Min egen historia liknar många andras, men är ändå helt unik eftersom jag är en unik individ. Jag har berättat den många gånger och skrivit ned den ännu fler, men nu känns det som om det är dags igen. Med åren har jag blivit mycket bättre på att formulera mig i text och det gör ju att historien blir lättare att berätta eftersom jag kan uttrycka mig bättre och bättre när jag skriver.
Jag är inte riktigt på det klara ännu hur jag skall lägga upp texten denna gång. Förmodligen blir det så att jag i detta inlägg skriver om "förutsättningarna", i ett andra inlägg om vägen nedåt och i en del tre skriver om vägen upp från botten. Det har väl knappast undgått eventuella läsare att jag idag är en nykter alkoholist med psykiska besvär som gör sitt bästa för att trivas både med nykterhet och tillvaron i stort. Varje människa som dricker för mycket och därmed blir beroende gör det av någon anledning. Drickandet är bara ett symptom på något annat och underliggande problem.
Jag dricker inte "bara för att" utan jag dricker "för att". Även om jag inte vet vad det där "för att" är så finns det alltid där i bakgrunden. För egen del föddes jag med "fel gener" eftersom både farfar och pappa var alkoholister och dog i sviterna av denna sjukdom. Men det finns flera andra personer i släkten, både på mammas och pappas sida som varit alkoholister. Tänk om man vetat detta från början?
Hade det avhållit mig från att gå ned mig? Förmodligen inte. Det finns åtskilliga andra faktorer som spelar in förutom arv. Det handlar om den sociala miljön och det handlar inte minst om hur man är som person och hur känslig man är för de psykiska trauman man ständigt utsätts för i livet. Jag kan inte påstå att vare sig min barn- eller ungdomstid varit speciellt "dålig" utan ganska bra faktiskt. Då menar jag rent generellt.
Jag vet inte varför det blev så, men antagligen har vissa barn/ungdomar det skrivet på utsidan: "mobba mig". Om man bortser från att jag var ganska blyg och försagd, så hade jag glasögon, var väldigt närsynt och hade dessutom en nerv-skada i ögat som gjorde (och fortfarande gör) att mitt huvud (och ögonen) liksom rör på sig. Det heter på fikonspråk nystagmus, ögondarr på mer förståelig svenska. Det är medfött och jag har haft glasögon sedan jag var tre år.
Det "märkliga" är att jag bara var mobbad i skolan. Mitt liv fungerade utmärkt bland kompisarna hemma på gården och i andra sammanhang. Jag vet inte, men förmodligen var det en synnerligen "dålig jordmån" över huvud taget i skolorna dit jag flyttade i början av 70-talet. Eftersom de andra eleverna i klassen flyttade med från tredje klass och ända upp till nionde, så följde problemen med. Det gjorde att de förbannade mobbarna följde med hela tiden. Jag vet inte om skolan var sämre eller bättre på sjuttiotalet, men i vilket fall som helst så gjorde man absolut ingenting åt det här problemet.
Man flyttade vare sig på mobbarna eller på mig. Det fanns för övrigt en annan kille som var minst lika utsatt som jag, men det visste jag ju inte då. Jag hade nog med att "överleva" min egen skoltid. Den här andra killen flyttade efter mellanstadiet. Jag vet inte om det berodde på mobbningen eller om det "bara" var en flytt rent allmänt.
Jag hade alltså generna. Jag var dessutom osäker, blyg och försagd. Jag blev mobbad under hela grundskolan och det måste ju ha satt djupa spår inom mig. Även om det alltså var helt annorlunda utanför skolan så tillbringar man ju så stor tid i plugget att det "dåliga" där liksom hade en större procent i livet än det som var bra.
Vem skall jag klandra? Mina föräldrar? Skolan? Alla vuxna? Alla de som inte gjorde ett dyft åt saken. Jag tänkte ju inte på det då eller senare, utan först när jag blev mycket äldre och förstod hur pass stor negativ inverkan mobbningen haft på mitt liv. Jag kan inte lägga fram några siffror eller visa på en skala, men jag är övertygad om att det påverkat mitt psyke mycket negativt. Det gav mig väldigt dålig självkänsla och ett väldigt dåligt självförtroende i många sammanhang.
När vi flyttade från Sköndal till Farsta 1975 så kunde jag möjligen ha fått byta skola. Jag minns inte exakt, men kanske frågade mina föräldrar om det var något jag ville göra. Antagligen sade jag nej. Varför vet jag inte. Men i det läget borde nog mina föräldrar ha sagt att nu byter du skola eftersom det inte var bra i den gamla.
Man kan möjligen leva sitt liv och med tiden förstå, men man kan ju inte göra något åt det som skedde. Det märkliga är ändå att vägen - som den blev - både har gjort mig mycket stark i vissa avseenden, men ytterst svag i andra. Jag kan inte säga varför just jag fastnade i alkoholen. Visserligen hade jag "goda" förutsättningar för att hamna snett, men det behöver inte alls betyda att så sker.
Jag kan inte minnas att mina föräldrar drack speciellt mycket när jag var barn. Jag kommer däremot ihåg att de hade med sig flaskor ut på de öar där vi brukade hyra stuga några veckor på sommaren. Men var det för mycket? Jag menar, med facit i hand och med mina egna erfarenheter så är det absolut inget fel i att dricka ett par glas vin en fin kväll när man sitter utanför sin stuga i kvällssolen. Kanske var det först senare som de hade något slags beroende/medberoende mellan sig.
Eftersom mamma hade alkoholister på sin sida av släkten även hon och drack alldeles för mycket under sina sista år i livet och hamnade på sjukhus (där hon avled) på grund av stora problem med sin lever, så kan jag bara anta att hon periodvis drack för mycket även som yngre. Att pappa hade problem vet jag ju nu och kanske satt de båda och drack de sista åren innan de skiljde sig. Då var jag alltså 18, eller skulle fylla, så det var -77 eller 78.
Jag minns en hemsk händelse. Jag låg och sov och vaknade av att mamma ruskade mig och skrek åt mig att vakna. Hon skrek att pappa slog henne och det var ett jävla hallå. Jag liksom flög upp ur sängen och tryckte ut farsan i hallen och lyfte - jo, faktiskt - upp honom mot väggen och skrek att han skulle sluta. "Vad fan gör du", var det enda han sade. Jag var uppe och mamma tog lite prylar och flyttade hem till morfar.
Sedan vet jag inte mycket mer om vad som hände sedan. Jag har fått fragment här och där men aldrig hela historien. Jag vet att mamma sade nån gång att det inte var något jag behövde veta och att inget skulle bli "bättre" av att hon berättade. Jag vet däremot att hon fick rejält med stryk en gång, vilket med största sannolikhet betyder att hon fick det flera gånger. Jag vet att farsan var notoriskt otrogen redan tidigt i deras äktenskap. Som sagt, små fragment här och där.
Samma år som farsan dog, - 86 började jag på hans arbetsplats, nämligen Dagens Nyheter. Det hade väl inte med något speciellt alls att göra. Att jag hamnade där, menar jag. Men jag brukar skriva om tillfälligheter och omständigheter i livet och detta var väl en sådan, minst sagt. Jag föregriper historien lite, men -86 hade jag precis förlorat ett jobb. Mycket på grund av att jag redan då, vid pass 25, söp för mycket. Min chef sade åt mig: "Du gör ett förbannat bra jobb när du är här, men du strular för mycket och jag kan inte lita på dig längre."
Ungefär så. Jag vet ju idag att de inte hade kunnat sparka mig, vilket de inte heller gjorde, utan de bad mig sluta. Så då gjorde jag det. Morsan sade att jag skulle ringa en chef på DN och kolla om de behövde sommarvikarier, vilket de gjorde, och på den vägen var det. Under mina år på DN, som rent allmänt var bland de bättre jag haft i arbetslivet, så fick jag flera gånger "hintar" och "antydningar" angående farsan och hur han hade varit. Men de sade bara A och aldrig kom de att berätta B. Vilket förmodligen var lika bra.
Angående sprit hemma så minns jag det som ett ganska "normalt" förhållande. Mamma och pappa kunde dricka då och då, ett par glas vin för mamma och några öl för farsan framför deckaren på lördagskvällen. Men jag vet ju nu att de förmodligen dolde problemen i äktenskapet under en längre period - för brorsans och min skull - innan det alltså brakade loss med att jag blev väckt den där natten.
Brorsan och jag brukade få en klunk mellis var ibland då vi satt på var sitt av farsans knän och pustade ut efter att ha spelat fotboll eller något annat. Sådana minnen uppväger ju en hel del om man säger så. Allt var ju inte skit och jag tror även att människan förtränger sådant hon inte vill minnas.
Första gången jag drack mig berusad var på kvällen då vi slutade nionde klass. Hur gammal är man då, 15? Jag minns inte exakt, men ungefär vid den här tiden gick man ju på "unkan" i Farsta centrum i stort sett varje fredag då de hade disco. Kan inte säga om man drack varje fredag, men många minnen finns det av att man (jag) var för berusad för att komma in. Killen i dörren brukade då säga, beroende på hur berusad man var: "ta ett varv runt Tempo" eller "ta ett varv runt centrum" där det senare var då man var ganska så plakat. Men man frisknade (förhoppningsvis) till av promenaden och fick för det mesta komma in sen. Det var inte bara jag, utan en eller flera kompisar som också var för berusade, så man behövde sällan gå den där promenaden helt solo.
Det var många som drack. Det var även många som fick problem med sprit och droger senare i livet. Men det går ju inte att förutse hur det skall gå. Jag kan inte deras historier och vet inte heller om de hade det genetiska arvet eller något annat. Det brukar sägas att "en av fyra" får problem med alkoholen och kanske stämmer det. En kille ansågs ha problem redan i de tidiga 20-åren och var även inne på behandlingshem. Men det stoppade ju inte honom och han hade sin resa tidigare än jag.
Redan där och då - vid ungefär 20-22 år - fanns det ett slags självförnekande inom mig: "men, kolla på honom (killen i stycket ovan), han är ju tusen gånger värre än mig."
Det var väl ungefär där det började gå åt fel håll för min del.
---------------------------------------------------------------------
I nästa inlägg, när det nu blir av, tänker jag mig att skriva om vägen ned till botten. Den var lång, ungefär 20-25 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar