"Tics" och liknande o-vanor

Har ni umgåtts regelbundet med någon som har tics eller liknande problem? Det kan vara väldigt irriterande. Jag har arbetat med flera som haft en hel del "besynnerligheter" för sig. (Även jag har sådant för mig, men mer längre ned om den saken). Jag jobbade med en kille som ständigt harklade, hummade och småhostade när han stod bakom mig och väntade på att jag skulle fixa något vid min dator. En helt juste snubbe i övrigt, men det där harklandet gick mig verkligen på nerverna ibland.

Slicka sig i mungiporna...

På ett annat arbete satt jag i närheten av en kvinna som även hon harklade sig. Man kunde nästan ställa klockan efter hennes harkel som dök upp med regelbundenhet typ var 20-30 sekund. Inte hela tiden utan den gick i perioder över dagen. Men det var förbannat störande att höra det där....

Jag har inte varit i facit och kikat så följande är mina egna antaganden och vad jag kan komma ihåg från det jag läst och lärt. Förr om åren så hade jag rent generellt den inställningen att de personer som inte var "normala" var jobbiga och knepiga att ha att göra med. Men det var ju innan jag själv hade fått problem och innan jag fattade att det inte finns några normala människor. Vi är alla individer och därför olika. Vi kan inte sättas in i en slags "mall normal" som skapats av någon myndighet eller liknande. "Ideal" som sådana existerar inte i vår värld.

Eftersom jag krökat på i stort sett hela mitt vuxna liv så har jag naturligtvis inte tänkt på de här sakerna förrän jag blev nykter. Jag kunde ofta koppla ihop mina eventuellt egna "tics" med att jag var stirrig och hispig efter att ha druckit för mycket och för länge. Till viss del är det så. Man har mängder med "saker" för sig i abstinensen och det handlar om att försöka mildra ångesten och det dåliga måendet.

Rent allmänt så tror jag nog att de flesta av oss har lite sådana små konstigheter för oss ibland. Vissa kanske biter på naglarna eller nagel-banden. Andra kanske harklar sig eller snörvlar. Något som är hyfsat vanligt är att "dra in luft mellan tänderna", även om man inte har något som sitter fast där. Man kan peta sig i näsan eller i örat, (eller peta och klämma på andra ställen som är mindre roliga att se någon göra) slicka sig om munnen eller göra något annat. Många blinkar med ögonen onormalt mycket. Listan kan göras lång.

Klia och stryka skägget...

Det här är naturligtvis inget problem om man gör det ibland när det är befogat. Man petar näsan, tänderna eller örat för att det sitter något där man vill ha bort. (De flesta gör detta diskret eller utom synhåll) Man slickar sig om munnen för att man har något där som man också vill ha bort. Många knäcker med knogarna eller drar i fingrarna. En del rapar. Alla dessa är väl relativt milda och jag vågar påstå att de alla har att göra med nervositet och ångest i någon form. Till viss del kan det även vara en o-vana.

Många, många män kliar sig i eller stryker sitt skägg, eller bara sin mustasch. Eller så biter man i de strån som liksom sticker ut runt munnen. Jag gör det själv ganska ofta. Det handlar inte bara om att man vill känna efter om det "ligger rätt" eller om det är för långt. Det är en typisk sådan "manöver" många gör för att de är nervösa eller känner ångest. Inte alla, naturligtvis, men många.

Jag har skrivit en hel del om att jag under tiden som sjukskriven alternativt sjukpensionerad haft mycket tid över för eftertanke. Citatet från min behandlare "man lever sitt liv framlänges, men förstår det baklänges", börjar väl den eventuelle regelbundne läsaren känna igen vid det här laget. När det gäller ovanor och olater så har jag genom livet haft en hel del "tricks" (inte tics) för mig. Jag kan inte definitionen för tics, men jag kan tänka mig att den är liknande det mesta andra när det gäller psykiska besvär. Nämligen att när "något" blir till ett problem som stör eller hindrar min vardag.

När jag var yngre så hade jag en riktigt ful ovana och det var att köra in tummen respektive pekfingret i näsborrarna och gräva runt lite. Detta - och här är grejen - gjorde jag överallt, oavsett om jag var för mig själv eller bland folk. De här olaterna bli så inrutade i ens beteende och personlighet att de sker med automatik. Man tänker inte på att man gör det. Jag vet inte varför jag stoppade fingrarna i nästan. Idag gör jag det däremot på min kammare och inte offentligt...

Ta den översta bilden:. Jag slickar mig runt munnen och i mungipan och stirrar dumt i taket. Jag minns nu, så här efteråt, att jag kunde sitta så där mitt bland folk och inte fatta vad jag gjorde förrän någon sade till mig att "lägg av, för fan, det ser inte klokt ut". Mamma brukade säga att jag "såg ut som en försöks-utskriven" från den slutna psykvården. Nu kan jag tänka att det ändå är rätt "cool" eftersom andra människor vid just dessa tillfällen kan komma mycket nära den man (jag) är...

"Skall du flytta...?"

Jag tänker att jag i största allmänhet har haft många "konstigheter" för mig på det här området genom åren. För det första har jag haft (och har delvis även nu) en benägenhet att vilja ha något som jag kallade "symmetri och balans" runt omkring mig. Det var inte pedanteri utan bara att vissa föremål, möbler och liknande skulle stå på ett visst sätt. Jag hade även den här ovanan att vilja lägga saker - exempelvis på ett bord - i räta linjer och vinklar. Något som irriterade folk runt omkring något oerhört. 

Jag gillar väl som de flesta att ha någorlunda välstädat. En del saker kan jag acceptera hur länge som helst, medan andra kan jag bara inte med alls. Ordning i en slags kaos, brukar jag tänka...

Peta och plocka är snarare tvångssyndrom än något annat. Men mycket, och många av de olika psykiska besvär som finns går liksom in i varandra och det kan vara oerhört svårt - även för läkaren - att veta vad som är vad. Ibland, när jag läser om olika psykiska åkommor, brukar jag tänka att: "jaha, man lider nog lite av även det där..."

Jag minns en psykiater en gång som menade att "alla människor har någon form av psykisk 'störning', men i sin mildaste form kallas det för personlighet" Vi har alla alltså något "för oss" vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi gör det medvetet eller ej. Skillnaden mellan "personlighet" och "psykiska problem" är alltså den gräns där det blir till ett stort problem i en människas liv.

Jag tuggar numera på fingrarna...

Allt aktualiserades egentligen för mig först när jag blev nykter en längre period för första gången i mitt liv. Som jag skrivit tidigare lade alkoholen "locket på" för mycket i mitt liv som jag inte klarade av att hantera på annat sätt än så. När jag väl sedan nyktrade till och så även under flera år i rad, började det ju hända grejer i knoppen. Allt som legat marinerat i sprit kvicknade till och kom upp till ytan. Inte med full kraft på en gång och tur var väl det för annars hade man väl blivit inlåst på obestämd tid.

Det började med att jag redan inne på avgiftningen tvättade händerna typ 30-40 gånger om dagen. Så fort jag kände mig svettig eller smutsig (fast jag ibland inte var det) eller hade tagit på något där inne på avdelningen så tvättade jag mig. Jag tog även en bit papper (efter att ha tvättat händerna) som jag använde för att ta tag i handtaget och öppna toalett-dörren. Jag har aldrig haft bacill- eller bakterie-skräck på det viset innan dess, om man säger så. Jag har det inte nu heller. Då det hände handlade det om att bearbeta ångest, vilket jag senare fick lära mig i behandlingen.

Vi har väl alla sett coacherna i hockey-båset som tuggar tuggummi så man tror käkarna skall gå av. Det handlar ju till viss del om nervositet. Men jag kan tänka mig att det är en taggad och "sund" sådan. Nervositet är en högst normal (jag hatar det ordet) känsla. Det är en mildare variant av vårt "ärvda" flyktbeteende. Människor som inte blir nervösa alls skall man nog undvika.

Jag har alltså haft en hel del - och har fortfarande - petande, plockande, fixande, trixande och det ena med det tredje för mig i stort sett hela livet. Det är inte mycket att göra åt och de besvär som finns kvar går att leva med. Dessutom har de blivit mycket mildare sedan jag började medicinera med ett SSRI-preparat.

Ett av mina nuvarande sätt att hantera den nervositet jag känner i tillvaron är att bita på fingrarna. Inte på naglarna, utan fingrarna. När det dyker upp en hud-flaga eller "ojämnhet" på ett finger (oftast vid naglarna) är jag där och tuggar. Som ni ser på bilden ovan ser det inte så kul ut. men jag jobbar också med den biten...

Man "petar" upp glasögonen med hjälp av kinderna...

En sista grej för den här gången. Om man håller på med något och har båda händerna upptagna, exempelvis vid den här tiden på året då man lätt blir svettig så händer det att glasögonen åker ned hela tiden av svetten. Då kan man börja göra fula miner eftersom man försöker putta upp glasögonen med hjälp av att trycka med kinderna och/eller bara röra på ansiktet så de åker upp. Ser in-te speciellt vackert ut. Lägg ihop den bilden med den då jag är totalt frånvarande, tittar i taket och slickar mig i mungipan - och detta på allmän plats...

Ja, då kanske man ringer efter de vita rockarna...