Jag blev i ett annat sammanhang kallad för humanist och det tar jag som en väldigt stor komplimang. Jag är inte så inne på speciella eller "separata" -ismer utan går mycket på vad man blivit uppfostrad till och vad man lärt sig under resans gång på den turbulenta livets flod.
Vatten på mars? (NASA/JPL-Caltech/MSSS)
Om jag skall börja någonstans denna tidiga morgon så är det med den bild som kablades ut för en dryg månad sedan från NASA. De menar att bilden föreställer en vatten-"fåra" på Mars, tagen av "Curiosity"-sonden. Jag har inte en susning om hur de kan "se" sådant, men det är väl därför de är forskarna och inte jag. Jag har för övrigt skrivit en hel del i ämnet och det engagerar mig verkligen av den "enkla" anledningen att vatten är en förutsättning för "liv" i alla de former och om det en gång funnits vatten så kan det fortfarande finnas.
Det är en viktig del i hur vi människor skall kunna ta oss vidare ut i det enorma universum som finns runt omkring oss. För mig är det fullkomligt absurt att människan skulle vara den enda "intelligenta" livsformen och dessutom "skapelsens krona" i det hela. Jag tror definitivt inte på "teorierna" om att det som hänt på jorden med allt dess liv skulle vara någon slags slump. Det vill säga att allt hände vid rätt tidpunkt med alla de rätta förhållandena. Det finns tillräckligt många liknande solsystem därute för att det skall finnas ytterligare jordliknande planeter. Dessutom har det funnits mycket och länge av en viktig pusselbit, nämligen tid.
Jag är lite kluven i ämnet. Jag är av den uppfattningen att vi är av nöden tvungna att söka oss vidare. Detta eftersom det dels ligger i människans natur - på gott och ont - att utforska vad som ligger runt hörnet. Men att människan har lyckats förstöra så mycket av Gaia på bara några hundra år gör ju att man funderar över om vi dels är "värda" att hitta en ny plats, en ny jord och även om vi verkligen kan låta bli att göra om samma misstag också där. För det ligger uppenbarligen också i människans natur att förstöra saker av egen-intresse, makt och andra fördelar.
Men å andra sidan så förespråkar jag ju alltid förståelse och förlåtelse och att alla människor kan göra fel och misstag och förtjänar en ny chans i livet och tillvaron. Men det är ju på det lilla planet och en så stor sak som en ny jord och en ny start för människans som art trots vad hon gjort för kollektiva fel är ju en helt annan sak och av en annan dimension...
Liv engagerar och berör väl de flesta av oss, trots vår destruktiva natur. Men ibland kan jag känna att de riktigt "stora" frågorna liksom är för stora och då känns det bättre att göra som Miss Marple och tänka i de små termerna kring närområdet. För det lilla går igen i det stora och vice versa. Titta bara på hur galaxerna ser ut och jämför sedan med mikrokosmos eller ett ögas fantastiska detaljrikedom. Det är ju intressant att jag är djup som person, men det finns tillräckligt många människor som blivit galna av att gå för djupt in i sådana tankar och försöka analysera Pi och det Gyllene snittet i allt de ser och hör...
Barn, djur och orättvisor av olika slag engagerar och berör. Att sparka på de som redan ligger likaså. Jag kan i djupet av mitt inre inte förstå hur man som människa kan ge sig på de som är svagare, sjukare och mer utsatta än en själv som individ. Det är så lågt. Djuren och i viss mån även barnen litar ju till hundra procent på en människa (en vuxen när det gäller barnet) och de närmar sig oss med tillit. Att då bryta detta förtroende genom att skada ett djur eller ett barn (eller en annan människa) är ju verkligen en handling som stör mig som människa.
Förstå mig rätt nu: Man kan i viss mån "förstå" sådana handlingar av enskilda människor eftersom, som sagt, vi är en destruktiv art och det är inte många hundra år sedan som världen som helhet var totalt laglös. Utan de fasta ramar som finns i ett åtminstone demokratiskt samhälle skulle många av oss bara vara rovdjur på två ben. Men det är ju definitivt svårare att förstå handlingar och övergrepp när de begås av "staten" mot de redan svaga individerna i ett samhälle (demokratiskt sådant.)
Jag är väl inre direkt dummare än någon annan, men det är för mig väldigt svårt att förstå att ett demokratiskt samhälle, exempelvis ett land som Sverige, med lagar och regler i ryggen sparkar på de som redan ligger ned. För all del, jag fattar naturligtvis att det i det likaså demokratiska samhället måste finnas regler och lagar. Men någonstans har det blivit fel av stora mått i det gamla svedala. Jag kan inte säga om det var bättre förr i det gamla folkhemmet. Kanske var det helt enkelt tiderna som var annorlunda.
Jag brukar tänka att solidaritet, humanism och socialt patos inte har med vare sig religion eller politisk åskådning att göra, men ändå så verkar det åtminstone i det senare fallet vara lite snedvridet.
Jag vet naturligtvis inte, men det sägs ju att ingen människa föds ond. Inte ens vare sig Hitler eller Stalin föddes som de "monster" som de senare blev. Utan det handlar ju om upplevelser, influenser, erfarenheter, tillfälligheter och omständigheter som formar hur en människa blir. Jag kan ju så klart inte säga att någon av dem hade blivit "annorlunda" om de tagit ett steg till höger i stället för till vänster den eller den dagen eller vid ett specifikt tillfälle.
Jag är ingen expert, men det verkar som om människans upptäckarlust i kombination med att hon skapar "civilisationer" av större mått inte är någon bra kombination. Det är bara att se på historien. Om människan vill se och uppleva det som är "runt hörnet" så verkar hon även vilja ta och ta allt hon ser till sin egen fördel. Jag kan inte säga om detta är någon slags modernare "Europeiskt" drag eller inte. Men återigen se på historien.
Jag kan heller inte påstå att naturfolk eller ursprungsbefolkningar varit "fredligare" än de människor som kom från Europa, men någonstans så inbillar jag mig ändå att exempelvis de folk som bodde i Australien, Afrika och Amerika var mer "nöjda" med sin tillvaron och inte hela tiden behövde kika runt hörnet eller ta det som fanns på grannens tomt. Och visst har det varit otaliga krig genom historien där "äldre" och mindre "civiliserade" (alltså människor som inte haft ett mer strukturerat samhälle av "modernare" snitt) folkslag gjort hemska och brutala handlingar i "någon" härskares namn. Det ligger i människans natur, men av någon anledning så tror jag att det är skillnad på folk och folk och när det hände.
Intressant text, minst sagt
Det blev ett - så här långt - intressant inlägg där det spretar åt flera håll, men grundtanken är ungefär densamma. Jag tänker att ett samhälle som vårt, som ändå är förhållandevis rikt inte skall behöva vara ett sådant som stänger ute människor från det goda livet på grund av att de inte fyller någon slags "norm". Vi har råd att vara generösa och då menar jag med att visa just solidaritet och humanism gentemot de människor som inte haft turen att bli födda i ett demokratiskt samhälle.
För all del. Det är inte så värst länge sedan som även Sverige var ett jävla ruttet land att leva i om man inte var rik och hade makt och social ställning. Men vi har i varje fall gått från klarhet till klarhet någorlunda även om det finns en hel del kvar att göra.
Jag vet inte, men troligen är det "kört" för människan här på jorden och det av egen förskyllan. Människan är som hon är och hon verkar inte bli bättre trots att tiden går och att vi borde lära oss av våra misstag. Det är ju den stora grejen med livet, som jag ser det, att lära sig och att försöka bli bättre som person. Tro nu för all del inte att jag varit så som jag är idag hela livet. Visst. Jag hade mina grundinställningar som ju mycket beror på uppfostran, miljö och liknande. Men jag var definitivt inte lika humanistiskt lagd för 25 år sedan.
Men man lär sig så länge man lever. Eller borde göra, i varje fall. Jag tror att en av de stora bovarna kring socialt patos och humanism är att om man lever i det ena hörnet så ser man inte hur det är i det andra. Då fjärmar man sig från det okända och lever vidare i sin egen "skyddade" bubbla. Men: har man upplevt båda världarna och varit på båda sidorna av stängslet så vore man väl "döm i hövvet" om man inte ändrade uppfattning?
Man har sina små ämnen som dels intresserar och engagerar. Man kan inte vara insatt i "allt" utan man behöver begränsa sig som person. Jag kan definitivt inte påstå att jag vet hur det är i vare sig Tensta eller Rinkeby och jag är inte säker på att jag vill veta. Men på samma sätt är det om Täby och Stortorp. Eller någon annan plats i vårt avlånga land. Jag vet inte hur de "rika" har det och hur de är som personer lika lite som jag vet hur de riktigt "fattiga" har det. Jag vet inte heller hur Somalier, Finländare, Spanjorer, Kurder, Amerikaner eller Ryssar är. Pointen här är att alla är vi människor med våra fel och brister men även med våra bra sidor.
Det finns ruttna ägg i alla korgar och det finns päron bland äpplena och skitstövlar i alla etniciteter. Det handlar inte om vem du är utan vad du gör och framför allt hur du gör det.
Egentligen så är ju människans allra mest fundamentala känsla sedan årtusenden rädsla. Det ligger inbyggt i våra gener och det handlar i sin tur om två riktningar: skall jag fly, eller skall jag slåss? Sedan är det bara bygga på andra känslor och motiv, beroende på i vilken riktning man beslutar sig att gå.
Om man är rädd för att någon annan skall ta det man arbetat så hårt med att få, är inte steget speciellt långt till att välja mellan att förekomma eller förekommas. Och om man väljer det första så är ju inte steget längre än att man tänker att om de tänkte ta mitt, så kan jag lika gärna ta deras när jag ändå väljer att gå till handling innan de gör det. Sedan är det ju bara att fortsätta bygga på i vilken riktning det än går. Men allt bottnar i rädsla.
Jag minns förresten att jag läste någonstans om att många av de värsta, blodigaste och mest meningslösa krigsutbrotten (eller slagen) började av misstag - av rädsla. De enorma arméerna stod där mitt emot varandra och alla var rädda på sitt eget sätt. Kanske var de införstådda i det meningslösa just där och då och ingen ville starta något som inte kunde stoppas. Men någonstans i ledet på den ena eller andra sidan var det någon som var räddare än alla andra och den personen sköt av en pil eller ett skott för han i sin rädsla tyckte att någon annan gjort det och så var hela eländet igång och kunde inte stoppas. Då handlade det ju endast om att överleva om man kunde.
Avslutar med några fina ord och man behöver ju inte tolka det "religiöst" utan se det som bra föresatser.
Så länge kvinnor måste lida och gråta - vill jag kämpa,
Så länge barn och ungdom sakna skydd och vård - vill jag kämpa,
Så länge våra fängelser är fyllda - vill jag kämpa,
Så länge det finns en drinkare kvar - vill jag kämpa,
Så länge det finns en vilseförd flicka på våra gator - vill jag kämpa,
Så länge det finns en själ utan Guds ljus - vill jag kämpa,
Jag vill kämpa ända till slutet!
(William Booth)
För övrigt handlar inte solidaritet, socialt engagemang och humanism om att man måste vara aktiv på det ena eller andra sättet eller skänka pengar till något väl menat ändamål. Huvudsaken i min bok är att man har de värderingarna och försöker leva utifrån dessa. Man gör så gott man kan utifrån sin egen förutsättning, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar