Saxat från fejan...

Janne Häggqvist

Igår

Att åstadkomma det "omöjliga".
Jag kan inte påstå att jag kan vare sig gå eller stå på vattnet, men nästan, genom att använda lite hjälp i form av näckrosblad...

Jag skriver inte det här för att framhäva mig själv, eller nåja, lite, kanske. För hur det än är, hur mycket hjälp och stöd man får från "de sakkunnige" inom olika områden, så gör man till syvende och sist det mesta arbetet själv, i sin ensamhet, i sin tillvaro, på sin kammare.

Det har varit en väldigt lång resa fram till nu. Färden är på inga villkor över, men idag känns det som om att jag kan göra något slags "bokslut" samt ett "avstamp" inför framtiden.

Jag skriver det för min egen skull. Men jag skriver det också som uppmuntran till alla andra som sitter kvar i sitt ekorrhjul, men inte kan ta sig ut. Oavsett hur det där "hjulet" ser ut, om det är liknande mitt eget, eller om det är / beror på något annat, så finns det ALLTID hopp. Det finns - enligt min egen långa och strävsamma erfarenhet - alltid en väg ut eller upp från den tillvaro där man lever och där man sakta men säker går mot undergången.

Det behöver inte vara beroende / missbruk, det kan vara något annat, där man starkt känner i djupet av sin själ att jag MÅSTE förändra detta, annars går det rakt åt helvete. Det första man behöver göra är att be om hjälp. Man klarar det inte själv. Man är ingen John Wayne eller någon kvinnlig motsvarighet. Man är bara en stackars liten ensam människa som - förmodligen - tappat sin tro och sitt hopp.

När jag började den här "resan" straxt efter midsommar 2004 så visste jag inte alls åt vilket håll den skulle gå. Jag visste att jag ville bli nykter, men det var ungefär allt. Resan mot ett bättre - och nyktert - liv började visserligen lite tidigare än så, redan 2001, då en fantastisk kvinna "tog tag i mig" och satte mig på "arkivet". Detta för att hon, som hon sade: "skulle kunna ha koll på mig". (Stort tack Ulla!)

För så är det nämligen, att om man hamnat utanför på grund av arbetslöshet och missbruk/beroende blir skyddsnäten från samhället färre och mindre. Det är ingen som "vet" vad man sysslar med och man kan gå ned sig i skiten utan att nån egentligen ser vad som händer.

Nå. Inget händer över en natt och om man varit på "fel" sida i många och långa år så tar det förbannat lång tid att dels komma till skott, men även att få ordning på sin tillvaro. Men som min behandlare brukade säga: "...man måste börja med att släcka den eld som brinner...", vilket i det här fallet var att sätta korken i flaskan. Och det är faktiskt den lätta biten. Att lära sig leva nykter och trivas med detta är svårare.

Jag tänker att det är så otroligt viktigt att allt flyter. Det kan naturligtvis variera från person till person, men är man känslig (vilket man ofta är som alkis, och det var delvis därför man började dricka...) så behöver stödet vara ännu mer aktivt för att man inte skall falla. Jag menar att man behöver en ordnad ekonomi, man behöver kortare väntetider på att få träffa alla de man behöver träffa: psykologer, läkare, andra sakkunniga, handläggare och så vidare. Är det något man har dåligt av som ny-nykter alkis så är det tålamod. Det får man försöka lära sig den hårda vägen för man inser så småningom dels att man inte kan ordna upp allt på en gång, samt att det är bäst att ta en sak i taget och framför allt en dag i taget.

Men när man blivit stabilt nykter och börjat få ordning på sin ekonomi och hälsa. Man börjar få igång sitt umgänge med familj, vänner, bekanta och arbetskamrater. Man känner att man är på G, på väg åt helt rätt håll. Men ändå, ändå så mår man inte bra. Detta hände mig och det skapade så klart tvivel inom mig. "Vaffan skall jag vara nykter för när jag ändå mår skit? Bättre att kröka till igen, för då vet man i varje fall VARFÖR man mår skit..."

Typ.

Några gånger krökade jag till, medan andra inte. Förr eller senare faller enkronan ned i myntinkastet, lampan tänds, man fattar äntligen hur det mesta ligger till och då infinner sig en djup frid inom en. Det är inte en sten som lyfter från bröstet, det är ett helt jävla berg...

Det handlar om att lära om. Att lära sig tänka efter innan man gör den där rörelsen efter flaskan, lutar huvudet bakåt, sätter flaskan till munnen och börjar dricka. Sedan handlar det om att lära sig fungera i vardagen, vilket man absolut inte gjorde tidigare då man drack.

Men när man alltså upplever att tillvaron inte bli bättre, trots att man börjat ordna upp det mesta, man är "frisk", kan tänka, och orkar mer än tidigare. Vad gör man? Jo, man börjar en ytterligare resa som kan ta några år, man går till x antal olika läkare för att kolla upp både kropp och knopp. Men för att kunna göra detta MÅSTE man vara nykter, eftersom annars får läkarna inte "rätt" provsvar och så vidare. Jag gjorde en neuropsykologisk utredning och där måste man ha varit nykter i två år för att hjärnan skall vara som den skall.

Allt tar tid och man går där och undrar hur det skall sluta. Man får med tiden tjocka buntar av utlåtanden, intyg och andra papper som - i mitt fall - visar på att allt inte står rätt till. I skallen, alltså. Man har fått damm på hattparkeringen.

Varför drack jag? Gener: ja? någon form av psykiska besvär (problem) redan från födseln: mycket troligt. Mobbad: Ja. Man kan checka av det mesta som drivit mig in i Kung alkohols miserabla rike. Men jag tog mig ut därifrån. Fuck him!

Okej. Jag satt där i min lilla lya mitt inne i smeten i Stockholms populäraste område. Jag var nykter. Jag betala av mina skulder. Jag var frisk rent fysiskt. Jag jobbade. Men jag mådde S K I T. Varför? Miljön, tänkte jag. Det går ta mig fan inte att koppla av inne i en stadskärna där decibelnivåerna ligger på runt 80. Inte då man redan som liten dräng var "öronbarn" och när problemen ökat med stigande ålder. Psyket pallade inte heller. Vad gör man?

Jag man vill flytta. Man vill flytta så mycket att det helst skulle ha varit igår. Men så byt lyan då!? Gick inte. Psyket orkade inte. Nå. Jag frågade alla de som hjälpte mig framåt om de kunde hjälpa mig ytterligare. Självklart, sade de. Med vad? Jo, jag vill ansöka om en social-medicinsk förtur hos Bostadsförmedlingen. Folk såg ut som frågetecken i fejan. Men du har ju en fantastisk lägenhet i ett fantastiskt område, du kan välja och vraka i bytes-kön. Nej, sade jag. Jag vill flytta nu och jag vill inte gå igenom en flyttkarusell för det orkar jag inte psykiskt.

Därefter följde ett halvår av sammanställning av alla relevanta papper för en sådan ansökan. Jag kunde lätt ha blivit nedslagen i skorna eftersom ALLA menade att en sådan ansökan var OMÖJLIG. Mina besvär och argument skulle inte räcka. Ingen ville förringa min situation, men...

Well. Jag tog steget och skickade in typ 20 A4-papper tillsammans med ansökningsblanketten till Bostadsförmedlingen. Allt var noggrant gjort. Intyg. Utlåtanden. Beskrivning av min egen situation. Bullerprover från fasaden och närområdet. Bland annat.

Och vet ni vad som hände? Jo, jag blev faktiskt BEVILJAD en social-medicinsk förtur och nu sitter jag här - sedan fem år - på Kullen i en miljö som bara kan beskrivas som underbar. Är inte det att åstadkomma det OMÖJLIGA så säg?

Jag har varit sjukskriven och/eller haft tillfällig sjukersättning (sjukpension) samt aktivitetsersättning sedan 2006. Fundera över detta. Det är en lång tid. Under tiden så fortsätter man gå till sina läkare och man kanske mår lite bättre på sin egen skala. Men det finns ändå en gnagande oro inom en kring den ekonomiska biten. Man vet att "kassan" har i uppdrag att göra sina bedömningar med regelbundenhet och samtidigt så vet man att man inte blivit friskare och att man inte orkar mer än vad man gjorde förra gången de prövade ens arbetsförmåga.

För mig har detta varit en jobbig tid. Jag inser naturligtvis hur det ligger till där ute i samhället, men jag vet ju också hur jag har det. Så återigen: jag tog tjuren vid hornen och meddelade min handläggare på "kassan" att jag inte ville delta i några projekt, för jag orkar inte. Utan jag ville göra en ansökan om det som kallas "varaktig sjukersättning", vilket är sjukpension resten av livet, eller åtminstone till dess man blir ålderspensionär. Vet ni vad hon sade?

Just det. Precis: "...jag vill inte förringa din situation, men när jag tittar på dina papper så är det nog OMÖJLIGT för dig att få detta..." Och jag menar, man läser ju tidningarna. Man följer debatten. Klimatet för oss i utanförskap i gamla Svedala är inte det lättaste. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Well. Även här kände jag att jag måste faktiskt göra försöket.

Så jag samlade ihop mina papper ännu en gång. Plus alla de som kommit till sedan 2008 då jag ansökte om förtur om bostad. Jag satte mig ned och gjorde min ansökan och bifogade typ 18 A4-papper med alla relevanta utlåtanden samt några till. Jag är av den åsikten - efter åratals erfarenhet - att det är bättre med för många papper (som styrker) än för få.

Och vet ni vad?

Jo. Jag fick faktiskt min ansökan BEVILJAD!

Nu är det självklart så att ingen jävel ger mig något om det inte finns tillräckliga skäl för det. Är man inte tillräckligt sjuk så får man det inte. Man får vare sig en förturs-bostad eller sjukpension. Men jag är alltså tillräckligt sjuk. Det är inget jag är speciellt glad över. Att vara sjuk, alltså. Jag skulle gärna ha varit friska Janne istället. Och det är så här: man MÅSTE visa framfötterna. Man måste försöka. Man måste kompromissa. Man kan inte bara säga: "föffan, ge mig en kvart, alltså, liksom" och man kan inte säga: "hörrö, vaddå, jag e sjuk föffan, ge mig stålar, öh"

Är det något man bör vara så är det först och främst artig, vänlig och trevlig. Man bör dessutom förklara sin situation i överkant, så även den mest förhärdade person förstår vad och hur man menar. Papper, papper och åter papper. Ös på papper. Men det skall vara RELEVANTA papper. Detta fattar vissa läkare, medan andra inte. Då får man se till att tala om vad man VILL HA och inte endast acceptera det man får.

Jag kan bara säga: jag kan inte gå på vatten. Naturligtvis inte. Men jag har nästan gjort det. Faktiskt. Åtminstone en gång, fast jag minns det inte, hehe. Skämt åsido. Det är lätt för mig just nu att skriva det här. Detta eftersom det gått min väg i stort sett hela tiden och det började med att jag blev NYKTER. Det har tagit tid. Det har inte alltid vare sig varit kul eller trevligt. Men jag är en kämpe. Jag är också ett slags moment 22. På vissa områden - rent psykiskt - är jag stark som diamant, medan på andra skör som glas. Då har jag lärt mig att försöka använda den där diamanten när glaset inte räcker till.

Jag vill säga att ingenting är omöjligt. Inte om man ger sig fan anamma på det. Svårt, ja. Omöjligt, nej.

Kram från mig.