är lite - har inte alla atomer, molekyler och celler utvecklats till 100 procent. Det säger väl sig självt? Man vet idag att för tidigt födda barn absolut riskerar att exempelvis hjärnan inte har blivit helt och hållet utvecklad.
Det här är i och för sig inget jag grubblar över. Jag grubblar och ältar inte nu för tiden. Jag för ett inre resonemang inom mig och här på sidan kring de saker som intresserar mig. Att "tänka högt" är ganska bra, har jag märkt, så det lär jag fortsätta med.
Tänk om "om" inte funnits...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar