Hur gör man för att må bra?

En kökslampa som fyller sin funktion

Jag upprepar frågeställningen: "Hur gör man egentligen för att må bra"? Det är naturligtvis olika för oss alla, men jag tror nog att det finns gemensamma faktorer som styr för de flesta av oss. Man vill ha en slags grundtrygghet i tillvaron oavsett hur ens familjeförhållanden ser ut. Men ju fler det är i familjen, desto svårare kan det kanske vara att få alla och må bra. Jag säger inte att det är enkelt och må bra om man är ensamstående, men det är nog lättare eftersom man bara har sig själv att ta hänsyn till.

Vi är alla olika som individer och därför kan vi ha helt olika behov för att må bra. Det som fungerar för dig kanske inte fungerar för mig och vice versa. Men jag har under resans gång märkt att det enkla är bäst och att det handlar om vardagen. Det handlar inte om vad som eventuellt kanske skall hända någon gång i framtiden utan om här och nu. De små sakerna. Det är inte alls fel att må bra här och nu, samtidigt som man planerar för något man vet skall kännas fint någon gång framöver.

Jag fick ganska tidigt i min "resa" mot ett bättre mående lära mig att bejaka det som fick just mig att må bra. Spendera mycket tid med det man trivs med, oavsett vad det är. Naturligtvis krävs det att det är sunda och positiva saker man håller på med. Jag mådde definitivt inte bra av att leva mitt tidigare liv, men då var jag så pass sjuk att jag "bejakade" det som var dåligt för mig utan att kunna låta bli.

Enkelt, praktiskt och funktionellt är mina ledord

När det gäller att må bra så tror jag personligen att man behöver plocka bort alla faktorer som har en negativ inverkan på hur man mår. Det gäller både psykiskt och fysiskt. Handlingar som är fel, saker man säger, ja egentligen allt, eller åtminstone så mycket som möjligt. Man kan ta bort alkohol och nikotin, dålig mat och andra dåliga vanor. Man kan börja göra det som känns rätt inom en, istället för att göra det som andra säger är bra. Man kan även sluta snegla på hur andra är och hur de har det. Återigen. Det som gör att andra trivs med tillvaron behöver inte göra att jag gör det.

Jag menar att det kräver mycket hårt arbete. Man får säga upp mycket av det tidigare för att istället lägga in nya rutiner och beteenden i tillvaron och sådant tar även lång tid. Många gånger får man ju testa sig fram och ibland märker man att en "sak" inte stämmer utan man får pröva något annat. Det är egentligen som att bygga något med lego, hehe, man tar bort och lägger till bitar till dess att man blir nöjd.

Spenderar man - som jag - mycket tid hemma så är det ju väldigt viktigt att man trivs där man är den största tiden. Jag har numera en avslappnad, nästan bohemisk inställning till mitt hem. Jag har visserligen alltid varit noggrann, men det har inte inneburit att jag städat en gång i veckan och så vidare. Jag vill ha en sorts ordning, ett slags ordnat kaos, där var sak har sin plats och det ser någorlunda bra ut. Jag vill inte ha prylar som ligger överallt, utan de skall vara på "sin" plats.

Så lite prylar som möjligt och inte några elektriska apparater

Jag gillar minimalism, eller vad det nu heter, det vill säga att ha sparsamt med möbler och andra prylar så det finns gott om fria ytor. Jag gillar även lite udda lösningar och om lägenheten består av olika stilar och färger. Går man runt och "skrotar" (som jag gillar) i lyan så är det viktigt att man trivs och det gör jag verkligen nu, kanske för första gången i mitt liv. Det är väl delvis därför som jag tillbringar så mycket tid här hemma.

Jag blandar friskt och struntar i vad andra eventuellt skall tycka. Jag har många gånger varit hemma hos människor där det ser "arrangerat" ut och är kliniskt rent som i ett laboratorium. Man får knappt röra sig och än mindre röra någon pryl. Kanske lite hårddraget, men det är ju upp till var och en hur man har det hemma. Jag säger bara att jag inte vill ha det som andra har det. Nåväl. Trivsel och välmående handlar om flera saker.

Även om jag under i stort sett hela mitt vuxna liv haft en ganska dålig ekonomi så krökade jag ju friskt under många år. Detta gjorde att ekonomin blev ännu sämre, man lånade ännu mer och det sket sig totalt med tiden. Men när man plockar bort alkoholen, som ju är en väldigt dyr "last" får man helt plötsligt pengar över. Inte så jag blev rik ekonomiskt, men jag kunde och kan prioritera sådant som får mig att må bättre.

Jag älskar tomater och de små är mycket bättre än de stora

En ack så viktig faktor för att må bra är vad man stoppar i sig för bränsle till sin kropp. Jag har alltid ätit mycket frukt och grönt eftersom vi redan från början hade det så hemma och på den vägen har det fortsatt. Men när man super och prioriterar alkoholen så blir det verkligen si och så med kosten och det är något som jag tog tag i på allvar för typ 8 år sedan. Idag sneglar jag mycket mindre på vad det kostar i livsmedelsaffären. Jag köper det jag tycker om och mår bra av. Det är ju i och för sig inte så att det dyraste alltid är "bäst", men oftast är det så.

Jag har tagit tag i det här med att må bra på stort allvar. Jag har lärt mig att de så kallade "sekundära effekterna" som man pratar om inom psykiatrin är väldigt viktiga för helheten. Om jag exempelvis har det på det sätt jag vill ha hemma skapar detta ett större inre lugn. Om jag också äter det jag verkligen tycker om så skapar det ett inre välmående. Om jag gör i stort sett det jag vill på daglig basis så skapar även detta en känsla av lycka och tacksamhet.

Lök på laxen, ringar på vattnet. Sekundära effekter. Vad man än kallar det så skapar det tillsammans ett större välmående än om man bara ändrar på enstaka faktorer. Jag minns en kvinna från förr om åren då jag jobbade på en anpassad arbetsplats. Hon hade gått in i den ö-kända "väggen" och hade jobbat otroligt mycket med sig själv, dels innan hon var stark nog att börja jobba men även under tiden då vi var jobbarkompisar. Hon lade stor vikt vid de små detaljerna i vardagen och menade att det i kombination med fasta, sunda och positiva rutiner hade gjort stora saker för hennes välmående. Hon åt från början samma saker vid samma tidpunkt varje dag, dels för att det gav henne en slags inre trygghet, men också för att hon valt livsmedel som hon mådde bra av.

Definitivt inte det billigaste, men det som ger mig mest välmående

Jaha. Jag har inga gardiner och inga lampskärmar. Jag har inte använt mig ugn sedan lägenheten renoverades. Jag funderar starkt på att inreda köket med en soffa och inte en köks-dito utan en helt vanlig soffa. Och till det en ganska lågt bord. Jag städar sällan. En storstädning blir av när jag känner mig hågad. På veckobasis så skrubbar jag väl av det värsta i badrum/kök och skottar små gångar bland dammet på golvet.

Jag går här i mina kalsonger eller shorts. Jag duschar inte nödvändigtvis ens varannan dag, men tänderna borstar jag två gånger varje dag. Jag går här och plockar lite här och petar lite där när jag känner för det. Jag sitter framför min dator och skriver samt jobbar med bilder. Jag trivs med detta. Jag promenerar för lite och är rent allmänt ute för lite, det vet jag ju. Men jag vet även att den biten kommer, förr eller senare. Jag har inte bråttom.

När jag bodde inne i stan och tillhörde Norrmalms stadsdelsförvaltning så sade psykiatern där att "vi skall skynda långsamt", vilket jag verkligen har anammat. Jag är definitivt inte spontan av mig utan det som jag behöver göra planerar jag ett tag innan det skall ske. Jag vill ha helt klart för mig vad jag skall företa mig och framför allt när. Det skapar trygghet. Men allt är ju inte frid och fröjd även om jag mår bra. Det finns fortfarande saker jag behöver jobba med och det gör jag, lite i taget. Det viktiga är att det går i mitt eget tempo, för då mår jag bäst. Det som känns extra bra är att jag verkar ha fått omvärlden att inse hur min "väg" fungerar och att den är bäst för mig.

De små sakerna, en cola, ett par winegum eller en bit choklad

När man börjar arbeta med sig själv och sin tillvaro på stort allvar så kan man lätt bli en ensamvarg och hålla sig på sin kant. Detta eftersom att man dels är sjuk i inledningsskedet, allt tar tid och man blir trött av sitt arbete och behöver lång återhämtning. Men även för att om man verkligen bestämt sig för att göra de här förändringarna så måste man bara vara benhård mot sig själv och följa sin plan, annars är det lätt att man halkar tillbaka i gamla och dåliga vanor igen.

Jag gör det jag gör och detta utifrån min egen erfarenhet samt ett antal goda råd. Jag verkar vara så som person. Jag samlar intryck från olika håll och lyssnar på min magkänsla. Sedan så bearbetar jag allt jag samlat på mig under en tid. Man brukar ju säga "sova på saken" och det stämmer bra i mitt fall. Till slut så har jag både omedvetet, undermedvetet och medvetet tänkt igenom alla faktorer och på något konstigt sätt så börjar det liksom fungera av sig självt och på den vägen är det. I stort sett.

När man så under några år har gått sin väg och märker att det har en stor effekt på hur man mår så kanske man sätter sig ned och funderar över hur det skall kunna bli ännu bättre. Men då kan man ofta bita sig rejält i tummen, tro mig jag vet. Man kanske börjar tänka efter hur man var när man var yngre och friskare och delvis vill man dit igen. Men det går oftast inte. Man har passerat GÅ för länge sedan och det behöver man faktiskt inse. Eller man måste inse detta.

Detta passar för mig, men kanske inte för dig

Precis som man lär sig om sekundära effekter så lär man sig även "acceptans" inom psykiatrin och det har varit mycket viktigt för min del. Ett av mina stora problem förr om åren - när jag drack - var att jag hela tiden ville "toppa" en känsla eller företeelse. Jag ville hela tiden ha mer. Mådde jag bra, så ville jag må ännu bättre. Mådde jag dåligt så ville jag försöka komma ur det stadiet så snabbt som möjligt. Men är det något jag lärt mig under de senaste typ 10-15 åren så är det att det inte finns några "quick fixes", det finns inga snabba lösningar som fungerar i det långa loppet.

Vill man ta sig ur ett dåligt mående och sedan se till att bibehålla ett bra dito så måste det få ta den tid det tar. Jag brukar nu för tiden inte använda "måste" utan snarare "vill" och "behöver", men när det gäller att gå den här vägen som jag gjort så MÅSTE man ställa krav, man måste hävda sin rätt, man måste be om förståelse från omvärlden och man måste lita på att det man gör är rätt. Man måste vidare kräva den hjälp man behöver.

Nu råkar det ju vara så att jag är förhållandevis bra på att uttrycka mig både verbalt och i skrift så det har fungerat ganska bra för min del. Men det har gått i perioder och beroende på hur jag mådde. Enligt min erfarenhet så får man hjälp om man behöver, men man måste ju tala om att man lider om man skall få någon hjälp. Eller hur. Ingen kan veta om man inte berättar. När det handlar om att ha kontakt med myndigheter så lärde jag mig ganska tidigt att det är lönlöst att springa mot strömmen. Det lönar sig absolut inte att vara en dum jävel. Det finns regler, avtal och lagar som de måste följa och det är ingen idé att stånga in panna blodig gång på gång. Tro mig, jag har gjort även den biten.

Ärlighet. Sakliga argument. Artig och trevlig. Vänlig och förstående. Kompromissvillig. Inte velig och mesig, men snarare att man inser sakernas tillstånd och arbetar utifrån detta. Om man talar om hur illa ställt det är så förstår ju utbildat folk oftast vad man menar och de inser att man faktiskt behöver hjälp. Men de kan inte veta om det är akut eller inte om man inte säger detta. Ibland får man helt enkelt "skrika" högt för att de skall höra. Man behöver även höra av sig regelbundet annars hamnar man längst ned i högen - ungefär som på akuten - bland de lägre prioriterade "fallen" och då tar det lång tid innan det blir ens egen tur.

Det sägs ju att man behöver vara frisk och stark för att orka vara sjuk och det stämmer tyvärr. Men orkar man inte själv så skall man definitivt be någon man litar på om hjälp. Jag har kommit väldigt långt, det inser både jag och "de sakkunnige" men det innebär inte att jag kan ligga på latsidan. Jag kommer att behöva jobba med mig själv resten av livet och det är bara att inse och acceptera. Men det är verkligen en utmaning att se vad som finns runt hörnet.

Ett par saker till bara. Det är väldigt viktigt att få ur sig den gamla skiten så att den inte ligger och fräter och skramlar uppe i den gråa massan. Jag fann redan ganska tidigt att jag mådde mycket bättre om jag "skrev av mig" eländet. Man behöver inte vara någon jävla Strindberg utan det är bara skriva så man själv förstår. Men det är ju bra om andra kan läsa också för de kanske skall hjälpa till. Vill man inte skriva så kan man prata med någon eller flera. Prata in skiten på band om inte annat. Inget sätt är dåligt i min bok när det gäller att försöka må bättre och få bukt med det som är fel.

Älta inte gammal skit. Skriv (prata) bort den och lägg det på sophögen. Jag har tidigare skrivit mycket om att det jag lärde mig i Minnesota-behandlingen även hjälpt mig på andra plan i livet. En bra grej som sägs där är att man bara kan jobba med "sin del" i saker som gått fel. Jag kan inte göra något åt en annan persons "fel och brister" men jag kan arbeta med mina egna. En annan bra sak är att man inte skall gå omkring och känna skuld över saker man inte kan göra något åt. Man kan bara göra något åt det som går att göra något åt, hehe, om ni förstår vad jag menar. Och man skall definitivt inte gå omkring och känna sig skyldig gentemot andra för att man gör denna stora förändring i sitt liv.

Jag skall avsluta detta långa inlägg med en fin devis som jag lärde mig i behandlingen: "det förflutna kan inte göras ogjort och framtiden vet vi inget om, det bästa är istället att leva här och nu, i vardagen"

---------------------
Observera
Precis som när det gäller mina inlägg om missbruk, beroende, tillfrisknande och annat så kommer jag definitivt inte nu heller med några pekpinnar eller något moraliserande. Jag talar inte om för dig hur du skall leva ditt liv. Absolut inte. Däremot så berättar jag om hur mitt liv varit (och är) och hur jag gjort för att förändra det till det bättre. Läs om du vill. Ta till dig det du vill och släng resten. Gör som du vill. Men kanske kan mina erfarenheter hjälpa till, vem vet?

Och precis som tidigare är det jag skriver om Minnesota och AA mina egna tolkningar och inget annat.