Utanförskap

Vad betyder egentligen utanförskap? Utan att titta i synonym-ordlistan så betyder det i varje fall för mig att man på ett eller flera områden står utanför den "större gemenskapen". Man tillhör per definition exempelvis inte de som har ett arbete eller de som är helt och hållet friska individer. Men det är viktigt att påpeka att det gäller "i samhällets ögon", det vill säga att det finns i något register någonstans att man hamnat vid sidan om. Men många människor kan ju ändå, utan att synas, vara i ett utanförskap som egentligen ingen känner till. Det finns således, som det så fint brukar heta, ett enormt "mörkertal" kring utanförskapet i vårt samhälle.

Eftersom jag inte varit där eller läst på i ämnet så vet jag ju inte om det är sant, men "det sägs" ju vara så i USA att man (samhället) på ett helt annat sätt - än exempelvis i Sverige - bemöter människor som gått nedåt till botten på stegen, men sakta tagit sig upp igen. Det ses som en styrka och inte som en svaghet. Eller om man exempelvis gjort personlig konkurs och förlorat allt, men inte givit upp och tagit sig tillbaka till någon form av dräglig tillvaro så ses detta som något bra och inte som något dåligt. Man tillåter alltså en människas "misstag" (inom vissa områden) på ett helt annat sätt än i vårt land.


Jag har delvis beskrivit att jag stått utanför den reguljära arbetsmarknaden i ganska precis 20 år, med allt vad detta innebär i "negativ påverkan" för andra områden där jag försökt delta. Enligt min erfarenhet så handlar utanförskapet sällan om att man "bara" hamnat utanför arbetsmarknaden. Det ena brukar ge det andra, vare sig det är positiva eller negativa krafter.

Lyckas man inte hitta ett nytt arbete utan hänvisas till a-kassa, sjukförsäkring eller socialförsäkring för att klara sin försörjning så innebär det en gradvis försämring av "inkomsten" vilket ger stark negativ påverkan på hela ens tillvaro. Slår man dessutom pannan blodig gång på gång i sin strävan att ta sig in på arbetsmarknaden igen, så påverkar det ens psyke negativt och man börjar tro att man är totalt värdelös.

Allt i vår vardag påverkas av ett flertal faktorer och krafter, både negativa och positiva. Har man som jag varit med i ganska många år så är det inte utan till att man börjar tro att det är omöjligt och ta sig ur den negativa spiralen. Det kan verka som om negativa krafter styr ens liv och att man faktiskt måste gå hela vägen ned till botten innan man kan börja ta sig upp igen.

Inom beroende-vården finns något som heter "Jelinek"-kurvan. Om jag minns rätt så handlar den om att man som missbrukare förlorar - över tid - mer och mer av sitt liv ju längre man dricker eller tar droger. Jobb, familj, ekonomi, hälsa, allt blir sämre och sämre med åren och till slut förlorar man allt. Därför är det oerhört viktigt att ta sig an en missbrukare ju högre upp på kurvan han är eftersom det är "lättare" om han har det mesta kvar i livet.

På samma sätt kan jag känna när det gäller utanförskap generellt. Det sägs ju för övrigt att man är "rökt" på arbetsmarknaden redan efter några månaders arbetslöshet. Jag vet inte om det är sant. Men om så är fallet tycker jag det säger förbannat mycket negativt om vårt samhälle och människorna som lever i det.

Om mitt påstående ovan stämmer, så skulle jag ha skaffat mig ett arbete redan i typ maj/juni 1992, vilket jag alltså helt uppenbart inte klarade av att göra. Det som hände var istället att jag påbörjade den kräftgång som det innebär att vara arbetslös/delta i arbetsmarknadsåtgärd växelvis under ungefär tio års tid. Naturligtvis så var jag "tvungen" att periodvis söka arbete. Det är ju så det fungerar, eller hur? Man deltar i något "projekt" och där skall man söka jobb och ha något att syssla med på dagarna. Ticka tid, brukade jag kalla det, eftersom det ALDRIG gav något resultat i form av ett riktigt arbete.

Visst. Mycket handlade om mig själv och det faktum att jag missbrukade alkohol. Då är man inte direkt motiverad att söka arbete. Man gör vad man måste för att se till och klara sin försörjning, men thats it. Och ännu har jag inte varit med om att någon "myndighet" klandrar en för att man uppenbarligen försöker. Man blir inte heller utslängd, avstängd eller förlorar inkomst om man visar att man ändå vill göra något för att förändra sin situation till det bättre. Möjligen kan det ha blivit annorlunda nu för tiden, men det har jag inte upplevt för egen del eftersom jag inte längre är aktuell för arbete i någon form.


Jag bodde under många år på Norrmalm i Stockholm. Det var en nog så "bra" stadsdel att tillhöra när det gällde att få uppställ och hjälp för att försöka komma vidare. Det var allmänt erkänt att de hade bra ekonomi och resurser, åtminstone bättre än många andra stadsdelar. Men det gällde då man "hamnat" under kommunens paraply. I början så bollades jag alltså fram och tillbaka mellan AF:s olika instanser samt A-kassan. Det är egentligen först de senaste 5-6 åren som jag befunnit mig under Försäkringskassans paraply.

Nu börjar jag komma fram till pointen med det här inlägget. Som jag ser det och med egna erfarenheter i bagaget så är hela den här "kökkenmöddingen" med åtgärder, utbildningar och diverse konstgjord andning för oss i utanförskap helt meningslös och verkningslös. Under ett antal år i början av min arbetslöshet så gick jag diverse arbetsmarknadsåtgärder, kurser och det ena med det tredje utan något annat resultat än att jag fick ett nytt villkor. Under åren så träffade jag många människor i samma situation och de hade samma erfarenheter och åsikter som mig, det vill säga att det inte förde oss framåt ett enda steg.


Ticka tid. Konstgjord andning. Man deltar i något som man allt som oftast inte vill delta i eftersom det känns helt fel för en som person. Men man biter i det sura äpplet och gör det man måste för att få pengar till sin hyra. Åren går och enligt min "tes" att ett problem sällan kommer ensamt, så ställdes åtminstone jag inför faktumet att mitt missbruk ökade och min ekonomi försämrades. Likaså blev min hälsa sämre och sämre.

Man träffar efter en tid faktiskt samma personer i de här olika projekten. Visst, Stockholm är stort och stadsdelarna likaså. Men under perioden på nittiotalet så hade i varje fall Norrmalm ganska få människor i utanförskap jämfört med andra stadsdelar. Vi var ungefär samma skara som knuffades runt mellan olika instanser. Och här ligger kärnan i problemet: det finns ingen arbetsgivare som vill ta sig an personer som hamnat utanför eftersom det kan innebära problem i framtiden för företaget.


Varför chansa, liksom? Men så länge inställningen hos samhället i stort gentemot de människor som hamnat i någon form av utanförskap inte förändras, så kommer den här konstgjorda andningen att pågå till folk antagligen dör av leda. Jag menar: resurser saknas för det mesta inte. Det finns inte ett politiskt parti som inte går till val på frågan om arbetslösheten, det vore i så fall politiskt självmord. Pengar finns och om inte så "äskas" de fram. Men inget nytt händer, eftersom det inte finns någon reell lösning på "problemet". Istället byter åtgärder namn men fungerar på ungefär samma sätt som tidigare.

Alla de arma människorna i utanförskap - mig inkluderat - går och går, men kommer aldrig fram. Under åren så händer negativa saker med oss och en hel del dör antagligen i förtid. Vare sig det handlar om bristande hälsa eller missbruk så är det för jävligt. Ju längre vi går i denna "alternativa Jelinek"-kurva, desto svårare blir det ju för oss att komma tillbaka. Många av oss får med åren sämre hälsa och går vidare in i sjukförsäkringen. Eller gör några år i socialförsäkringen, för att sedan gå in i sjukförsäkringen.

Detta bollande fram och tillbaka gör att man mår sämre och inte bättre. Jag anser att de politiker som beslutar i de här frågorna måste tänka om.  Det är absolut inte fel att ett samhälle har som grundidé att så många människor som möjligt skall arbeta. Men så länge inställningen hos och möjligheterna för arbetsgivarna inte förändras så kommer vi aldrig ur den här "proppen". Så länge en person som hamnat i utanförskap går längre och längre ned på stegen utan att ta sig in på arbetsmarknaden igen måste man vid något tillfälle säga "stopp och belägg". Vi kan inte göra något för den här personen.

Det är faktiskt inte att "ge upp". Det handlar istället om att inse fakta. Kan man inte göra en förändring av inställningen gentemot utanförskap så behöver man förändra förutsättningarna för de människor som faktiskt är utanför. Förvisso är detta en ständigt pågående process, men som vanligt ser man inte till vad folket på golvet faktiskt behöver utan kommer med lösningar som är skapade utifrån ett tänkande i "innanförskap", eller hur man nu skall formulera det.

Visserligen har det blivit något bättre rent generellt med åren. Men man behöver fokusera ännu mer på individens behov. Det måste bli enklare för oss som hamnat i den här röran att leva våra liv i lugn och ro och försöka bli friskare som individer. Precis som jag fått lära mig acceptans av min situation så behöver "samhället" i stort och politikerna också lära sig acceptans när det gäller att inse fakta om var någonstans jag står och vilken "status" jag har.

Då menar jag att om man exempelvis som jag har gått hela vägen fram och tillbaka många gånger om så lönar sig det inte att jag gör det ytterligare en gång. Det har inte fungerat tidigare och det kommer inte att fungera nästa gång. Dessutom påverkar ju en människas ålder, eller hur? Man måste från samhällets, politikernas och myndigheternas sida någon gång inse fakta. Den här personen (ex. jag) har förgäves försökt komma in på arbetsmarknaden under 20 år. Missbruk, följder av detta, psykisk sjukdom, etcetera och så vidare. Yada, yada, yada.

Jag önskar att man - typ - kunde få ett brev där det stod ungefär så här:
"Käre ..., vi har gjort vad vi kunnat för dig genom åren, men trots flertalet försök har det ändå inte blivit som VI VILL att det skall vara för en medborgare, så nu undrar vi vad DU VILL? Vänligen precisera dina krav på medföljande formulär och skicka in det så ombesörjer vi resten och ändringarna börjar gälla från närmaste månadsskifte. Vänliga hälsningar Samhället"