Den här beskrivningen förklarar skillnaderna på ett bra sätt
Det är inte lätt alla gånger. I själva verket så är det förbannat svårt nästan hela tiden. Men vem har förresten sagt att det skall vara lätt? Det kan förvisso vara en lek och visst kan man försöka göra det enkelt för sig. Men att livet skulle vara lätt, det har jag aldrig märkt. Ibland kan jag tänka att "meningen med livet" är att lära sig saker och att försöka bli en "bra" människa. Kruxet är att det tar lång tid att lära sig och att försöka förstå, vilket gör att man förmodligen uppnår "visdom" precis innan man skall gå vidare.
Då kan man ju fundera över den där meningen med livet. Jag menar, det verkar ju som ett stort slöseri att man skall lära sig, lära om, göra om, göra rätt, gång på gång och när man till slut säger "Eureka" så är tillvaron på denna jord över och man skall vidare någon annanstans. Men kanske tar man sin visdom med sig dit man skall, vad vet jag. Eller så har man under resans gång ändå kunnat föra en del av det man lärt sig vidare till andra människor.
Med det inte sagt att det man möjligen delat med sig av är några himlastormande nya kloka idéer, tankar, erfarenheter och visdomar. Snarare är det väl så för de flesta av oss att vi egentligen redan "vet" det mesta, men dumma som vi är, - vi är människor - måste vi gå på mina efter mina för att verkligen haja klyket. Vi lär oss saker som vi redan egentligen vet och så omformar vi dessa "sanningar" till vår egen tillvaro och förhoppningsvis finns det efter oss någon som sitter i ungefär samma båt och som kan använda just mina åror för att styra och kanske även ro i land.
Jag tror jag föddes med både dåligt självförtroende och en ännu sämre självkänsla. Man blev utskuffad ur det trygga och varma moderslivet till en kall tillvaron där man vare sig förstod språket eller visste något om reglerna för hur man skulle uppföra sig. "Men, vad säger du, var det så också för dig?"
Man kröp, gick och stapplade vidare genom åren och märkte att man (jag) inte var riktigt lika skärpt och duktig som de andra kidsen. Man stöp, ramlade och föll, ibland av egna misstag, ibland på grund av andra ungars elakheter. Man fattade inte vad felet låg, men med tiden så började man förstå att det låg hos en själv. Man dög inte till helt enkelt. "Men, herreje, vad säger du, var det verkligen så för dig också?"
Barn- och ungdomsåren är aldrig helt friktions- och smärtfria. Det händer saker mest hela tiden som gör att man får pannan stångad blodig mot väggen gång på gång. Är det inte psykiskt så är det fysiskt. Eller så sitter det inne i själen. Men man tragglar vidare i jämmerdalen eftersom man inte känner till några andra alternativ. Dessa - både bra och dåliga - lär man sig inte förrän man blir lite äldre och har mer skinn på sin inslagna näsa. "Jasså, du hade det svårt i unga år, du också?"
Med tiden så lär sig de flesta av oss allt det vi behöver lära oss och förhoppningsvis går vi in i vuxenlivet väl rustade för det som komma skall. Det "okända" vi inte vet något om, men som vi kanske både ser fram emot och bävar inför.
Denna "backspegel" som jag använder mig av genom att ständigt skriva om förr och nu ger mig många insikter om hur livet varit och farit, fram till dagen som är idag. Många insikter är svåra att bära, medan andra är lite lättare att ta till sig. Jag kan utan att överdriva säga att mitt liv varit förbannat tufft och svårt fram till idag. Men man förtränger. Man förtränger så till den milda grad att många saker aldrig verkar ha hänt. Eller: "det där måste ha hänt i någon annans liv..."
Jag vet förbanne mig inte vad det är (har varit) som gjort att jag ändå alltid kämpat vidare, många gånger mot alla jävla odds som finns, och som gör att jag nu kan sitta här med klart sinne och ett hyfsat bra humör och minnas och skriva ned det jag varit med om. Jag menar: Man behöver ha någon slags "tro" inom sig, någon slags känsla för att "den där förbannade jävla klådan och plågan" skall ta slut någonstans bortom horisonten. Hopp. Tro. Jag vet inte vad man skall kalla det.
Men något har ju funnits där längs vägen. Annars vet man ju inte hur det kunna gå. Eller så har det varit så att jag märkt att när jag lägger manken till och gör förändringar, stora eller små, så börjar det flyta på i ganska bra riktningar. Är det så enkelt som så? Jag menar: Om man verkligen gör det som behövs, så kommer resten liksom av sig självt...
Jag har nog "aldrig" genom livet haft vare sig självförtroende eller god självkännedom. Jag har liksom hela tiden fått höra att "du är nog duktig, men...." Hela tiden detta men. Ett men som har haft olika utseende och form genom åren. Många, många gånger har det handlat om att jag ser för dåligt. Jag har inte sett det där och eftersom jag inte kunnat se, så har jag missat något och inte lärt mig det som behövdes. Hela tiden har jag känt mig som en "andra" klassens person. Jag överdriver inte. Jag har ju för fan sett vad alla andra barn, ungdomar och vuxna klarat av i livet, men jag har inte kunnat klara samma saker till hundra procent.
Nåväl. Alla människor över allt, hela tiden, jämt och ständigt, klarar ju inte heller allt de företar sig till hundra procent. Men likväl. De har i varje fall kunnat göra det bättre än vad jag har förmått åstadkomma. Sådana "tillkortakommanden" hos en människa sätter naturligtvis spår. Man kan tänka så här: Det är väl inte så "farligt" om man missar en boll här, inte klarar av en uppgift där eller misslyckas än med det ena än med det tredje. Det är ju så man lever sitt liv. Det är så man lär sig.
Men när dessa misslyckanden ständigt händer, när man på grund av fysisk - på ett eller annat sätt - oförmåga oavbrutet ställs inför faktum att "det här klarar jag inte av till fullo", så blir man till slut värdelös i sina egna ögon. Man drar sig från att göra många saker som man vill göra. Detta därför att man blir mer och mer rädd för att "misslyckas". Tron på den egna förmågan försvinner gradvis mer och mer.
Självkänsla och självförtroende hänger ihop. Det ena påverkar det andra. Börjar man märka att man inte klarar av saker så börjar man tappa tron på sig själv och börjar även känna ett mindre värde som person. Går man så, år efter år, utan att på något vis få bekräftat att det är "fel", det vill säga att det man gör duger och att man är minst lika bra som alla andra som person, så blir det ju än värre.
Man kan däremot inte "ta bort" de misslyckanden man (jag) gjort inom olika yrken. Jag utbildade mig - mycket genom farsans påtryckningar - inom den grafiska branschen och där krävs det ofta (vilket jag inte visste, eller kanske förträngde) en väldigt god syn. Åtminstone gjorde det så förr, eftersom teknikerna var helt annorlunda upplagda än i dag. Idag sker det mesta vid en dator och det klarar jag ju verkligen av, kanske bättre än många andra.
Det är inte speciellt roligt att från arbetsgivare efter arbetsgivare få sitt "yrkeskunnande" ifrågasatt eftersom man inte klarar av vissa arbetsuppgifter för att det kräver perfekt synförmåga. Jag vet inte. Kanske har jag varit "dum" och gått in i vissa anställningar totalt "blåögd" fast jag egentligen innerst inne vetat att det nog blir förbannat svårt. Men det som ofta hänt är att jag hamnat på de "lättare" och "sämre" arbetsuppgifterna, vilket både har varit bra och dåligt. Bra, för att jag ändå kunnat ha ett arbete, men dåligt, eftersom faktiskt många så kallade arbetskamrater inte tagit ens kunnande på allvar.
Men där har vi det igen: Att inte ge tappt. Att inte ge upp. Att ändå försöka. Men det kan ju vara ett tveeggat svärd. Denna vilja (önskan) att klara av något - gång efter gång - har ju gjort att jag verkligen stångat pannan blodig, gång på gång. Och det borde ju ha givit en slags insikt. Så här är det verkligen. Ingen idé att ödsla tid på att fortsätta försöka. Jag gör nåt annat istället.
Men under tiden man är mitt inne i "livet" så går ju tiden. Mycket annat händer och eftersom det varit mindre bra saker för min del, har tillvaron blivit svårare och svårare med åren. Till slut får man inga jobb längre. Dels för att "yrket" ifråga försvinner nästan helt. Dessutom har "livet självt" satt sina spår och man börjar gå ned sig i arbetslösheten, socialbidragen, sjukdomen och så vidare.
Allt gick åt hell-vette - hehe.... Ni ser. Man har humor. Som den eventuellt trogne läsaren "vet" så har mitt liv förändrats till det bättre. Men det har tagit många och långa år, svett, möda och allt annat som "hör till" när man nått botten och skall försöka ta sig upp igen. Humor är ett fantastiskt redskap och ju äldre jag blir desto mer humoristiskt kan jag se på tillvarons positiva och negativa sidor.
Det är väl en av lärdomarna, antar jag, att när man börjar "förstå" vad tillvaron handlar om, så liksom släpper man taget och bara flyter på floden. Med det inte sagt att tillvaron är hundra (hehe) för det lär den aldrig bli. Men det är okej. Idag vet jag att jag duger och att jag klarar av det mesta jag förutsätter mig. Visserligen så tar det antagligen längre tid än om DU gör det. Men det blir inte sämre för det. Jag vet vad jag inte klarar av, men det är helt okej, för det finns andra tomtar där ute som kan göra de sakerna.
Jag har istället de här senaste åren alltmer börjat finna min väg och även liksom en egen "nisch" i tillvaro som jag bejakar istället för att springa runt och göra massa skit som ändå inte blir bra.
"Eu-re-ka" - hahaha....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar