Kommunikation

Telefon från förr

En gång i tiden så gick människor hem till varandra när de skulle prata. Inte bara för att de kanske ville göra det, utan även för att det inte fanns något annat sätt att kommunicera med en annan person. Det fanns inte några telefoner, inte ens en telegraf. Kanske fanns det inte heller post. Då träffades man vid kyrkan eller ännu lägre tillbaka vid "tinget" där ett antal utvalda män skulle "döma" i olika tvister mellan grannar. Så långt tillbaka i tiden innebar det ofta att man under långa perioder kanske bara träffade familjen och de allra närmaste grannarna.

Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det naturligtvis påverkade hur människor var mot varandra. Träffas man väldigt sällan så blir det ju ett annorlunda möte än om man träffas ofta. Man har mycket att berätta och mycket att prata om. Jag kan tänka mig att samtalen - efter en något trevande inledning och kanske en och annan snaps - bubblade av entusiasm och intresse. Förr om åren så brukade nog männen sitta för sig och kvinnorna för sig, medan barnen höll sig på sin kant.

Man undrar lite över hur de reagerade när telefonen dök upp? Precis som alltid i sådana sammanhang var det de rika som kunde skaffa sig denna modernitet. De rika och olika typer av myndigheter. De fattiga fick vänta, så de fortsatte nog ännu en tid med att umgås på det "gamla sättet" genom att träffas. 

Telefonens "fäder"

Vad jag kan förstå så har man på senare tid "reviderat" uppfattningen något om vem som "uppfann" telefonen. Tidigare nämnde man alltid Bell, men nu verkar det som om alla tre männen på bilden ovan på något sätt anses vara inblandade. De forskade alla kring detta, men vid något olika tidpunkter. Som alltid i sådana sammanhang handlar det mycket om vem som först sökte och fick patent på en idé. Då kan den personen ofta accepteras som skapare av något, även om andra samtidigt haft samma idéer och också fått fram en prototyp eller färdig produkt.

Bilden som inleder detta inlägg är en av de första telefonerna från någon gång i slutet av 1800-talet. På den tiden och under många år framåt gick alla samtal genom en växel. Där satt det telefonister och kopplade alla samtal.

"Nisse i nr 17 pratar med Fia i nr 48"

Man fick antagligen säga varifrån man ringde och vem man ville ringa upp. Sedan tog telefonisten sina små kontakter och satte in dem där de skulle vara och samtalet var kopplat. I takt med att fler människor skaffade sig telefon så blev växeln större och större. Man kan ju förstå att det efter en tid blev ganska omständigt och opraktiskt att använda den typen av "nav" för samtalen. Det blev väl antagligen så att man hade flera växlar på strategiska platser och att samtalen kunde gå genom många av dessa för att komma till rätt person.

Utvecklingen under drygt hundra år är ju helt otrolig. Från att bara ha varit några få abonnenter till att i stort sett alla på hela jorden kan ringa varandra var de än befinner sig. Förr kunde man alltså vara tvungen att gå till närmaste plats som hade en telefon, typ brandstation eller polis. Lite senare kunde man kanske gå ned till lokala restaurangen eller liknande. Ibland hade man kanske en telefon i anslutning till vissa hus, dit alla hyresgäster kunde gå och ringa.

Idag kan man sitta på en klippa uppe i de mest avlägsna bergen i Nepal eller liknande med sin satellit-telefon och ringa vem som helst - kanske på en annan avlägsen plats - i hela världen. Jag vet inte vad som är "bäst" - förr eller nu, men det är en fantastisk utveckling. Dessutom blir allt inom teknik mindre och mindre till storleken. Förr var både telefoner och växlar stora. Idag är de flesta telefoner små och mindre än en ordinär handflata. Även satellit-telefonerna har blivit mycket mindre med tiden.

Kruxet är ju dessvärre att ny teknik är väldigt dyr och fortfarande endast är för de "rika" medan de fattiga får vänta ett antal år innan de möjligen har råd att köpa en telefon som då redan är omodern. En slags ond cirkel. Man kommer liksom aldrig ikapp. När man alltså får råd med det man såg och ville ha för något år sedan är det out-of-date eftersom utvecklingen går så pass snabbt.

Men det finns definitivt en slags "nostalgi-"faktor inom det här med "gadgets" i olika former. För det mesta är dagens teknik så kallat bakåt-kompatibel och finns kvar på marknaden i många år efter att den blivit omodern. Men jag tänker att det till slut måste ta stopp, eftersom tillverkare och försäljare inte kan ha support för hur många modeller och hur länge som helst.

"Matrix"-telefonen från typ 1999

Nu skall jag skriva lite om mig själv och mina telefoner genom åren. Förr så var jag väldigt social, både när det gällde telefoni och umgänge. Idag är det totalt tvärtom. Men idag medger ju tekniken att man kan sitta vid sin dator och skriva mejl till de man vill "prata" med och/eller delta i olika forum på nätet. Det gör att man inte är totalt o-social. När jag bodde hemma hade jag en telefon dragen till mitt rum. Man hade många polare på den tiden och föräldrarna tröttnade väl på att svara hela tiden och när det vissa dagar bara var till mig och brorsan.

Jag minns att det var en kompis som skaffade sig ett eget nummer och en vägg-telefon till sitt rum. Man tyckte det var förbannat cool. En stund. Nu kan jag tänka att det var lite överdrivet, men vissa människor är på det viset. Jag har aldrig varit mycket för sånt, kanske beroende på dålig ekonomi genom åren, men kanske även på grund av "andra intressen". (Ni vet vilket).

Som jag minns det har det alltid varit "dyrt" med att ha telefon, åtminstone under alla år med monopol. Sådant kan vara bra för tillförlitlighet och annat, men främjar ju inte direkt utveckling eftersom det saknas konkurrens. Idag är det mycket billigare, både att dra in och att ringa. Men förr alltså, så kunde det kosta en rejäl slant med abonnemang och alla tillbehör. Jag har nästan hela tiden haft telefon - i någon form - även om jag också stått utan under långa perioder.

Som aktiv missbrukare skiter man i det mesta och på så vis "saknar" man mycket av det som en normal svenne skulle säga är elementärt att äga. Ibland stängdes elektriciteten av och då fick man lida pin ett tag till dess att man hade råd att betala räkningen. Ibland blev man av med sitt telefonabonnemang och då var det kört, eftersom det var alldeles för dyrt att skaffa nytt. Nu föll det sig så (väl?) att jag genom åren flyttat ganska ofta och det hände - märkligt nog - många gånger ett tag efter det att jag förlorat ett abonnemang. Då bad man den personen som hade lägenheten dit man skulle flytta att skriva över sitt abonnemang på en själv. Oftast gick det bra och så hade man telefon igen. Till det sket sig nästa gång. Men sedan kom ju mobil-telefonen och man tänkte att nu blir det lättare, vilket det ju inte blev enligt min tes ovan om att nytt är dyrt och oftast för dyrt.

(Bild från Wikipedia)

Minns inte när jag köpte min första mobil, men det är ju länge sedan. Det var en Nokia 1610 (som den på bilden ovan). Jag fick inte öppna något abonnemang (hade betalningsanmärkningar/skulder redan på den tiden) men min kompis hjälpte mig med den saken. Telefonen stod på honom, men jag betalade räkningen. På den tiden var det dyrt, som sagt och skrivet ovan, och kontant-kort var en mycket dyr nödlösning. Men den fick jag ta till när mobil-räkningarna för abonnemanget blev för dyra. (Ni vet, man sitter där och talar och tänker inte på kostnaden förrän man ser räkningen.)

Då kostade samtal med kontant-kort typ 6 kronor per minut och då kan man inte ringa speciellt länge för det tickar på i en rasande hastighet. Det hela slutade - eller började? - med att jag bara lät mig bli nådd och sällan ringde ut. Men kruxet var ju att det även kostade 6 spänn per minut för den som ringde in och de tyckte inte att det var så jävla kul. Så det blev korta samtal, typ: "tja, vi syns där och då." Eller så blev det sms, vilket man ju inte kunde skicka till en vanlig telefon, typ mammas.

Jag har flera gånger tidigare skrivit om de o-later och o-vanor man lägger sig till med genom åren i ett missbruk. De läggs som lök på laxen på alla de mer "vanliga" rutinerna i vardagen. Med tiden blir även o-vanor vanor, hehe, och efter många år så går de inte - (nåja) att bli av med. Jag brukar tänka att jag har så mycket annat att ta itu med - exempelvis min hälsa - än att fundera över mina telefonvanor och "sociala kompetens" på det området.

Idag har jag en liten mobil och jag har förvisso råd att ringa med den. Men det är sällan jag använder den på det viset. Jag köper min biljett till tuben via sms och använder tidtagaruret när jag kokar ägg. Så kan ju också en modern telefon användas. Jag "kommunicerar" via mejl och internet samt ibland med Skype. Jag går i funderingar kring att skaffa ip-telefon, vilket är ganska billigt från min internetleverantör. Men varför? När jag ändå ringer så sällan. Det verkar liksom kaka på kaka, eller hur man skall förklara det.

Det viktiga med en telefon, som jag ser det, är att man kan nå ut och även bli nådd. Sedan kan den lilla gadgeten få ligga där på bordet eller i fickan. Vem fan bryr sig? Men naturligtvis, jag som gillar moderna prylar, skulle jag vilja ha en smart-phone helst kombinerat med en satellit-telefon, hehe, man måste ju ha drömmar.

Telefoner och modern teknik är naturligtvis fantastiska prylar. Det ökar tillgängligheten och möjligheterna för den enskilde människan. Men avigsidan är att vi kanske distanserar oss för mycket från varandra och endast kommunicerar på det moderna viset. Jag är för övrigt ett gott exempel på bådadera.