Lite i anslutning till den förra texten så brukar jag även fundera i termerna över när en sak händer. Varför händer den när det händer och inte tidigare eller senare? Jag tänker att det inte bara kan handla om en persons mognad för att kliva än hit än dit, eller att göra en större förändring i sitt liv. Om man skall vara riktigt djup så handlar varje lite händelse om mängder av faktorer som behöver falla på plats innan just den händelsen sker.

Eller?

Jag menar: ta det här med min flytt till de södra förorterna. Jag är uppvuxen här och har tillbringat massor med tid här trots att jag bott på en hel del andra platser de senaste 30 åren. Jag trivs här och det är ju väldigt märkligt att det tog mig så många år att "få foten ur arslet" och flytta tillbaka. Jag har i flera inlägg skrivit om hur jävla dåligt jag mådde inne i stan och att det bara blev värre och värre med tiden.

Jag är vare sig "dummare" än någon annan person och inte heller mer "handlingsförlamad" än folk i största allmänhet (eller lat), men ändå så tycker jag att det tog typ 10 år för länge innan jag kom till skott. Men det är ju här "tillfälligheter och omständigheter" kommer in, som jag ser det. En norrlänning skulle väl antagligen på sitt kärva och korthuggna sätt uttrycka det: "ä händ, nä ä händ", eller något liknande. Det vill säga att saker sker - enligt min teori ovan - när alla bitar fallit på plats och tiden är mogen.

 En sak är ju helt säker: jag behövde vara klar i skallen och ha en fungerande grå massa för att kunna ta tag i den här biten. Men när jag bodde i stan duggade återfallen täta, mycket på grund av mitt allt mer sargade psyke och min ohållbara situation. Men jag hade i varje fall bollsinne nog att peta lite i det här oavsett hur jag mådde (vän av förberedelse som jag är) och när jag väl var nykter och klar i skallen blev arbete mindre betungande, om än rejält mycket att få i ordning ändå.

Min behandlare brukade även säga att "vi för det mesta redan har svaret/svaren inom oss" och jag kan även skriva under på den saken. Jag tror att mitt eget exempel visar detta. På något sätt hade jag inom mig en slags "intuition" som undermedvetet / omedvetet sade mig hur jag skulle gå tillväga och så följde jag det "rådet"...

Nå, jag fick ändan ur vagnen och flyttade, vilket är det bästa jag gjort på mången dag. Men jag tänker att det hände när det faktiskt skulle hända, när både jag och tiden var mogen. För det är ju så här - med facit i hand - att även om jag hade klarat av den här flytten när jag mådde som allra sämst, tror jag inte att det varit speciellt bra för mig att komma hit då.

Det handlar om att jag här ute i de södra förorterna vet exakt "vilka, var och vad" när det gäller alkohol och andra substanser. Jag är så här i efterhand ganska övertygad om att jag hade gått ned mig ganska rejält om jag flyttat hit "för tidigt". Min behandlare brukade ofta säga att det "aldrig är för sent" och jag kan bara hålla med. Men man kan - som jag - ändå fundera över vad det hade inneburit också positivt om jag flyttat hit tio eller femton år tidigare.

Eftersom jag åtminstone för drygt tio år sedan var rejält inne i mitt missbruk så hade jag - oavsett var jag befann mig geografiskt - hamnat i samma skitiga situation och behövt hjälp och stöd. Kanske hade en flytt hit ut ändå inneburit att det positiva hade övervägt det negativa på det viset att, visst, jag hade gått ned mig tidigare, men jag hade även hamnat i behandling och "insikt" tidigare än vad som skedde och då...

Jaja. Spekulera kan man ju alltid. Många tycker jag tänker för mycket. Men för mig handlar det om att "spåna" i tillvaron och tänka i banor som ligger utanför det "normala". Det känns nyttigt för min lilla gråa massa med den här typen av tanke-"experiment". Det är inte grubbel. Långt därifrån. Grubblade och ältade gjorde jag när min hjärna var marinerad i sprit. Som nykter och tillfrisknande så kan jag ägna mig åt sunt tänkande och bollande.

Att skriva av sig är en form av terapi som jag märkt passar alldeles utmärkt för min del. I de flesta fall brukar jag skriva texter som är väldigt långa, men det finns ju ett värde även i lite kortare inlägg.

------------------------

Jag vill bara påpeka en sak: att flytta är inte bara att packa sina pinaler och dra iväg. Speciellt inte om man är som jag och vill planera länge och väl. Spontanitet är inte min grej, liksom. Bostadsmarknaden är skit och om man själv mår sämre än sämst så orkar man bara inte ta tag i en sådan flytt-karusell. Om man inte är full, förstås. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom jag flyttat runt några gånger (trots att jag hade mitt boende inne i stan kvar.) till olika platser. Snacka om att inte trivas och snacka om "geografisk flykt".

För övrigt är det så att jag fick många "goda och välmenande" råd angående hur jag skulle göra. Detta delvis eftersom jag bodde i ett av innerstadens mest attraktiva områden och då i en liten etta med förhållandevis billig hyra. De välmenande ansåg att jag skulle kunna "välja och vraka" vid ett byte till en tvåa i de södra förorterna. Jaha? Det gick ju bara inte för en annan som ville flytta omedelbart och helst igår.

Det är så att jag ansökte om en social-medicinsk förtur hos Bostadsförmedlingen eftersom jag faktiskt mådde rejält dåligt av att bo mitt inne i smeten. För den som inte vet behöver man papper och intyg in absurdum för en sådan ansökan och vilken aktiv alkis pallar sitta med sånt, jag bara frågar? Enligt texten ovan så hade jag ändå bollsinne nog att förbereda lite här och där för att när jag hade en längre nykter period sommaren/hösten 2008 ta tag i bitarna på fullt allvar.

Jag är definitivt inte snabb av mig och sätt det i kombination med en noggrannhet utöver det vanliga och en del andra faktorer så får ni en tid på ett drygt halvår som det tog mig att få ihop det hela. Men efter att ha gjort denna sak och ett stort antal andra på mitt eget sätt och i min egen takt och dessutom fått allt att gå min väg, det vill säga att jag blev beviljad förtur och att mycket annat föll ut i min favör, så förstår kanske en del av er varför jag är som jag är nu för tiden.

Det handlar om att jag idag följer en "väg" som är väl inarbetad och som jag vet fungerar och varför i helvete skall man ändra på ett vinnande lag?