Gränsen då allt brister
Ingen människa går genom livet utan att få sår i sin själ och i sitt psyke. Saker händer. Bra och dåliga sådana. Redan från tidiga år utsätts vi för olika typer av "trauman" både fysiska och psykiska. De kroppsliga skadorna brukar ju i de allra flesta fall gå över ganska snabbt, medan det som skadat själen tar bra mycket längre tid. Men egentligen beror det ju på hur vi fungerar som individer. Vi är alla olika och vi tål både det fysiska och psykiska vi utsätts för på olika sätt.
En del människor är hårdare än andra på både in- och utsidan. De kanske har bättre läk-kött och de verkar stå ut med psykiska trauman utan att få några men. Att vissa tål mer än andra kan ju dels vara medfött, men jag tror även det handlar om en slags "attityd" till hur man skall förhålla sig till livet.
Det finns ju en slags myt om den stora, trygga norrlänningen som inget biter på. Han bara spottar i nävarna och går vidare. "En får int va blöt" som det heter i sketchen med Lars Ekborg. När jag var yngre så hade vi ett liknande uttryck: "tunn", "tunnis" sade man om de som inte verkade hålla måttet i olika sammanhang. "Fan, vad tunn du är", fick jag ofta höra. Och ja, jag är nog tunnare än de flesta på det viset. Men det har tagit mig ända till nu, vid precis fyllda 51 att förstå detta.
Jag har faktiskt i alla år som jag kan minnas haft en väldigt låg smärttröskel fysiskt. Förvisso har jag kunnat delta i det mesta på nästan lika villkor som alla andra, men så fort det gjorde det minsta lilla ont drog jag mig ur. Och detta blev bara värre med åren. Jag har aldrig varit mycket för att "slåss" eller bråka, dels för att det för mig redan ganska tidigt verkade totalt meningslöst men även då alltså för att jag tålde "stryk" sämre än andra. Visst. En smäll på käften eller spark på pungen gör ju jävligt ont, men det går över, eller hur?
Men tycker man att det är både meningslöst och får ont, så finns det ju ingen större point att delta. Så jag har hellre dragit mig undan. Hellre flytt än fäktat. Men på sätt och vis ligger det nog en lika stor "fara" i det som att inte lösa upp sina knutar i psyket. Allt som är oförlöst på det viset liksom läggs på hög och förr eller senare så smäller det, eller brister på något sätt.
Livet är som det är. Man går där och saker händer. Människor man tycker om dör. Nära och kära skadar sig, en del överlever andra inte. Barn föds och livet går vidare. Man får sparken, man kommer till korta i förhållanden, man blir lämnad, man får psykiskt stryk i många år och så vidare. De flesta människor tror jag tål detta. Visst. De behöver kanske en tid för att återhämta sig, men sedan går de bara vidare i livet utan större problem.
Många faktorer spelar - som jag ser det - in och påverkar hur man "tål" stötar och törnar i sitt liv. Men som jag varit inne på hade jag redan från start sämre förutsättningar för detta och var (är) en känslig person. Det tar tid att förstå hur känslig och då har ju för det mesta redan törnar och stötar påverkat ens liv negativt. Man lever livet, men man förstår inte förrän längre fram vad som hände där och då och vad som påverkade.
Teckningen på fotot som inleder denna text fick jag av min senaste psykiater. Hon menade att jag kunde fundera lite över den. Jag förstår principen med staplarna och kurvorna, men jag är inte så bra på att tolka den typen av bilder. Det är något av en brist jag har, som kom fram med stor tydlighet när jag gjorde en neuro-psykologisk utredning för ett antal år sedan.
Vi har alla en personlighet som är mer eller mindre stark. Det är ju en del av människans "charm" och det skulle vara förbannat tråkigt om alla av oss var stöpta i samma form. Jag tänker att mycket av personligheten dels är medfödd men också naturligtvis påverkad och formad av åren då man växte upp. En del personer jag känner var redan klara över sig själva på något sätt i tidiga år, medan jag själv behövde många och långa år för att komma fram till vem jag var.
Jag minns att en av mina psykiatrer sade ungefär så här att personligheten är en mild form av funktionsstörning, det vill säga att vi alla har det, men när det blir till ett problem i tillvaron för mig själv och andra så kan man börja kalla det för "psykisk sjukdom" i någon form. Men var gränsen går kan ju vara väldigt olika.
Jag är övertygad om att det som gjort att jag nu sedan ett antal år lever med "psykisk sjukdom" handlar om en mängd olika faktorer och obehandlade trauman tidigare i livet. Jag vet inte riktigt när det började, men det säger sig självt att det är dåligt om man går genom livet och utsätts för massor med hemska saker och inte får bearbeta dessa tillsammans med sakkunniga människor. Då läggs de här dåliga och hemska händelserna på hög som en bunt med gamla papper som ju blir allt känsligare för vind och blåst ju högre stapeln av papper blir.
Men förr eller senare blåser det till och pappersbunten välter och det blir en enda kökkenmödding av hela eländet. Det blir kaos, helt enkelt. Till slut brister fördämningarna och ens psyke blir totalt upp-fuckat, milt sagt. Men man kanske går runt där ändå i sin tillvaro och mår sämre och sämre utan att förstå varför. Människan har dessutom som vana att ta till de metoder och medel hon kan för att bedöva sig från det svåra. I mitt fall blev det alkohol och i viss mån även cannabis. Med tiden blir det då bara värre och till slut orkar man inte längre.
Jag såg ett bra uttryck som lyder ungefär så här: "den som hamnat i en depression är inte en svag människa, han/hon har bara försökt vara stark för länge". Typ.
Det stämmer i min bok. Man har kämpat och kämpat. Mot alla odds, egentligen och på alla plan i livet. Så kan det fungera för många människor och vissa går in i väggen tidigare än andra. Det finns även - förmodligen - de som aldrig går in i väggen, åtminstone inte på ett sätt som gör att de blir "sjuka". Personlighet. Uppfostran. Gener. Yttre påverkan.
På något sätt så tror jag att min uppväxt var minst sagt ogynnsam eftersom den hände under några decennier då alla människor som var "annorlunda" och handikappade på något sätt prompt skulle gå i vanliga skolor och delta på lika villkor med de friska barnen. Jag kan förstå tanken med en sådan filosofi och kanske kan den hjälpa vissa barn/ungdomar men kan lika väl stjälpa andra.
Förmodligen hade det varit bäst om jag hade fått ett liv i lugn och ro redan från början. Men sådan kan man ju inte veta säkert. Det som däremot är säkert är att jag tagit mig igenom allt detta och kommit ut relativt helskinnad på andra sidan. Jag försöker se det positiva i det hela och dra lärdomar av mitt liv så här långt inför framtiden. Egentligen är det lite märkligt. Om livet hade följt normala banor och varit så mycket frid och fröjd som det nu går, då hade jag haft ett stort antal kunskaper, erfarenheter och lärdomar mindre än vad jag nu fått mig till livs.
Angående kurvan så tänker jag att en person med hög känslighet och sårbarhet har en mycket låg tröskel när det gäller yttre (och i vis mån inre) stress. Då behöver det heller inte handla om det som en vanlig normal frisk människa anser vara "stress" utan det ligger på en betydligt lägre nivå än så. Vi upplever fart, ljud, ljus och allt annat på olika sätt. Dessa yttre faktorer påverkar oss olika och en del - som mig - behöver inte mycket av detta för att må sämre. Hög känslighet för intryck, kan man väl kalla det samt låg tröskel för stress och smärta.
Ju mer jag tänker efter så inser jag att det absolut inte är något konstigt med att jag idag lever som jag gör. Har ens första dryga 44 år varit turbulenta och inte innehållit vare sig lugn, ro eller tystnad så förstår jag att min kropp och knopp riktigt sugs in i det nu. Jag behöver det så mycket och det är därför jag lever som jag gör.
Det är också därför som jag kämpar så hårt för att få behålla det jag nu har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar