Stark trippel på vinyl

Tre klassiska album från då det begav sig - en stark trippel

Jag är ingen "ofil = nörd" på något sätt. Men jag hade definitivt fler vinylplattor förr än vad jag har idag. Jag har inte räknat de jag har, men en grov uppskattning ger vid handen typ 250-300 plattor. Jag kan nog säga att jag hade dubbelt så många för cirka tjugo år sedan. Jag hade en period då jag gick stråket runt S:t Eriksplan/Odenplan och botaniserade i alla de second hand skivbutiker som då låg där. 

Intresset då var i första hand blues och ett tag hade jag en riktigt fin liten samling i min skivhylla. Men i takt med att livet förändrades till det sämre, och så även ekonomin, blev det allt tunnare i skivhyllorna. Min bäste kompis "förfasades" över att jag kunde sälja "en platta" eller flera bara så där. Det skulle aldrig falla honom in att tumma på sin gedigna samling av vinyl. Men jag var åtminstone på den tiden inte så bunden av prylar, utan behövdes det pengar och dessa inte gick att ordna på annat sätt, så var det bara att sälja av det man hade.

Men nu skall detta inlägg inte handla om hur jag gjorde mig av med många av mina favoriter, utan snarare hur och varför jag skaffade dem. Nu skall det sägas att plattorna på bilden ovan faktiskt aldrig var aktuella till försäljning. Så kanske hade man ändå lite bollsinne kvar mitt i sitt elände.

Det är ju märkligt hur man formas under sin uppväxt. Det handlar om sociala betingelser, uppfostran och influenser från kompisar. Jag kan inte påstå att musiken var så viktig till en början. Visst, man lyssnade och visst köpte man en och annan singel, men mer var det inte. Jag tror det dröjde på grund av det faktum att man inte hade en egen anläggning. När jag fyllde 15 så fick jag däremot en stereo av mor och far. Det var en sådan där "allt-i-ett" med skivspelare, kassett-däck, radio och liknande i en låg liten anläggning, tror det var ett svenskt fabrikat, faktiskt.

Några plattor hade man väl, men i och med att jag fick en egen stereo till mitt egna lilla rum, så började jag ju köpa lite mer lp-skivor. 1976 så åkte jag med Synskadades riksförbund till London och fick då en rekommendation att köpa Supertramp "Crime of the century" och på den vägen blev det. Jag vet inte vad det var, men något i den lite sorgsna tonen i deras musik passade mitt lyssnaröra. Efter att dessutom ha sett deras konsert på Konserthuset i Stockholm blev man ju nära nog frälst av deras musik.

Supertramp "Live - in Paris" släpptes 1980

Det är väl sällan man egentligen börjar lyssna på ett band eller en artist helt i kronologisk ordning. Man liksom kommer in en bit på resans gång och blir då intresserad av att höra mer. När det gäller Supertramp så blev min första platta alltså "Crime of the Century" (deras 3:e) som följdes av "Crises, what crises?". Jag tror faktiskt inte jag har lyssnat på de två första skivorna. Jag tror faktiskt inte jag har varit så någonsin att jag absolut måste både lyssna och äga allt vad en artist eller en band gjort.

Några plattor och kassetter blev det med Supertramp:

crime of the century -74 LP

crisis? What crisis? -75 LP

even in the quietest moments -77 kassett

breakfast in america -79 LP

paris Live -80 LP

famous last words -82 LP

Problemet med mig var att jag redan runt 1979 kände att de började tappa geisten i min bok. Men vilket band håller egentligen sig på topp med varje album under drygt tio år? Och när Live-plattan kommer då vet man på något sätt att karriären är på topp och egentligen bara kan gå nedåt. Nu är det ju även så att när det gäller åtminstone Supertramp och Styx så kantades deras karriärer av interna bråk om vilken väg musiken skulle ta och så vidare. 

Jag kar skrivit om det tidigare i andra sammanhang: när det handlar om något som verkligen berör andra människor och som blir mycket populärt så finns det ofta en ingrediens av "galenskap och geni" hos ett band eller en artist. För att inte tala om starka viljor. Det är väl i och för sig tur, för annars hade vi inte haft så mycket fantastisk musik att lyssna på. "Breakfast in America" är visserligen en riktigt bra album, men i jämförelse med de tre tidigare plattorna är det inte mycket att hänga i julgranen i min bok.

Sedan kom då "Live in Paris" och shit, tänkte jag, nu kanske det blir en nytändning. Men icke. Åtminstone inte i min bok. Så jag slutade faktiskt att köpa deras plattor efter 1982. Men det man gillar finns ju alltid kvar att lyssna på. Om jag minns rätt blev det förutom Konserthuset -76 åtminstone två konserter till och det på isladan Hovet.

Styx "Caught in the act - live" släpptes 1984

Om Supertramp så att säga var mina första "husgudar" så blev nog Styx ändå det band som tog över den tronen senare. Jag har faktiskt lyssnat på mer av Styx än jag gjort med Supertramp. Kanske för att Styx hade gjort fler plattor när jag så att säga fick upp ögon och öron för deras musik. Som med så mycket annat här i livet handlar det om att man blir rekommenderat något och så var det ju även här. När jag gick i gymnasiet så fanns det en kille i min klass som verkligen var inne på musik. Dels spelade han trummor och dels var han något äldre samt hade en gedigen skivsamling. Han gav mig många fina tips de där åren, alltså bland annat Styx och Kansas.

Ett antal plattor och kassetter med Styx samlade jag på mig genom åren:

the serpent is rising -73 hade jag på kassett

man of miracles -74 LP

equinox -75 kassett?

crystal ball -76 kassett

the grand illusion -77 kassett

pieces of eight -78 LP

paradise theater -80 LP

kilroy was here -83 LP

caught in the act -84 LP - inspelad under ett antal konserter i New Orleans -83

Om jag såg Supertramp typ 2 eller 3 gånger så blev det dessvärre bara en konsert med Styx. De gjorde en stor världsturné i samband med plattan "Paradise Theater" någon gång 1980/81 och spelade då på Hovet i Stockholm. Mitt minne är inte det bästa och jag kan naturligtvis inte säga något om konserterna från förr. Var det bra eller dåligt? Hur var ljudet och så vidare. Jag tror att man många gånger säger att "fan, vad det var bra, minns du?" för att man VILL att de skall ha varit bra, fast det kanske inte var det. Men strunt samma. Jag har sett dem och det är ju hela grejen.

Om jag gillar Supertramp för deras lite sorgsna ton så är det väl nästan tvärtom med Styx. De är mer rakt på och lite hårdare drivna åt rockhållet. Men båda banden fick mig nog att reagera för att det helt enkelt dels är bra melodier och förbannat duktiga musiker. Det svänger liksom, fast på olika vis. Jag fick flera ingångar av min klasskamrat i form av ett par, tre inspelade kassetter som jag tyvärr inte har kvar. De blev totalt sönderspelade med tiden. Styx kom med 4 i mitt tycke helgjutna plattor mellan 1976-80, men sedan tappade de glöden totalt. Vet inte vad som hände, men kanske var det för mycket bråk i bandet.

De krönte i varje fall karriären i min bok med "Caught in the act - Live" från -84. Då hade de året innan kommit med den totalt värdelösa - i min bok - "kilroy was here" som jag faktiskt bara har spelat en gång och sedan fick jag nog. Det kom en platta -85 som inte var totalt värdelös, men den är knappas värd att nämnas här. På samma sätt som med Supertramp så kändes det som att efter live-plattan var det bara nedåt det gick. Nu skall jag i sanningens namn säga att jag visserligen inte lyssnat på vare sig Styx eller Supertramps nya material efter de tidpunkter jag anger ovan, men jag har svårt att tänka mig att det senare materialet slår det tidigare...

Kansas "Two for the show" släpptes 1978

Kronologin är lite bakvänd rent tidsmässigt här. Detta eftersom jag skriver om plattorna i den ordning jag började lyssna på dem och inte i den ordning de släpptes. Det är lustigt, egentligen, men det krävs ju en form av "utbildning" även för att lyssna på musik. På så vis var det tur att plattorna kom i den ordning, för annars tror jag att Kansas hade varit lite väl i "värsta" laget för mina öron. Det är bra mycket mer avancerad musik än både det Supertram och Styx förmedlar, men för den skull inte bättre. Bara annorlunda.

Även Kansas rekommenderades av min klasskamrat i gymnasiet. Och även med Kansas blev det en del plattor och kassetter:

kansas -74 LP

Song for america -75 ?

Masque -75 LP

leftoverture -76 kassett

point of know return -77 LP

two for the show Live -78 LP

monolith LP -79

Jag minns att jag fick plattan "Leftoverture" inspelad på kassett av klasskompisen men även den spelades sönder så den har jag inte i min ägo. Men återigen, jag är inte av nöden tvungen att ha allt som ett band har gjort. Jag tror det beror på att när jag väl har hört en live-platta så räcker det för musiken skall i min bok spelas live för då får man ett mått på hur bra musikerna egentligen är. Dessutom så tar de ut svängarna mer live och det kan ju bli ett jäkla drag i jämförelse med en studioplatta.

Kansas musik är lite mer svårtillgänglig, men jag tror den "kom" in i rätt tid i mitt lyssnande. Det är ju så det brukar fungera. Man börjar lyssna och sedan kanske man blir lite "trött" på en viss typ av musik och man önskar en lite mer avancerad upplevelse. Därav en tid av "utbildning". Kansas hade jag tyvärr ingen möjlighet att se. Jag tror faktiskt inte de har spelat i Sverige. Åtminstone inte under de år jag brukade gå på konserter.

De här tre plattorna formade verkligen min musiksmak under de där sena tonåren och början av de 20. Jag var aldrig inne för punken som genre. Det gick för snabbt i mitt tycke. Någon låt här och där funkade, men inte mer än så. Jag hade visserligen lyssnat på exempelvis Deep Purple, Black Sabbath, Cream, Budgie och liknande innan jag kom in på Supertramp/Styx/Kansas och sedan blev det en hel del musik med blues-tempo och där har vi väl det hela i ett nötskal.

Två stenbra kassetter som fortfarande är spelbara

Det är ju märkligt att man fortfarande lyssnar på kassettbanden man har i en låda. Kvaliteten går ju inte att jämföra med exempelvis att lyssna på samma låtar i ett mer modernt format, typ cd eller mp3. Nu vet jag så klart att det digitala ljudet är "sämre" än det analoga, men man slipper i varje fall de ålderstigna skavanker som finns på ett band. Men ändå. Jag tror det handlar om nostalgi, helt enkelt. Det känns annorlunda när jag lyssnar på en kassett. Man är liksom "där" på något underligt sätt.

Förutom snubben som gick i samma gymnasieklass så har jag egentligen bara haft två "mentorer" när det gäller att lyssna på musik. Jag har fått mycket god utbildning av dessa två och kan tacka dem för att mitt musikintresse har blivit så många gånger bredare än vad det varit annars. AN är initialerna på den ena kompisen, som spelade in en härlig blandning en Valborg då det begav sig. Den andra kompis är min bästis, Roffe och hans influenser har varit de starkaste eftersom hans musiksmak är så otroligt bred.

Tack till er alla för att ni fick mig och lyssna.