Vi minns väl alla gamla postens slogan: "skriv som du pratar"? Det var förvisso inget fel i den uppmaningen. Men svenska språk-ivrare hade (har) i åtminstone 200 år försökt få till ett enhetligt svenskt språk. Innan man började med detta arbete - ungefär då den svenska akademien föddes - så var det visserligen inte många av gemene man som kunde skriva. Det var prästen man gick till och även han var ju formad av tidens anda.
För det första så pratade man helt annorlunda än idag. Det var starkt bundet till dialekt och med mängder av låneord från franska, engelska och tyska bara för att nämna några. Svenska språket var en kökkenmödding och trots att jag inte är speciellt insatt (men vet en del) så fattar jag inte hur folk kunde göra sig förstådda med varandra.
För all del. Folk på "gatan" kunde nog snacka med varandra och de övre klasserna från borgare och uppåt kunde nog även de prata fikonspråk med varandra. Men över klassgränserna var det nog inte speciellt lätt. Beroende på århundrade så var kungens och adelns språk starkt färgat av exempelvis tyska och franska. En del kunde nog inte mycket svenska över huvud taget.
Klassisk fornsvenska eller äldre fornsvenska var den fornsvenska som talades 1225-1375. Exempel på klassisk fornsvenska, den så kallade hednalagen ur Äldre Västgötalagen från 1200-talet:
Givr maþr oquæþins orð manni, þu ær æi mans maki oc eig maþr i brysti. Ek ær maþr sum þv. þeir skvlv møtaz a þriggia vægha motum. Cumbr þan orð havr giuit oc þan cumbr eig þer orð havr lutit, þa mvn han vara svm han heitir, ær eig eiðgangr oc eig vitnisbær huarti firi man ælla kvnv. Cumbr oc þan orð havr lutit oc eig þan orð havr giuit, þa opar han þry niþingx op oc markar han a iarþv. þa se han maþr þæss værri þet talaþi han eig halla þorþi. Nv møtaz þeir baþir mz fullum vapnvm. Faldr þan orð havr lutit · gildr mz haluum gialdum. Faldr þan orð havr giuit, gløpr orða værstr, tunga houuðbani, liggi i vgildum acri.
Texten ovan kan jag inte förstå över huvud taget.
Det är något lite enklare med den yngre fornsvenskan som talades under perioden omkring 1375–1526:
Exempel på yngre fornsvenska ur Didrikssagan från cirka 1450:
” Samson tog jomfrwne j sin fampn oc bar henne nidh oc satte henne vpa sin hæst oc en annan hæst hade han . ther førde han gwll oc kostelighe haffuor vpa . han wæpnade sik well oc bant sin hielm oc red sin weg . han lag lenge i en storan skogh . oc giorde sik ther et hws . „
Texten ovan går att förstå, men det är ju inte så att man läser den utan problem. Inte gör jag det i varje fall. Då ska man lägga märkte till att båda exemplen - äldre/yngre fornsvenska - är SKRIVEN text. Ni kan ju fundera över hur det lät runt om i gamla svedala när folk pratade...
Jag tror däremot inte att man "ljudade" uttalet utifrån det som är skrivet ovan. Man pratade nog ganska "normalt" ändå. Det svåra var att sätta det på pränt när det inte fanns några generella regler för språket. Då skrev man alltså som man talade, vilket ledde till mängder med olika stavningar.
Exempel på äldre nysvenska ur Gustav II Adolfs kungaförsäkran från 1611:
” Vi Gustaf Adolph &c. göre vitterligit med dette vårt öpne bref, att såsom menige Sverigis rikis ständer, högre och nidrige, opå den allmennelige riksdag, som höldts i Norköping opå det år 1604, då samptychte och beviliade en arfförening om den konungslige regering här i riket således, att näst efter vår sal:e kere her faders dödelige afgång då vele de anamma och bekenna oss för deres rätte herre och regerande konung. „
Texten ovan är inte alls svår, eller hur? Vad som kan vara knepigt är däremot att en del uttryck och betydelser inte var desamma då som nu.
Yngre nysvenska var det svenska språk som talades och utvecklades under en period som börjar 1732 och vars slutdatum kan sättas till antingen utgivandet av Röda rummet 1879 eller till stavningsreformen 1906, varefter nusvenskan tar över. Exempel på franska lånord som kom in i svenskan under denna tid är batalj (bataille), fåtölj (fauteuil), löjtnant (lieutenant) och publik (publique).
Från 1874 kom Svenska Akademiens ordlista ut med ojämna mellanrum och efter ett tag blev den standard för stavning och böjning i det svenska språket. Rent generellt blev det svenska språket mer använt under 1800-talet, eftersom man införde det i skolor och universitet. Detta ledde till att språket blev enklare och att svenskar lättare förstod varandra. Skriften påverkades inte längre av dialekter. I slutet av 1800-talet hade Sverige fått en hel hög med skönlitterära författare som levde på att skriva, så som till exempel August Strindberg och Selma Lagerlöf. Detta påverkade givetvis skriftspråket, precis som de många dagstidningar som började dyka upp, även om deras påverkan var mycket större på 1900-talet, under nusvenskans tid.
Några exempel som jag kommer ihåg från min tid på arkivet: Skild stavades skiljd. Änka stavades Enka. Gävle stavades Gefle (vilket finns kvar i viss mån än idag.) Man använde bokstaven i istället för j: giöra, kiämpa, kiöra, siö (sjö). Sådant försvann mer och mer. Användandet av dt istället för t - konstförvandt - försvann också mer och mer och likaså dubbla vokaler een, föör.
(Texten ovan kommer delvis från Wikipedia).
Jag är usel på grammatik och en del av de förklarande texter kring språkets utveckling på Wikipedia fattade jag noll och intet utav. Det var som rena fornsvenskan för mig, hehe. Men det som är bra med språkets "utveckling", åtminstone de senaste typ 20 åren, är att man mer och mer lagt åt sidan "kravet" på alltför strikt grammatik. Naturligtvis lär man sig det i skolan, men rent allmänt upplever jag att kraven är lägre. Men det kan självklart bero på i vilken situation det handlar om. Byråkrat-svenskan finns fortfarande kvar, vilket inte är så kul.
Jag gillar språk och jag tycker om historia. Jag är lekman på båda områdena, men har inga planer på att försöka bli professor. Det viktigaste är att man har ett intresse, sedan kommer resten på köpet.
För det första så pratade man helt annorlunda än idag. Det var starkt bundet till dialekt och med mängder av låneord från franska, engelska och tyska bara för att nämna några. Svenska språket var en kökkenmödding och trots att jag inte är speciellt insatt (men vet en del) så fattar jag inte hur folk kunde göra sig förstådda med varandra.
För all del. Folk på "gatan" kunde nog snacka med varandra och de övre klasserna från borgare och uppåt kunde nog även de prata fikonspråk med varandra. Men över klassgränserna var det nog inte speciellt lätt. Beroende på århundrade så var kungens och adelns språk starkt färgat av exempelvis tyska och franska. En del kunde nog inte mycket svenska över huvud taget.
Klassisk fornsvenska eller äldre fornsvenska var den fornsvenska som talades 1225-1375. Exempel på klassisk fornsvenska, den så kallade hednalagen ur Äldre Västgötalagen från 1200-talet:
Givr maþr oquæþins orð manni, þu ær æi mans maki oc eig maþr i brysti. Ek ær maþr sum þv. þeir skvlv møtaz a þriggia vægha motum. Cumbr þan orð havr giuit oc þan cumbr eig þer orð havr lutit, þa mvn han vara svm han heitir, ær eig eiðgangr oc eig vitnisbær huarti firi man ælla kvnv. Cumbr oc þan orð havr lutit oc eig þan orð havr giuit, þa opar han þry niþingx op oc markar han a iarþv. þa se han maþr þæss værri þet talaþi han eig halla þorþi. Nv møtaz þeir baþir mz fullum vapnvm. Faldr þan orð havr lutit · gildr mz haluum gialdum. Faldr þan orð havr giuit, gløpr orða værstr, tunga houuðbani, liggi i vgildum acri.
Texten ovan kan jag inte förstå över huvud taget.
Det är något lite enklare med den yngre fornsvenskan som talades under perioden omkring 1375–1526:
Exempel på yngre fornsvenska ur Didrikssagan från cirka 1450:
” Samson tog jomfrwne j sin fampn oc bar henne nidh oc satte henne vpa sin hæst oc en annan hæst hade han . ther førde han gwll oc kostelighe haffuor vpa . han wæpnade sik well oc bant sin hielm oc red sin weg . han lag lenge i en storan skogh . oc giorde sik ther et hws . „
Texten ovan går att förstå, men det är ju inte så att man läser den utan problem. Inte gör jag det i varje fall. Då ska man lägga märkte till att båda exemplen - äldre/yngre fornsvenska - är SKRIVEN text. Ni kan ju fundera över hur det lät runt om i gamla svedala när folk pratade...
Jag tror däremot inte att man "ljudade" uttalet utifrån det som är skrivet ovan. Man pratade nog ganska "normalt" ändå. Det svåra var att sätta det på pränt när det inte fanns några generella regler för språket. Då skrev man alltså som man talade, vilket ledde till mängder med olika stavningar.
Exempel på äldre nysvenska ur Gustav II Adolfs kungaförsäkran från 1611:
” Vi Gustaf Adolph &c. göre vitterligit med dette vårt öpne bref, att såsom menige Sverigis rikis ständer, högre och nidrige, opå den allmennelige riksdag, som höldts i Norköping opå det år 1604, då samptychte och beviliade en arfförening om den konungslige regering här i riket således, att näst efter vår sal:e kere her faders dödelige afgång då vele de anamma och bekenna oss för deres rätte herre och regerande konung. „
Texten ovan är inte alls svår, eller hur? Vad som kan vara knepigt är däremot att en del uttryck och betydelser inte var desamma då som nu.
Yngre nysvenska var det svenska språk som talades och utvecklades under en period som börjar 1732 och vars slutdatum kan sättas till antingen utgivandet av Röda rummet 1879 eller till stavningsreformen 1906, varefter nusvenskan tar över. Exempel på franska lånord som kom in i svenskan under denna tid är batalj (bataille), fåtölj (fauteuil), löjtnant (lieutenant) och publik (publique).
Från 1874 kom Svenska Akademiens ordlista ut med ojämna mellanrum och efter ett tag blev den standard för stavning och böjning i det svenska språket. Rent generellt blev det svenska språket mer använt under 1800-talet, eftersom man införde det i skolor och universitet. Detta ledde till att språket blev enklare och att svenskar lättare förstod varandra. Skriften påverkades inte längre av dialekter. I slutet av 1800-talet hade Sverige fått en hel hög med skönlitterära författare som levde på att skriva, så som till exempel August Strindberg och Selma Lagerlöf. Detta påverkade givetvis skriftspråket, precis som de många dagstidningar som började dyka upp, även om deras påverkan var mycket större på 1900-talet, under nusvenskans tid.
Några exempel som jag kommer ihåg från min tid på arkivet: Skild stavades skiljd. Änka stavades Enka. Gävle stavades Gefle (vilket finns kvar i viss mån än idag.) Man använde bokstaven i istället för j: giöra, kiämpa, kiöra, siö (sjö). Sådant försvann mer och mer. Användandet av dt istället för t - konstförvandt - försvann också mer och mer och likaså dubbla vokaler een, föör.
(Texten ovan kommer delvis från Wikipedia).
Jag är usel på grammatik och en del av de förklarande texter kring språkets utveckling på Wikipedia fattade jag noll och intet utav. Det var som rena fornsvenskan för mig, hehe. Men det som är bra med språkets "utveckling", åtminstone de senaste typ 20 åren, är att man mer och mer lagt åt sidan "kravet" på alltför strikt grammatik. Naturligtvis lär man sig det i skolan, men rent allmänt upplever jag att kraven är lägre. Men det kan självklart bero på i vilken situation det handlar om. Byråkrat-svenskan finns fortfarande kvar, vilket inte är så kul.
Jag gillar språk och jag tycker om historia. Jag är lekman på båda områdena, men har inga planer på att försöka bli professor. Det viktigaste är att man har ett intresse, sedan kommer resten på köpet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar