"Gå Hemma"

Det händer ganska ofta - och har gjort genom åren - att någon frågar mig typ: "hur fan kan du gå hemma hela dagarna?" och sedan lägger de till: "jag skulle bli tokig". En del lägger även till: "fan, jag skulle kröka till för mycket". För det första är det individuellt och för det andra så kan det ändra sig under åren hur man "klarar av" att gå hemma hela dagarna och skrota.

Förr om åren, när jag inte visste bättre, så krökade jag på av leda, rastlöshet och nervositet. Jag hade myror i kroppen och kunde inte med när "inget hände". Totalt tvärtom mot nu, alltså. Men det berodde för min del på att jag var "sjuk". Jag var sjuk, fast jag inte visste vad som var fel. Jag drack för att lägga locket på. Jag pallade inte med tillvaron. Inte ens när jag hade jobb. Inte ens när jag hade sällskap med någon fantastisk puma.

Jag har känt många killar - och en del tjejer - som inte kunnat vara lediga utan att börja klättra på väggarna där hemma i sin lägenhet. En del var så till naturen och kunde aldrig sitta still. Andra blev rastlösa av att "inte ha något att göra", det vill säga jobba. Många hade dessutom förbannat svårt att "koppla av" utan alkohol. Så fort de var lediga, vare sig det bara var helg eller om de hade semester kom bärsen, vinet eller groggarna fram. Jag menar inte att alla söp sig redlösa, utan det handlade om att koppla av med hjälp av alkoholen.

Förvisso är ju en öl, ett glas vin eller en grogg ett "bra" sätt och koppla av eftersom hjärnan bedövas sakta och man upplever eufori, känner sig lugn och avslappnad. Det är alkoholens effekt. För mig var det inte på det viset. Jag jobbade. Jag hade semester. Jag kunde liksom skilja på den biten. Man jobbar när man arbetar och kopplar av när man har semester. Eller hur? Problemet för min del var att jag alltid drack, oavsett om jag var ledig eller jobbade. Att koppla av utan sprit var ganska så omöjligt.

Men det var då. Idag så har jag inte några som helst svårigheter att koppla av. Snarare kan det vara så att jag kopplar bort (hehe) det mesta och bara "är". Det är en svår konst och det är inget som kommer över en kaffe-rast. Det tar lång tid att komma ned på jorden och trivas med att ha lugn och ro. Men det är som sagt en individuell sak. Kanske hade jag haft svårare att koppla av om jag hade haft en annan personlighet, vad vet jag.

Jag tror att eftersom mitt liv varit ett race i 180 knyck utan säkerhetsbälte, så blir det liksom en cykeltur, eller flodtur när man väl lugnat ned sig. Man kan det där snabba och eftersom det bara gav elände så har man till slut fattat att lugn är bäst. Jag tror det följer sig naturligt när man väl bestämt sig för att ändra sitt liv radikalt. Inte så att man gör en lista och bockar av efter hand. Man inser någonstans undermedvetet att det behövs många bitar i pusslet som måste passa in innan man når fram.

Ett av de större problemen i dagens samhället är alla krav som ställs på en individ. Vill man hänga med får man lov att göra det på alla plan. Jag är övertygad om, eller vågar faktiskt säga att jag vet, att människan inte är byggd vare sig mentalt eller fysiskt för det tempo som råder i samhället av idag. Det är inte så konstigt att den psykiska ohälsan ökar och att fler söker hjälp inom vården för att klara av det hela.

Jag läste någonstans att typ fem (5) procent av Sveriges befolkning lider av någon form av depressionssymptom och att en lika stor procent äter antidepressiv medicin. Det sades även att det inte nödvändigtvis behöver vara samma personer. Tänk då att om fem procent är ungefär en halv miljon människor. I värsta fall är det alltså det dubbla. Det lär ju bero på något eller hur? Vad skulle orsaken vara om inte för höga krav och för mycket stress?

Jag är ganska säker på att väldigt, väldigt många av de procenten - oavsett om de är fem eller tio - använder sig av alkohol för att dämpa sitt dåliga mående. Det stora problemet ligger i att alkohol är en socialt accepterad drog i vårt samhälle och att man kan smyga ganska länge innan någon upptäcker att man har problem. Umgås man i "rätt" kretsar så säger ingen något om man är på krogen varje kväll och tar sig några järn.

Men nog om den biten. Jag har varit där och jag kan det. Följden var alltså att jag dunkade ned i gatan och slog mig ganska så fördärvad (bildligt talat). När jag väl kom till sans igen så gav det ena det andra och jag blev nykter. Under nykterheten upptäckte jag massor om mig själv, både bra och dåliga saker. Jag upptäckte dessutom mina psykiska besvär. När man blir nykter så är det inget ovanligt att man blir någon slags "hälsoprofet" (haha) och eftersom man vänt på steken vill man istället leva så sunt som möjligt i sitt nya liv. Tiden går och man lägger bit på bit till sitt nya livs-pussel.

Man (jag) finner att man trivs mycket bra med det nya livet och dess förutsättningar. Man var så trött på det gamla livet och efter att ha bytt väg i tillvaron så inser man hur skönt det är med att allt är tvärt om än det var tidigare. 

Att gå hemma, ja, vad innebär det? Redan runt 2006 när jag hade varit nykter ett par år och fortfarande jobbade så höll jag mig mest hemma när jag var ledig. Det var liksom så förbannat skönt att bara vara hemma och rå sig själv och koppla av. När jag sedan blev sjukskriven och efter det sjukpensionerad så hade jag ju all tid i världen att verkligen koppla av. Och det började jag göra.

Jag läste om en kvinna som hade knarkat i hela sitt liv och som nu var drogfri. Hon hade efter många år och ännu fler instanser äntligen fått en egen lägenhet. Hon berättade att hon mest var hemma. Dels för att det ju var underbart att ha något eget och dels för att det var skönt och rå sig själv och småpyssla därhemma. Dessutom är det så att när man väl lägger spriten eller knarket på hyllan så kan man stå där alldeles ensam i tillvaron. 

Delvis för att man måste välja bort sina gamla bekanta eftersom det innebär en risk att umgås med dem när man väl är nykter eller drogfri. Man har förmodligen också supit - eller knarkat - bort mängder av gamla vänner och bekanta eftersom de inte orkade med hur man var då man var aktiv. En del kanske man kontaktar igen för att försöka på nytt, medan andra har man inget behov av att söka upp igen. Det beror på många faktorer hur ens umgänge kan se ut i det nya livet.

Jag för min del har valt bort allt från det gamla och dåliga eftersom jag inte har något utbyte längre av vare sig det livet eller de personerna. Men sådana val har jag ju gjort nykter och klar i skallen. Det har varit medvetet. Sedan ligger de psykiska besvären också till grund för att jag håller mig på min kant.

Jag har valt minsta motståndets lag i mitt nya liv och det fungerar alldeles utmärkt. Ibland får jag lov att kompromissa (med visst tandagnissel, det skall medges) för att komma vidare, men sådant inser man kan vara nödvändigt i sitt nya liv. Förr om åren var man styvnackat rabiat att hålla sin linje och det gav inte så sällan ännu fler bekymmer.

Jag brukar tänka på alla de som har svårigheter med att sitta still och att vara lediga när de är yngre och arbetar. De lär få svårt när de blir pensionerade. Många menar att "ofrivillig" ledighet under de yrkesverksamma åren är jobbiga, men att när man blir pensionerad så "vet" man ju det och det är liksom planerat och underförstått. Absolut. Men jag tror de får problem ändå. Jag brukar försöka säga till dem att börja förbereda sig redan nu, med kanske bara typ 10, 15 år till pensionen. Hehe. Som sagt, det tar lång tid med förändringar.

Jag har aldrig haft svårigheter (det vill säga som nykter) vare sig när jag var yngre eller nu med att vara för mig själv. Det är en fin förmåga känner jag. Man läser, man promenerar, man pysslar lite med det ena med det tredje. Man kollar lite på tv. Man sitter vid sin dator. Man gör det i ett lugnt och fint tempo. Man planerar och ser till att allt flyter i tillvaron. Det blir en vana, det som allt annat här i livet.

Svaret på frågan hur jag klarar av att gå hemma är egentligen att jag blev tokig förr av det, men idag blir jag det inte.