Om man tar en stor och rund sten, lägger den högst uppe i en lång och brant backe och ger den en knuff så den börjar rulla, finns det inget som kan stoppa dem förrän den hamnar i slutet av sagda backe. Tar man en sten och släpper ned den i ett djupt och svart hål så stannar den inte förrän den når botten.
Vare sig man kallar det dragnings- eller tyngdkraft är det på samma sätt med alkoholberoende. Det kan bara gå en väg: nedåt i hålet eller ned för backen. Till slut når man botten. På samma vis som fysikens lagar styr hur ett föremål beter sig då det släpps ned i ett hål eller rullas ned för en brant backe så styr beroendets mekanismer i form av kemi att det långsamt - eller snabbt - går mot det oundvikliga.
Där fysikens lagar är obevekliga och stenen faller/rullar till - om inget hamnar i dess väg - det tar stopp och slut, finns det inom kemin/beroendet åtminstone "hopp" om om slut/stopp mycket mycket tidigare än det oundvikliga i form av död eller galenskap.
Hur en alkoholists botten ser ut eller när den nås, är individuellt. Vi är alla unika personer och våra historier ser olika ut, men det finns tillräckligt många gemensamma nämnare för att veta hur man skall gå tillväga när det väl gått för långt. Man kan definiera detta "gått för långt" exempelvis med att man (alkisen) tappat kontroller över sitt drickande och det är alkoholen som styr i allt vad som skall göras. Man har kommit så långt att man rättar sitt liv utifrån sitt drickande istället för tvärtom, det vill säga att dricka utifrån hur ens liv ser ut.
Jag menar: De flesta - antagligen majoriteten - människor dricker inte inför eller i situationer där alkoholen absolut inte skall finnas eller ingå. Det gör däremot en alkoholist. Han (eller hon) behöver alkoholen så starkt att det inte längre spelar någon roll i vilken situation man befinner sig - man dricker ändå. Men vägen dit kan vara lång. Det är inte så att man "börjar" sin bana med att vara full dagen innan jobbet eller på jobbet.
I början så har man ändå ett antal spärrar inom sig som säger att "så här kan jag inte göra" eller "så här får man inte bete sig". Men de försvinner i takt med att beroendet ökar. Låt mig bara säga att det naturligtvis finns undantag från "regler" även här. Det är inte alla som gör på samma sätt som jag gjorde, men deras beteenden ligger förmodligen ganska nära mina egna. Dessutom har jag hört tillräckligt många historier från andra för att veta ungefär hur det ligger till.
Det här med botten är intressant. Man kan gå i många år och uppleva att man nått en slags botten. Kanske första gången när man gjorde bort sig och var full som ett dasslock. Kanske första gången när man ringde sig sjuk för att man var bakfull som ett as. Eller för att man var full på morgonen och inte kunde gå till jobbet av den orsaken. "Jag är magsjuk" är väl den vanligaste nödlögnen. Vet inte varför, men kanske beroende på att en magsjuka av det mildare slaget kan gå över på en dag.
Man kan också - som jag gjorde - säga högt till andra att "nu har jag minsann fått nog och nu har jag nått min botten" men samtidigt så har man inte alls nått botten. Kruxet här är att man verkligen på djupet av sin själ måste erkänna för sig själv och andra att nu är man på botten. Nu är det slut. Nu är jag körd. Jag orkar inte mer. Jag vill inte dricka. Jag vill sluta.
Men till och med i det läget så kan man ändå ha några meter kvar till dess att man slår i urberget med full kraft. Det är olika vad som faktiskt måste hända en som person för att man skall vara längs där nere. För min egen del var det nog ett antal "bäckar små" samt att jag helt enkelt till slut fick NOG som gjorde att jag äntligen erkände i djupet av mitt hjärta och min själ.
Det kan vara själsligt, fysiskt eller psykiskt, men någon gång så når vi alla längst ned och det är faktiskt en slags befrielse. Man liksom kastar av sig sina kläder och står där naken i sitt elände. Men ändå så mår man ganska bra. Det brukar kallas för att "man släpper taget". Man bara "är". För mig tog det faktiskt typ 5 år efter det att jag gått behandlingen som jag verkligen bottnade. Men som vi fick lära oss: "bättre sent än aldrig".
Jag minns inte exakt, men Ulf Lundell skrev i någon bok ungefär att "från botten finns det bara en väg och det är uppåt". Visst. Det har nog sagts av många innan honom och av ännu fler efter, men vi fick läsa hans ord i behandlingen och därför så använder jag det här. Det finns för övrigt mängder med "kloka" ord inom Minnesota-behandlingen och AA som kan sätta fingret på det man själv anar inom sig men inte kan uttrycka i ord.
Min egen resa har varit lång och svår. Det började med att det var förbannat kul och dra i sig ett antal folköl (minns ni Rigello, de där plastflaskorna?) på fredagen innan man gick till ungdomsgården i Farsta. Vi brukade ofta sitta borta vid träbron eller tennistältet och dricka öl. Eller hemma hos någon om vädret eller årstiden inte tillät att man var ute. Vi var många i de "gänget". Sedan började man långsamt dra sig mot "unkan". Från tennistältet gick man längs grus-vägarna och drack öl under tiden. Man sjöng, dansade och skrålade. Det var kul. Det kan jag även känna så här i efterhand.
Man tiden gick man från att gå på unkan till att åka till Bobbadilla (stavas det så) eller något annat disco inne i stan. Man fick ju "åldern inne" till att gå på disco. Eller krogen. Inte fan kommer jag ihåg hela resans gång eller när det ena med det tredje hände. Men en period så satt vi på Domus-restaurangen i Farsta och drack öl på lördagseftermiddagen. Öl istället för kaffe och smörgås. De stängde 15.00 (tror jag) och då hade man suttit där i några timmar. Under tiden hade någon som antingen såg tillräckligt gammal ut - eller hade åldern inne - gått på Systemet och handlat inför kvällen.
Sedan drog man sig därifrån och i bästa fall gick man väl hem och tog det lugnt i några timmar innan kvälls-sittningen skulle börja. Man satt nästan alltid hemma hos någon (ofta hos mig) och drack innan man åkte in till stan. Jag tänker att man då var typ 18-20 bast. (Min kompis Roffe har full koll på sådant, så han får väl rätta mig om jag har fel. Vilket minne den mannen har!)
Det var krogar och discon, festivaler och så vidare. Det var fortfarande kul. Men redan här (ungefär 1979-81) kan jag säga i sanningens namn att det var för mycket. Jag blev ofta alldeles för berusad och gjorde bort mig på krogen. Jag minns att vi gick på lite olika ställen på Regeringsgatan i Stockholm och jag var portad från flera av dem. Över huvud taget så betedde jag mig på ett sådant vis att man redan där var illa ute. Men vem såg det? I stort sett alla var vi likadana på den tiden. Vissa lite mer än andra, men festade gjorde vi. En del fick nog. En del gick vidare in i det "normala" livet och hade liksom "lekt av sig".
Jag vet att jag bodde på Lilla Essingen när det här utspelade sig, vilket innebär någonstans mellan 1982-85. Jag var ute med några killar och tjejer. Det var Valborg. Det blev alldeles för mycket vin och jag blev dödligt berusad och låg helt utslagen på en bänk mitt emot Åhléns på söder. Jag har bara små fragment i minnet, men jag minns när ambulansen kom och jag minns madrassen på golvet inne på SöS. Alltså: Första gången jag hamnade på sjukhus på grund av "alkohol-relaterade" orsaker så var jag mellan 21-24 bast. Inte bra alls.
Senast jag var inne på sjukhus - alkoholrelaterat - var för tre år sedan, i maj 2009. Om vi räknar från -82 så blir det 27 år i den där skiten. 27 år. Fatta själv?! (Man säger och skriver alltid "senaste" eftersom man ju aldrig kan veta om det var "sista" gången. Det är en slags psykologi i detta).
Det är inte alls ovanligt att man under många år kan behålla både vänner, jobb, ekonomi och det mesta andra i livet trots att man missbrukar alkohol. Det är en socialt accepterad drog i vårt "moderna" samhälle och den är alltid med när människor skall koppla av och ha det festligt. Detta gör att de flesta alkisar kan dölja sitt missbruk under lång tid. Men förr eller senare så kommer det fram. Hellre förr än senare kan jag säga så här med facit i hand. Men för mig blev det senare...
Jag brukar ofta relatera till "omständigheter och tillfälligheter" när det gäller livet rent allmänt. När det gäller alkoholen (och senare även drogerna) så handlar det mycket om att man var på "fel plats vid fel tidpunkt" alldeles för många gånger. Men jag kan ibland tänka att det måste finnas någon slags "fysisk lag" där likasinnade obönhörligt dras till varandra. Mycket beroende på hur man mådde just där och då så tog man (jag) ett kliv åt alldeles fel håll.
Jag brukar ibland undra vad som hade hänt om man hade valt annorlunda. Jag är däremot helt övertygad om att jag hade nått min botten ändå - oavsett vilket väg jag följt - eftersom sjukdomen fungerar på det viset. Man kan inte undgå det helt enkelt. Förvisso kunde man ha blivit inspärrad i en bunker på en annan planet, hehe, men det hade ju inte löst problemet. Snacka om geografisk flykt.
I arbetslivet blev jag inte "inkallad" till samtal med någon chef förrän jag hade börjat på DN. Jag brukar tänka att det var så annorlunda förr. Visserligen så fanns kunskaperna om alkoholen och dess verkningar, men hur man bemötte det och närmade sig en människa med problem har varit olika genom åren. På DN, där jag började -86, hade man lite mer kunskaper och erfarenheter än vad jag stött på tidigare. Men jag kan ändå tänka så här i efterhand att de var för "snälla" i sitt handlande. De frågade mig: "har du problem?" Jag svarade: "Näe". "Okej" sade chefen. Ungefär så och sedan var det inte mer med den saken förrän några år senare.
Jag vill påpeka att i det här sammanhanget är det så otroligt viktigt - kanske livsavgörande beroende på person - att man (de som misstänker att man dricker och vill hjälpa) kliver in så tidigt som möjligt. Detta visar även alla erfarenheter. Jag kan tycka att det "velas" lite för länge många gånger och alkisen hinner supa ännu ett tag innan något händer. Kruxet är att man vill vara så säker som möjligt på sin sak innan man konfronterar personen ifråga. Även om man "vet".
Förutom att det är viktigt att ta tag i ett sådant här problem för personens hälsas skull, handlar det även om att skyddsnäten är mycket starkare ju tidigare i "karriären" man är som alkis. Jag menar: man har som exempel antagligen sitt arbete kvar och då har folk koll på en. Det kan inte dra iväg för långt eftersom arbetsgivaren vill ha en arbetstagare som arbetar och inte är hemma.
Jag fick 1988 eller 1989 ett ultimatum: Gör något åt dina alkoholproblem eller bli omplacerad. En del kanske skulle ha tänkt att vaffan spelar det för roll om man hamnar "på undantag på lagret". Man skulle ju fått behålla sin lön och så vidare. Men så mycket bollsinne hade jag ju att jag förstod att de inte skulle släppa taget bara för att de flyttade på mig. På den tiden så fanns det för det mesta hos större företag en slags "sista anhalt" eller vad man skall kalla det för. Där placerades personer som var "obekväma" eller av någon annan anledning inte fick/kunde jobba kvar med sitt ordinarie arbete. (Kaffe-rosteriet på Konsum är ett ö-känt exempel från den tiden).
Nåväl. Vid den här tiden 88-89 så hade jag kommit tillräckligt lång med supandet för att känna att det var förbannat jobbigt och ett problem för mig. Så jag tog deras erbjudande och började sköta mig med hjälp av samtal och antabus. Inget AA den gången. Minns inte om det ens nämndes. Det var enskild terapi som gällde.
Jag minns inte exakt hur länge det varande. Den första perioden så gick jag i varje fall på antabus i minst sex månader så där var det ju inget problem. Låt mig säga en sak: Det sägs att man inte kan dricka på antabus. Det är felaktigt. Det går naturligtvis att dricka. Ingen läkare i världen skulle ge ut ett sådant preparat till en alkis om det vore dödligt farligt. Jag har druckit en enda gång med antabus i kroppen och det var fruktansvärt hemskt. Så det har jag aldrig gjort om.
Efter antabuskuren kan jag ha varit nykter en period, men jag minns faktiskt inte. Det är ju ett tag sedan. Men jag kan ju konstatera att jag var tillräckligt "ung" och "frisk" i mitt eget tycke för att återigen dra igång att dricka efter ett tag. Jag hade alltså - långt ifrån - inte nått min botten. Man kan ju tänka - som utomstående - att när man får "chansen" att göra något så varför gör man det då inte helt och hållet?
Som sagt. Det ligger i sjukdomen alkoholisms mönster. Hade jag varit i den ålder jag är nu, med liknande erfarenheter i bagaget så hade jag gått hela vägen. Men då hade jag inte ens fyllt trettio och jag tyckte fortfarande att det var till en viss del "kul" att gå på krogen och så vidare. Träffa folk, ni vet. Jag tänkte väl som så många andra i min situation att jag minsann skulle klara av det nu när jag "fått lära mig en del" om hur det fungerade. Suck!
Jag skall ta och börja avrunda det här. Jag slutade på DN i mars 1992 då vi var ett antal yngre förmågor som accepterade ett års avgångsvederlag för att sluta. Jag tror det var typ 100.000 efter skatt. En enorm summa pengar som hägrade i en alkoholist hjärna. Så kan jag se det efteråt. Jag såg bara pengarna och inget annat. Jag tänkte inte längre än vad näsan räckte.
Men kruxet är ju att man fortfarande har sina utgifter månad efter månad (utan jobb) och sedan krökade jag på i 180 knyck och strödde slantar kring mig. Detta resulterade i att de hundra laxarna var slut ungefär sex månader senare. Eller snarare 75.000, eftersom jag hade ett lån hos banken som betalades till fullo i och med att jag slutade. Men det är ju ändå en enorm summa och jag lär väl aldrig få så mycket pengar in på mitt konto igen
Jag slutade alltså 1992 och har under dessa 20 år inte haft ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Från ungefär 1994 till 2004 var mitt liv ett rent helvete på jorden. Den kan jag säga ärligt. Då söp jag totalt utan skyddsnät och det var hemskt. Men mer om detta i ett ett ytterligare inlägg. Jag har inte skrivit något om hur jävligt det är när man är inne som värst i sitt drickande. Det behöver ett eget inlägg.
För övrigt blev detta inlägg mycket långt, men sådana här saker kan inte beskrivas med några få ord.
---------------------------------------------------
Jag vill påpeka att när jag skriver om AA och Minnesota-behandlingen så är det enbart mina egna tolkningar, erfarenheter och minnen som nämns. Inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar