Det finns människor som aldrig smakat alkohol. Det kan bero på exempelvis sjukdom eller att man växer upp i en miljö där alkohol inte över huvud taget finns. Det kan vara religiösa skäl eller att man tillhör nykterhetsrörelsen. Många människor börjar kanske med idrott i unga år och satsar rejält på sin sport och väljer bort alkoholen. När de senare slutar med idrotten så finns det - i deras bok - ingen anledning att testa.
Många människor - kanske de flesta - dricker en gång, blir skitdåliga och vet sin begränsning redan från start och om de dricker så dricker de utifrån detta. De dricker aldrig mer än vad de tål. Många har sina "lek av sig"-år kanske gör de bort sig en eller annan gång och blir för berusade några gånger. Men sedan går de vidare i livet och vet sina begränsningar och dricker utifrån det.
För en alkis är det väldigt mycket annorlunda. Men när man börjar dricka (kanske i de sena tonåren) så brukar det fungera ganska normalt under en lång period. Så var det även för mig. Man hade sina ungdomssynder då man drack för mycket vi något tillfälle. Men det var liksom inte satt i "system" redan från början. Jag är ingen expert på just den biten, men det är många faktorer som spelar in hur det skall gå i fortsättningen. De flesta går alltså vidare och följer en normal väg i sitt förhållande till alkoholen.
Jag har ingen statistik att tillgå, men om man har en förälder som är alkoholist är det otroligt vanligt att man själv blir alkis. Det är starka genetiska betingelser som styr detta. Det märkliga är att väldigt många dricker trots att de varit med om och sett hur hemskt det kan vara när det går fel och alkohol är inblandad. Man kan ha sett mycket skit, men ändå börjar man dricka. Finns det ännu fler i släkten som haft alkoholproblem så ökar risken att man själv trillar dit.
Man kan ha haft en bra barndom och en trygg social miljö, men ändå börjar man dricka. Det kan ha varit ett sunt förhållande till alkohol när man växte upp, men ändå börjar man dricka på ett felaktigt och skadligt sätt. Saken är ju den att även om ens föräldrar inte druckit enligt överkonsumtion eller missbruk när man växte upp så finns generna där. De började istället dricka okontrollerat när barnen vuxit upp.
Faktorerna är många. Jag brukar skriva om tillfälligheter och omständigheter i livet. Även där kan det vara något som händer som drar igång ens eget drickande. I kombination med generna och den sociala miljön samt hur man är som person avgör mycket hur det skall bli senare i livet.
Då kör vi.
Någon gång strax efter att jag fyllt 20 började jag dricka på ett sätt som skapade problem. Jag hade innan dess antagligen legat starkt i risk-zonen med mitt drickande i de sena tonåren. Men: hur skall någon kunna se om det bara är "vilda" tonårs-fasoner eller om det är början på ett elände som skall pågå i nästan 30 år? Med facit i hand kan man ju lugnt påstå att det fanns mycket som var fel och att det fanns stora risker att det skulle gå käpprätt åt skogen. Men hur ofta stävjar egentligen människor i bäcken?
Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag någon gång - svårt att minnas exakt - mellan -82-84 hamnade på SöS för att nyktra till. Jag hade varit ute en Valborg med några vänner och det blev alldeles för mycket vin. Jag var redlös och låg på en bänk mitt emot Åhléns söder. En sådan händelse får nog de flesta människor att verkligen tänka efter. Kanske tänkte även jag, åtminstone i ett par dagar. Men sedan kände man sig bra igen och så tänkte man inte mer på saken. Inte förrän det hände nästa gång.
Under ett antal år, låt säga 1985-90 (typ mellan 25-30 bast) jobbade jag och hade lägenhet, mådde hyfsat bra och fungerade väl ungefär som vilken ung man som helst. Man var ute och festade, träffade damer och hade "kul". Men jag kan säga att jag blev för full som regel snarare än som undantag. Det borde vara en väckarklocka för vem som helst. Det är så för de flesta normala människor. Det kan ha hänt något i livet som gör att man super till en längre tid, men sedan tar man sig i kragen och lägger ned den biten. Jag menar inte att de flesta super till i veckor eller månader, men många kanske drar iväg ett tag för att sedan skärpa till sig.
Alkoholismen är kronisk. Sjukdomen har ett förlopp som gör att drickandet ökar med tiden och då följer en mängd problem med på köpet. Man börjar sjukskriva sig från jobbet. Man börjar spåra ur på fester. Man tappar omdömet när man dricker och har allmänt dåligt ölsinne. Förändringen hos mig själv går långsamt, vilket är både bra och dåligt. Det är bra på det viset att om förloppet skulle vara snabbare så skulle man förmodligen dö ganska snart. Man vänjer sig gradvis vid både hur man dricker och också hur man förändras som person. Det gör att man inte "lägger märke till" sina förändrade beteenden på samma sätt som man skulle gjort om det hände över en helg.
Mycket handlar naturligtvis om förnekelse. Dessutom jämför man sitt eget drickande med andra. "Se på honom, så illa är det inte för min del". Etcetera. Man tycker hela tiden att det finns någon annan som är värre och mår sämre en man själv. Man lurar sig själv, helt enkelt.
Små incidenter. Men vad fan då. Spela roll, spela handboll. Jag har ju jobb och jag har vänner, familj och bla-bla-bla. Man skjuter undan problemen. Detta trots att man innerst inne vet att man har stora problem. Inte för att min hälsa var dålig där och då, men det finns ju annat som kan gå åt helvete. Man lägger sina räkningar på hög och struntar i att betala dem. Man lånar hit och dit och struntar i att betala tillbaka. Att dricka kostar ju för fan pengar. Dessutom går man på krogen och dricker och det var ju inte billigt på den tiden.
Man får små hintar från andra om att man "kanske, hmmm, skulle ta det lite lugnt med festandet". Förr eller senare ställer arbetsgivaren frågan: "har du problem?" Inte sällan frågar de om de kan hjälpa till. Men man svarar ju lugnt: "Nej, jag har inga problem, det är okej". Kanske får man sparken. Vänner försvinner. Tjejer gör slut. Men vad fan då? Världen är stor, jag är ung. Tjejer växer på träd och jobb finns det gott om. Ingen jävel skall tala om för mig hur jag skall leva mitt liv...
Gradvis börjar man må förbannat dåligt. Så länge man har någon form av socialt skyddsnät så finns det alltid folk som bryr sig om. Jag gick i en behandling någon gång 1988-89 och tog det lugnt under en längre period. Kanske ett år eller liknande. Sedan började jag om igen. Saken är den att jag som dricker tror att jag blivit bättre och att jag kan kontrollera mig själv och mitt drickande efter en lång period av terapi och nykterhet.
Problemet är att sjukdomen alkoholism fungerar på det sättet att man startar upp där man slutade. Det blir lika illa som det var innan man blev nykter. Jag är inte exakt säker på varför det är på det viset, men troligen är det kemiskt. Saker händer inom en när man väl börjar dricka igen. Dessutom så börjar man ju inte dricka på "junior-nivå" utan drack man tio bira innan man blev nykter, så dricker man tio bira när man väl börjar igen. Dryckesmönstret är detsamma.
Jag var i ett förhållande perioden 1990-94. Jag träffade världens goaste och finaste tjej och jag trodde nog att det skulle vara vi resten av livet. Det var inte helt friktionsfritt, men vilket förhållande är det? Saker spökade i hennes garderob och jag drack ungefär som vanligt. Men när man är "ny" i ett förhållande så är det mycket som uppväger och gör att man fortsätter.
Jag kan säga att efter att vi gjort slut så hamnade jag i ett totalt mörker. Inget ovanligt alls att män tar flaskan i händerna vid en separation. Har man då redan problem sedan tidigare, blir det ju än värre. De närmaste dryga tio åren 1994-2004 var min period i helvetet på jorden.
Inget arbete. Inget socialt skyddsnät. Vänner som började dra sig undan. Ett ökat okontrollerat drickande. Vaffan, man hade ju inga åtaganden alls och dök det upp något som kunde man ju alltid skjuta på det. Dessutom ligger det till på följande vis: oavsett om vänner försvinner så finns det ALLTID likasinnade därute. Dessa hittar man snabbt. Man vet vilka som är av samma ull. Man vet vilka krogar man skall gå till. Allt sådant har man lärt sig.
Det finns en första gång för allt. Jag bodde en period i Fisksätra (av alla ställen) och det var ingen höjdare direkt. Det här var typ -92 och jag var fortfarande ihop med drömtjejen. Men man umgicks ju inte varje dag och jag söp vilket fall som helst. Jag minns att brorsan och jag gick till något som hette "Tippen", ett centrum en bit ifrån Fisksätra där det fanns ett bolag. Vi handlade en back och började gå tillbaka. Jag var inte alls bra i magen och under vägen så blev jag så in i helvete skitnödig och sprang upp i buskarna.
Men skiten är lös som fan när man dricker för mycket och allt kom i brallorna. Det var en explosiv skit och det smetade ned hela insidan av byxorna. Inget annat att göra än att gå tillbaka hem och försöka undvika folk. Men skit går att tvätta bort och dessutom fanns det massor med öl. Det här visar på att man kommit så långt att man skiter, hehe, i hur man beter sig. Så länge man har pengar och det finns alkohol så vaffan då?
Man skiter på sig. Man pissar på sig. Man spyr tarmarna ur sig. Man mår som en stor skit i en liten potta, men allt man tänker på är att få i sig några öl för att stilla den värsta abstinensen. När man sedan druckit x antal öl och börja må "bättre" igen så drar hela karusellen igång på nytt. Några gånger kanske man kan trappa ned sitt drickande för en period. Men det börjar alltid om igen. Förr eller senare.
Runt 1995 träffade brorsan sin nuvarande fru och flyttade hem till henne. Brorsan och jag har periodvis bott länge tillsammans i den lägenhet jag (eller han) hade inne i stan. Det var en kartong på 27 kvm vid Karlbergs station. Dunderläge om man ville festa. Krogarna på Rörstrandsgatan avlöser varandra och man (jag) var stammis på flera av dem. Men brorsan flyttade alltså och jag bodde ensam kvar. Alla vet hur det blir i ett förhållande. De flesta umgås med sin kärlek och tar det piano. Så brorsan och jag träffades inte så mycket. Men det är helt i sin ordning. Jag var glad för hans skull. Och är.
Man skall absolut inte skylla på andra över sitt eget drickande. Men saker som händer i ens liv när man redan är så pass illa ute påverkar ju så klart. Man hittar hela tiden orsaker till att dricka. "Uhu, det är så jävla synd om mig så jag tar mig en sup eller två." Drickandet eskalerar med tiden och det blir bara värre och sämre.
Jag slutade gå på krogen. Jag slutade umgås med folk. Jag satt hemma och drack. Men mellan 2001-2006 hade jag ett jobb. Men åren fram till dess jag började i en behandling sensommaren -04 var rent förbannat jobbiga. Man kan inte sköta ett arbete när man super som värst. Jag kan däremot bara tacka och bocka för att den kvinna som ordnade platsen inom Stockholm stad till mig antagligen räddade mitt liv. Där fanns ett skyddsnät som sakta men säkert ringade in mina problem.
Jag sitter hemma och dricker. Det spelar ingen jävla roll vilken tid det är på dygnet. När man vaknar så går man direkt till kylen och öppnar en kall öl. De första är alltid svårast. Det bränner hela vägen ned och i magen exploderar ölen och trycker ut skiten genom tarmarna. Jag satt i badrummet med typ 4 öl i handfatet. Jag satt på toaletten länge och drack mina öl som kom ut därnere lika fort som jag drack upp dem. Jag var hemskt dålig i magen och sket och sket bara vätska. Det sved och det kom blod.
Efter ett tag, kanske en timme, så lugnade sig magen något. Jag kunde gå ifrån toaletten och sätta mig någon annanstans och fortsätta dricka. Dagarna följde samma mönster. Månaderna likaså. Åren gick. Hade jag pengar så drack jag dagligen till pengarna var slut. Lönen kom den 27 och då betalade jag hyran och elen. Sedan handlade jag mat och snus för en månad. Därefter gick jag till Systembolaget och handlade så mycket jag orkade bära. Sedan gick jag hem och började dricka.
Varje dag. Varje månad. Från dagen då lönen kom och fram till dess att pengarna var slut drack jag. För det mesta var pengarna slut runt den 5-10 månaden efter. Ibland jobbade jag mellan lön och någon vecka framåt. Men för det mesta inte. Jag sjukskrev mig konstant och regelbundet. Runt mitten av månaden så gick jag och jobbade. Skakig och utan pengar. Fram till den 27 och sedan började allt om igen.
Arbetsgivarna är inte dumma. Tro för all del inte det! De går sina kurser och dessutom var arbetsplatsen en sådan där det jobbade många "sköra" människor, varav en del levde ungefär som mig. Arbetsgivaren lägger så klart märke till mönstren och efter ett tag så är det dags för samtal. Men inte hade jag några problem, inte, bara lite "otur" i största allmänhet.
Ibland gick jag till jobbet full. Jag satt hemma mitt i natten och drack. Jag drack kanske sex, åtta mellanöl och sedan mådde jag hyfsat och då gick jag till jobbet. Hade jag pengar så kunde jag köpa typ tre folköl på 7/11 och dessa svepte jag på muggen när jag kom till jobbet. Då är man verkligen illa ute. Men för det mesta så gick jag inte och jobbade efter att ha börjat mitt drickande på morgonen.
Jag drack. Jag sov. Jag spydde, sket och mådde för djävligt. Jag startade massor med underliga beteenden. Jag tejpade över kikhålet och nyckelhålet på ytterdörren. Jag täckte fönstret. Jag hängde en handduk över spegeln för jag pallade inte se mig själv i ögonen. Jag svarade ALDRIG i telefon. Ringde det på dörren så hoppade jag högt och öppnade inte. Jag stängde av ringklockan efter ett tag så man måste knacka på dörren.
Jag gick aldrig ut på normala tider. Dygnet var rejält planerat. Dels så det alltid skulle finnas öl i kylen. I början av en period gick jag till systemet. Men efter några dagar orkade jag inte utan handlade på 7/11 istället. Jag köpte minst 12 öl åt gången. Dagligen. Så länge pengarna räckte. Oavsett när på dygnet jag gick upp från sängen så gick jag direkt till kylen och tog fram en öl. Jag kunde inte gå utanför dörren utan att ha druckit minst sex eller åtta öl.
Alla tittade på mig. Alla såg "den där jävla alkisen". Jag hade alltid solglasögon och keps på mig när jag gick ut, oavsett väderlek. Jag pratade inte med någon. Jag gick och handlade, lämnade jämna pengar och gick snabbt hem igen. Jag gick till den dygnet runt-öppna 7/11-butiken vid typ fem-tiden på morgonen. Precis mellan det att taxi-chaufförerna fikat klart och morgon-pendlarna skulle börja dyka in för en tidig fika.
Jag kunde inte med folk, helt enkelt. Det bottnade naturligtvis i rädsla. Rädsla för någon slags "konfrontation". Rädsla för att bli upptäckt, alltså att man var alkis och behövde hjälp. Hjälp behövde jag verkligen och jag både ville och inte ville sluta dricka. Märkligt, eller hur? I behandlingen fick vi lära oss att man förnekar in i det längsta eftersom man inte vill vara annorlunda än andra människor. Man vill tro att man har kontroll och att man skall kunna dricka normalt igen.
Man är rädd för det "okända". Vad skall hända om man slutar dricka? Man kan inte se att allt blir så otroligt mycket bättre. Man ser bara det eventuellt negativa istället för det positiva.
Jag tänker att den absolut farligaste perioden i en alkis liv är under den tid när han eller hon sitter ensam hemma och dricker. Har man inget arbete, inga vänner och noll i socialt skyddsnät så lägger få, om ens ingen, märke till hur illa ställt det är. Det är ju inte heller så att man själv ringer upp någon (inte förrän man är mogen) och berättar. Man sluter sig som en mussla, blir totalt introvert och håller sig endast på sin egen kant. Man vill inte alls synas. Man är rädd och man skäms.
Jag struntade i min hygien under de här supar-perioderna. Det kunde gå veckor mellan då jag duschade. Jag borstade inte tänderna. Jag bytte inte kläder. En annan sak man "struntar i" då drickandet pågår som värst är maten. Det beror inte så mycket på att man inte är hungrig, utan snarare på att det knappt går att få ned ett ägg ens en gång. Första veckan kan man äta ganska bra. Då "leker livet". Man dricker och mår "bra", sköter sin hygien och lagar mat. Man lyssnar på musik och umgås kanske till och med. Men i takt med att tiden går och supandet fortgår tappar man totalt aptiten på både mat och hygien.
Ett sådant här leverne sätter självklart sina negativa spår i kroppen, både fysiskt och psykiskt. Det som brukar kärva först är magen och tarmen. Eftersom man till största delen bara får i sig vätska så finns det ju inget som "binder" ihop skiten utan man får bara ur sig ett rinnande elände som är starkt till tusen och svider sju resor värre. Ofta kunde det komma ljust blod, vilket man kunde vara "glad" över eftersom det inte innebar att det kom inifrån. Det var hemorröjder. Jag är inte säker, men jag tror det är sår man får i ändtarmen och/eller anus och som blöder av att man skiter stup i kvarten och torkar sig lika ofta.
Hela ens kropp påverkas negativt. De medicinska värden som skall vara höga, blir oftast för låga. De värden som skall vara låga, blir ofta för höga. Det råder kemisk obalans i kroppen. Levern, som skall ta hand om och bryta ned alkoholen, fungerar sämre och sämre, vilket för övrigt alla inre organ gör. Kroppen får, enkelt sagt, jobba övertid dygnet runt för att dels hantera fyllan och sedan försöka rätta till allt när man slutat och är abstinent som fan.
Man få dålig hy. Naglarna spricker. Håret börjar lossna. Man börjar stappla fram, istället för att gå normalt. Man blir försvagad och orkar allt mindre. Blodtrycket åker upp och ned. Sömnen fungerar inte alls. Ett av de största problemen är faktiskt att man underlåter sig själv att dricka vanlig vätska, typ vatten. Vatten är helt nödvändigt för att kroppen skall fungera som den skall.
Jag kan inte allt som händer i kroppen, men vet att det är negativt till tusen. Mycket beror på ens ålder och hur länge man har druckit. Men man kan snabbt hamna i väldigt dålig form. Man tappar vitaminer och mineral, kalium och kalcium. Jag var själv riktigt illa däran i slutet av 2004. Fast jag hade börjat i behandlingen så fortsatte jag dricka. Då skall man betänka att jag levt på ungefär samma och destruktiva vis i ungefär tio år.
Naturligtvis kan ingen dricka dagligen i tio år utan att dö. Jag hade så klart mina kortare vita perioder ibland, men de var bara typ 14 dagar på sin höjd. Det räcker absolut inte för att kroppen skall återhämta sig. Det kräver många månader innan exempelvis kraftigt förhöjda levervärden går ned till en normal nivå igen. I vilket fall som helst fick jag åka in till S:t Görans beroende-akut och utifrån prover och min historia fick jag komma in.
Låt mig bara berätta om hur det fungerar när man söker den typen av hjälp. Varje sjukhus har så klart en möjlighet att ta emot patienter som söker för sitt beroende, speciellt om det är akut. Men inne i Stockholm är det främst Maria och S:t Göran man går till. När man då söker hjälp så handlar det om låsta dörrar överallt.
Akuten är inom lås och bom. Man får lämna ifrån sig allt utan möjligen sin snusdosa. Man får träffa en sjuksköterska som tar blodtryck och så får man blåsa och berätta lite om hur läget är. Sedan följer x antal timmars väntan på att få träffa en läkare. Som längst har jag suttit där och väntat i fyra timmar. När man får träffa läkaren så tar även han/hon som brukligt blodtryck och gör lite tester för att se i vilken form man är.
Jag har varit inne både dyngrak och fruktansvärt abstinent. Jag har både blivit inlagd och avvisad oavsett mitt tillstånd. Att "tvingas" gå hem igen, när man väl tagit steget och åkt in är för jävligt jobbigt. Det gjorde många gånger att jag körde vidare ett tag till. Men man lär sig med tiden och då menar jag typ hur man skall "ta" läkarna och framför allt när man skall åka in. Det hade till följd att jag kunde planera ett avslut flera dagar i förväg. Blev man då inte inlagd så var det fruktansvärt.
Vän av ordning frågar sig antagligen: "men hur kan de skicka hem honom...?"
Det beror på flera faktorer. Dels handlar det om att de här akuterna med tillnyktring och avgiftningsavdelningar har väldigt begränsat med platser. Sedan är det ett faktum att de har HELA Stockholms län som upptagningsområde, vilket innebär typ en miljon människor. Nu super ju guskelov inte alla, men tillräckligt många för att det alltför ofta kan bli kris när det gäller att få en säng.
En faktor är att läkaren gör sin bedömning och sedan funderar över hur många platser som finns att tillgå. Hur är min form? Kan det komma in äldre gubbar senare som är i betydligt sämre form? Är det en svår helg, typ jul/nyår, då det söker extra mycket patienter? Jag har vid ett flertal tillfällen varit med om att läkaren sagt typ: "jag skulle verkligen vilja lägga in dig, men...." Då har det inte funnits plats, eller så räknar man med att det skall bli fullt senare. Andra faktorer kan vara om jag går i en behandling eller inte.
Nå. Om man får komma in blir man själaglad. Åtminstone blev jag det. Då vet man att man får medicin så man äntligen kan sova och att man blir väldigt väl omhändertagen, vilket man är i mycket stort behov av. Först får man komma in på tillnyktringen. Det kan bero lite på hur mycket promille man hade och ens form i övrigt. Någon gång har jag fått åka direkt upp till avgiftningen.
Är man abstinent som fan när man kommer in och blåser typ 0.8-1 promille så brukar man få sobril (25-50 mg) och/eller stesolid direkt. Annars får man lov att ligga och skaka på sin säng i ett rum med minst en annan individ i liknande våndor. Detta till dess att promille-halten går ned till den jag nämner i föregående mening. Man får tiamin i form av betabion. (Nu läser jag att den slutat att tillverkas). Man får ett antal sprutor i rumpan. De innehåller i huvudsak vitamin B1. Man får detta för att förhindra neurologiska skador och för att man har stor brist i kroppen av vitaminer.
Tiamin får man oavsett om man skall ligga kvar eller inte. Men blir man inlåst för ett dygn eller mer så börjar de även medicinera med sobril. Jag är naturligtvis ingen expert, men en del har man ju lärt sig den hårda vägen. Bensodiazepiner, eller benso, är samlingsnamnet på ett antal preparat där sobril är ett. Det är lugnande och ångestdämpande medel som även motverkar kramper. Det är avslappnande och även sömngivande. Det får ned både puls och blodtryck som ofta är alldeles för högt när man söker hjälp.
Den gången, 2004, då jag åkte in, var jag i förbannat dålig form. Min medicinska värden var totalt uppåt väggarna. Jag fick betabion både muskulärt och intravenöst. Jag fick höga doser med sobril och stesolid. Den gången fick jag vara inlagd i en vecka på avgiftningen. Anledningen till att jag fick så mycket Tiamin var att läkaren var mycket orolig för att jag skulle få neurologiska skador. Jag fick av henne en så kallad LVM "satt" på mig och hade jag inte redan gått i en behandling så hade jag blivit tvångsvårdad någonstans.
Efter en sådan inläggning så kan man ju anta att personen ifråga skulle sluta och vara rädd om sig, men så fungerar det tyvärr inte. Mellan 2005 och fram till senaste gången i maj 2009 så var jag inne väldigt många gånger. Det beror delvis på att mina återfall blir väldigt långa, men också på att jag ofta blivit nekad inläggning av de skäl som jag anger tidigare i texten.
Jag är ganska övertygad om att mina psykiska besvär fanns redan från början, innan jag började dricka, och att de sedan legat dolda under ytan, nedtryckta av alkoholen. Jag minns att jag som yngre inte uppskattade för mycket människor på samma plats samtidigt, typ Eriksdalsbadet. Men på den tiden kunde jag ändå uthärda. Det var inte något större problem, snarare en slags känsla av obehag i vissa situationer.
Jag har flera gånger än jag kan komma ihåg sökt hjälp akut, både på vanliga akuten, oftast för att magen varit totalt i olag och på beroende-akuten. En del gånger har jag suttit hemma och mått så hemskt att jag ringt efter ambulans. En gång när jag var uppe i dalarna fick jag någon slags ångestattack, ringde ambulans och fick åka från Gagnef till Falu Lasarett. En ganska lång sträcka. Under perioden 1988-89, precis innan jag blev nykter, hade jag "klippkort" på beroende-akuten S:t Göran. Jag var där var- och varannan kväll.
Senare, runt 2002-2003, alltså innan jag börjat Minnesota-behandlingen, var jag inne ett antal gånger igen. Med inne menar jag sökte vård/hjälp, men det innebar tyvärr inte alltid att jag fick bli inlagd. Mitt senaste besök var för tre år sedan, i maj 2009. Jag hoppas verkligen det var mitt sista.
Att det blivit så många besök akut handlar helt enkelt om sjukdomens förlopp. Under många år kunde jag trappa ned mitt drickande hemma. Det vill säga jag kunde bestämma mig för att lägga ned och då ta en eller par öl när abstinensen var som värst. Sedan låg jag och tryckte under täcket i typ 3 dygn innan jag började må lite bättre. Under tiden så drack jag litervis med vatten. Men ju längre mitt drickande fortsatte så blev jag ju allt sämre när jag skulle nyktra till och till slut kunde jag inte längre ta hand om detta på egen hand.
Det är mycket viktigt att påpeka en sak: Det är när man nyktrar till som det är livsfarligt. Kroppen har under det att man supit utsatts för en enorm stress. När man tillfört alkohol under så lång tid och det så fort man börjat känna sig dålig så har kroppen liksom aldrig fått komma till ro. När man väl tar steget och verkligen vill bli nykter så är det alltså farligt och då måste man ha sakkunnig hjälp. Rent medicinsk så löper blodtrycket amok och kan vara antingen alldeles för högt eller för lågt. Man har vätskebrist, mineral och vitaminbrist. Man har kanske inte ätit ett riktigt mål mat på veckor eller månader.
Inne på sjukhuset får man då alltså mediciner som skall återställa balansen i kroppen. Men det tar flera dagar beroende på i vilken form man är. Det är alltså farligt för en person som druckit under en väldigt lång tid att bara sluta eftersom kroppen får en chock när den inte längre tillförs alkohol. Sobril lurar kroppen som tror att den får alkohol. Jag hörde en historia om hur man tog hand om akut alkoholförgiftade personer om man exempelvis var ute på sjön. Om det inte fanns tillgång till de mediciner jag nämner så gav man personen ifråga sprit i mindre mängd regelbundet så han inte skulle flippa ur totalt.
Det här lär nog vara mitt längsta inlägg hittills. Men som jag skrivit tidigare går det inte att göra det kort när man skriver om sådana här saker. De där åren var hemska och långa. Det är egentligen ett under att man överlevde. Det kunde ha gått rakt åt helvete vid vilken tidpunkt som helst. Antingen för att omdömet var åt skogen eller för att man var så abstinent att man inte visste vad man gjorde av den orsaken. Det kunde ha hänt något akut medicinskt när man låg där på sin kammare och vem fan skulle då ha hjälpt mig.
Nej. Jag brukar faktiskt tänka att man haft en ängel på axeln genom åren. Så många tillbud som det varit är det märkligt ändå att jag kan sitta här och skriva om eländet som var där och då. Men idag, kära vänner och goda grannar är jag nykter. Jag har förvisso mina svårigheter, men nykter det är jag och jag trivs förbannat bra med detta.
Jag tänker återkomma med ett ytterligare inlägg som skall handla om vägen upp från hålet i marken och fram till nu. Då skall jag förmodligen inte skriva ett enda ord om alkoholen utan om annat.
..................................
TILLÄGG
Ett mycket slitet bord
Vad gjorde jag där hemma? Satt jag bara och stirrade i väggen medan jag drack? Periodvis hade jag varken telefon eller tv-apparat. Kanske lyssnade jag på musik eller på radio. Jag hade ingen dator och ingen dvd-spelare. Eftersom jag "prioriterade" alkohol hade jag inte råd med något annat.
Om jag inte hade någon tv så fick jag låna en, eller så köptes en till mig. Det fanns folk med pengar som brydde sig om. De "visste inte" att jag drack så mycket som jag gjorde och att vara utan tv kan man ju inte vara. Eller?
Bordet på bilden har varit med i många år. Så är det med mig: det finns ingen anledning - även om jag nu har bättre ekonomi än tidigare - att köpa nytt så länge de prylar man har är hela och fungerar. I nedre högra hörnet på bilden är bordskanten rejält sliten. Man ser tydligt att det är märken efter glas (eller burk). På bordet stod det förr om åren en liten tv.
Jag bodde som sagt i en liten kartong på 27 kvm och det gäller att planera varenda centimeter när man bor så trångbott. I vilket fall som helst hade jag tv:n på bordet och bordet vid sängen. Oftast mådde jag så dåligt att jag inte orkade sitta upp. Då låg jag och kollade tv med ölburken på märket.
Innan dvd-skivan "tog över" marknaden så var det VHS-band som gällde. Det låg en videobutik vid S:t Eriksplan och där kunde man även hyra en så kallad movie-box. När jag fick lön och handlat allt annat, så brukade jag gå till butiken och hyra ett gäng filmer och en movie-box. Jag brukade även låna en bunt VHS-filmer av någon som hade mycket filmer hemma.
Sedan tittade jag på film och vanliga tv-program liggande framför tv:n mest hela tiden. Jag hade typ SVT, TV3, TV4, TV5, TV6 och Eurosport, så visst fanns det att kolla på. Jag blev "slav" under ett antal tv-serier och tillbringade dygnet med att dricka och kolla på tv. Jag visste exakt när tv-serierna började och planerade utifrån det.
Ett ganska eländigt liv.
När jag sedan var abstinent så låg jag och tryckte i ett antal dygn med antingen tv:n eller radion på låg volym. Efter några dagar, då jag mådde lite bättre, försökte jag mig på att läsa. Om inte det gick så tittade jag på film. Ofta var jag tvungen att se om vissa filmer som jag tittat på när jag var för full. Jag mindes dem helt enkelt inte.
Jag är ganska så övertygad om att jag trots mitt dåliga mående ändå gjorde det "bästa" jag kunde av situationen för att uthärda. För att inte tänka så mycket på eländet så var mitt sätt att fly bort tv och film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar