Bakfylla och abstinens är helt olika tillstånd

"Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt..." Texten kommer från Povel Ramels "gräsänklings-blues" och det tillståndet har man ju varit med om alltför många gånger på måndagens morgon. Men att "bara" ha lite huvudvärk "dagen efter" är ju väldigt milda besvär i min bok. Man är lite torr i munnen och allmänt "besvärad" i kroppen. Jag minns att det brukade gå över när man ätit lunch. Men det var länge sedan.

I takt med att man utvecklar ett beroende och missbruk så blir "dagen efter kvällen före" alltmer jävlig att ta hand om. Man får svårare och svårare abstinens och man behöver ta sig återställare.

Inte vet jag, men det är ju skillnad på att vara medicinsk och terapeutisk utbildad och därmed kunna skriva utifrån detta, än att ha egna dyrköpta erfarenheter. Om jag läser exempelvis Landstingets informationssidor om alkohol, beroende, missbruk, abstinens och annat som har med alkoholism att göra så uttrycker ju de sig helt annorlunda än vad jag gör på denna sida. Olika erfarenheter, helt enkelt. 

Jag har egentligen aldrig brytt mig om att "förklara" utifrån en mer medicinsk synvinkel utan nöjer mig med att skriva utifrån mina egna erfarenheter och lärdomar. I vissa inlägg kan jag däremot lägga in lite texter utifrån en mer "utbildad" vinkel. Men det känns lite fel och kan lätt också bli fel eftersom jag inte kan den biten. Är ni med?

Nåväl. Ett alkohol-"beroende" är ett tillstånd då själva drogen och dess kemiska inverkan på kroppen gör att man vill ha mer. "Kroppen kräva dessa drycker". Skämt åsido. Men det är sant eftersom om man utsätter kroppen för en beroende-framkallande substans så behöver man mer och mer - över tid - för att uppnå samma euforiska tillstånd som man gjorde tidigare. Toleransnivån ökar och man behöver ganska snabbt ett större antal flaskor öl. Man utvecklar så kallad "mersmak".

Ett alkohol-"missbruk" innebär att en persons drickande skapar ett beteende som innebär risker och väldigt negativa konsekvenser. Man kör bil onykter. Man ringer sig sjuk när man är bakfull och så vidare. Man har tappat kontrollen.

En sak som jag upplevde var att jag med tiden - trots ökat intag av alkohol - inte alls kunde komma upp i någon nivå av någorlunda "normalt" mående. Det spelade ingen roll hur mycket jag drack. Jag mådde inte bättre för den skull. Men det menar jag att ett beroende ökar toleransen och om man behövde tre öl tidigare för att "må lite bättre" så behöver man efter ett tag sex, sedan åtta, men till slut spelar det alltså ingen roll.

Det är en stor skillnad på att bara var lite smått bakis och att ha svår abstinens. Jag har varit med om båda delarna så jag vet av egen erfarenhet vilken skillnad det är. Visserligen påverkas kroppen negativt även av mindre intag av alkohol och när spriten går ur kroppen så händer det alltid negativa saker. Men för en vanlig normal svenne som druckit lite för mycket en fredag kväll är det milda symptom på lördagens morgon jämfört med en alkis som druckit i flera veckor eller månader.

Abstinens är ett "sjukligt" tillstånd som alkoholisten "behandlar" genom att dricka så fort han slår upp ögonen oavsett vilken tid det än är på dygnet. Det är därför en fylle-period kan pågå så länge. Man säger till sig själv - för sjuhundrafemtioelfte gången - att man bara skall ta sig några återställare, gå ut och gå och sedan sova av sig det värsta. Men när ens beroende gått tillräckligt långt så svarar kroppen på alkoholen och belöningssystemet vill ha mer och mer och sedan är man igång även denna dag. Och så kan det fortsätta länge om man inte bryter eländet.

Det här är viktigt: Faktum är att abstinensen hos en alkoholist mycket väl kan vara ett livshotande tillstånd. 

Vi har alltså lämnat den "vanliga" bakfyllan och är inom ett område som är fruktansvärt att uppleva och sitter man ensam på sin kammare finns det bara ett sätt att få lindring och det är genom att dricka mer alkohol. Det finns lindrig och svårare abstinens och jag har upplevt hela skalan.

För ganska många år sedan så kunde jag "ta" abstinensen hemma. Man lär sig sina små knep och knåp för att genomleva ett antal dygns jävligt dåligt mående. Men i takt med att ens beroende och missbruk ökar så blir det allt mer svårt att ta hand om sig själv i det här sammanhanget. Det handlar helt enkelt om att man blir så pass dålig att man behöver medicinsk vård.

I början av mina år i alkoholberoende så kunde jag liksom trappa ned drickandet och alltså ligga hemma och svettas i typ 3 eller 4 dagar. Jag kunde ta en eller ett par öl när jag mådde som allra sämst och sedan gå och lägga mig och vila i några timmar. Jag kunde planera stegen för att komma ned på jorden igen. Men detta förändas alltså med tiden.

Vad är det då som händer?

För att förenkla resonemanget något så struntar jag i att förklara så mycket om hur länge och hur mycket utan koncentrerar mig istället på de gemensamma faktorer som alltid händer och finns med vid en "längre" period av okontrollerat alkoholintag. För det första så äter man väldigt dåligt. I början kan man nog äta åtminstone ett mål mat om dagen, men ju längre man håller på desto sämre når magen och eftersom det är alkoholen man "vill åt" lägger man maten åt sidan.

Ju mer alkohol desto mindre mat. Jag kunde låta bli att äta nästan helt. Det brukade bli kanske ett ägg här, en korvbit eller hård brödbit där, men inte mycket mer. Detta innebär naturligtvis att kroppen får brist på näring, vilket gör att man blir svagare och svagare rent fysiskt. Det enda som egentligen håller en uppe är - som i mitt fall - ölen. Öl är ju inte helt utan näring, men den eventuella effekten tas ju bort av själva alkoholen.

För det andra så dricker man nästan inga "sunda vätskor" alls. Vem fan vill ha kaffe eller te när man super? Vatten? Det kan man möjligen få i sig av "misstag" om man eventuellt skulle borsta tänderna eller duscha, vilket man inte gör så ofta under en fylleperiod. En vuxen kille, eller snarare en stor kille som jag behöver åtminstone 2.000 kalorier per dag för att kroppen skall få det den behöver. Kroppen behöver även ett par liter vatten per dag. Men detta ack så nödvändiga får den inte när man är mitt inne i ett supande.

I och med att magen tar stryk så lyser hungern med sin frånvaro och eventuella hungerkänslor dövas ganska snabbt med en bit falukorv eller några klunkar öl. Pågår det här under en längre period så säger det sig själv att det får negativa följder för hur man mår och detta läggs liksom ovanpå det redan dåliga "fylle"-måendet, om ni förstår hur jag menar.

Jag kan som sagt inte det rent medicinska. Men i det här läget av drickandet så är det faktiskt alkoholen i form av ölen som håller mig någorlunda i form. Dygnen är en ren plåga och allt man vill är att det skall ta slut. Drickandet alltså. Men ändå så sitter man där och dricker.

Det är här som jag upplevt många bakslag gentemot beroende-vården. Man mår så in-i-hell-vette dåligt och kanske tar man sig ändå i kragen och åker in för att få hjälp. Det är en hemsk resa, men man gör den ändå för att "nu går det bara inte längre". Oavsett om jag åkte in rejält full eller i ett gränsland av abstinens så var det ingen lek direkt. Problemet däremot var vid ett flertal tillfällen att jag inte "fick" bli inlagd. Jag kan säga mycket gott om beroende-vården i vårt land, men i det här fallet så brister den på många punkter. Utan att går närmare in på det så kan jag i varje fall säga att det saknas betydande resurser när man som alkis verkligen tagit sig i kragen och söker hjälp.

Blir man alltså hemskickad igen i det här läget så säger det sig självt att man inte lägger sig ned och sover och mår bra. Eller hur? Man tar vid där man slutade innan man åkte in. Och så kan eländet fortsätta ännu en tid. Låter det konstigt? Ja, det är förbannat konstigt. Men det har inte med oförmåga att göra utan det handlar om det faktum att man är alkoholiserad och har ett kemiskt beroende som man INTE kan få stopp på av egen kraft hur gärna man än vill det.

(Efter att ha varit en sväng i köksregionerna så tänkte jag ändå helt kort dra varför jag kritiserar beroende-vården i avseendet ovan.)

Jag har åtskilliga gånger blivit hemskickad från beroende-akuten. Inget snack om saken, jag har mått skit, varit full eller abstinent. Jag har vid de flesta tillfällen bedömts som tillräckligt dålig för att komma på tal för en inläggning, men... Den korta versionen handlar om ett enda ord "prioritera" och den lite längre handlar om att det vid dessa tillfällen helt enkelt inte funnits tillräckligt med platser. Eller så har det funnits ett antal platser, men läkaren har menat att jag inte varit "tillräckligt" dålig. Med det inte sagt att jag inte varit "tillräckligt dålig" utan att han utifrån sin erfarenhet "vet" att det kommer att komma in gubbar som är i betydligt sämre form än mig och de behöver således sängplatsen bättre än vad jag gjorde.

Med facit i hand så kan jag bara säga att om jag vid dessa tillfällen istället blivit inlagd och fått adekvat vård så hade jag sluppit ett antal veckor (eller rentav månader) i ytterligare supande och misär.

Vidare med vad som händer i kroppen: Både under den tid man dricker okontrollerat och under den tid av abstinens, tillnyktring och avgiftning så utsätts kroppen för enorma påfrestningar. Och detta i ett läge då den är uppenbart försvagad och istället skulle behöva vara vid full vigör. Detta gör det hela farligt, främst då man slutar dricka. Då måste medicinsk personal vara i närheten och man måste få medicin, vila, mat och dryck under ett antal dagar för att kroppen skall kunna återhämta sig.

Det är främst två saker som kroppen har akut brist på och det är vätska och tiamin (vitamin B1). Det som gör det så viktigt att man får vård är att man kan få abstinenskramper eller abstinensepelepsi, vilket kan få mycket allvarliga konsekvenser. Har man druckit mycket och länge så säger det nästan sig självt att kroppen "revolterar" när man upphör med giftet som den så kraftigt har utsatts för. Tiamin är otroligt viktigt för både nerver och muskler och brist kan orsaka neurologiska skador. Vätskebrist kan orsaka många skador, men det man främst upplever i det här läget är ett väldigt lågt blodtryck.

Det är alltså flera processer som pågår, eller åtminstone två, i kroppen och som man inte kan göra något åt med "viljestyrka". De påverkar varandra och är "farliga" även i enskilda fall. Det handlar om den rent kemiska balansen i kroppen som uppkommit dels genom ett rent nerv-gift - som alkohol är - samt bristen på normala ämnen. Samtidigt är psyket ordentligt tilltufsat och man mår mycket dåligt. De här faktorerna påverkar - som jag ser det - varandra negativt och det är då viktigt med hjälp och vård.

En sak som jag erfarit och som även beskrivs rent medicinskt är att vissa tillstånd inte uppkommer förrän kanske ett par tre dagar in då kroppen blivit nykter. När det gäller mina egna erfarenheter så var det att jag oftast blev som mest abstinent den andra och tredje dagen efter att ha avslutat en längre tids supande. Jag tror det beror på att man har så pass hög promillehalt i kroppen att man blir "nykter" först in på dag två, eller rent utav dag tre. Det handlar även om att levern är i dåligt skick och processen med att bryta ned alkoholen tar mycket längre tid än normalt.

ABSTINENS
Kräkningar och diarré. Kraftiga svettningar och mycket hög puls, trots att man är helt och hållet i stillhet. Hjärtklappning. Ett antingen väldigt högt eller lågt blodtryck. Huvudvärk. Förhöjda sinnesintryck till följd av att kroppen och hjärnan varit kraftigt bedövade av alkoholen. Darrningar och skakningar. Allmänt kraftig svaghet i kroppen. Svår ångest. Krypningar i hela kroppen. Dålig hörsel- och syn. Hallucinationer. Sömnsvårigheter. 

Just nu när jag skriver detta så kom jag att tänka på att man egentligen "gör rätt" (missförstå mig rätt här) fast man gör fel och på ett okontrollerat sätt. Med det menar jag att man när man mår riktigt jävla dåligt tillför kroppen alkohol för att dämpa abstinensen. Jag menar inte att det är något man skall göra, bara att man vid dessa tillfällen svarar på kroppens behov för att undvika en rejäl kris. 

Jag hörde en historia om besättningen på ett fartyg som var absolut mitt ute på havet och hade mycket långt kvar till de nådda land. Det var en person som hamnade i akut abstinens och de hade inte några mediciner för att avhjälpa detta. Vad gjorde man då? Jo, man låste in personen ifråga och gav honom sedan under kontrollerade former en lite dos alkohol på regelbundna tider som medicin. Detta för att undvika eventuella kramper och dille. När man sedan kom till land igen och kunde lämna honom till sjukhuset så menade läkaren att de hade gjort de enda rätta.

Men man behöver alltså naturligtvis adekvat vård och under kontrollerade former. Det får man när man blir inlagd. Då får man vitaminsprutor, medicin i krampförebyggade syfte och för att dämpa ångest och oro. Man får vila, vätska mat och sömn. Allt detta man så desperat behöver.

------------------------------
OBSERVERA: Jag är inget annat än en lekman som skriver om mina egna upplevelser, erfarenheter och lärdomar i ämnet. Vill man ha exakta fakta om det jag skrivit i denna text så skall man absolut gå till de rätta forumen för detta.