Ja, inte vet jag. Det kan bero på att det är sommar och lite "varmare", men dygnet är nog så totalt upp-fuckat det kan bli. Det beror nog delvis på åldern. Det kan även bero på ljuset. Jag tror kroppen och framför allt psyket påverkas omedvetet och undermedvetet, vilket stör den redan störda dygns-rytmen ännu mer. Även om det ännu inte varit högsommar värme är det så klart varmare just nu än exempelvis i februari. Inget konstigt med det.
Men jag har lite problem med min kroppstemperatur. Kanske är också det åldern. Jag har sällan på mig mer än ett par shorts eller ett par boxer-kalsonger när jag går här hemma och skrotar.Även om värmen håller sig på ungefär samma gradantal i lägenheten kan jag då och då under dygnet börja frysa om fötterna. På med strumporna. Av med strumporna. Ibland tar jag på mig en skjorta, men efter typ 5 eller tio minuter blir jag för varm och så åker den av igen.
Ibland känner jag mig lite frusen när jag går och lägger mig. Jag brukar för det mesta sova i bara boxer-kalsonger. Men om jag känner mig lite kall tar jag på mig strumpor - sådana med kort skaft - och kanske en T-shirt. Men samma sak där, efter ett tag så blir jag så in i bänken varm. T-tröjan åker sällan på. Desto oftare tar jag däremot på mig strumpor. Jag bara "hatar" att ligga i sängen och känna mig kall om fötterna.
Jag vilar och sover väldigt mycket per dygn. Mest blir det nog vila eftersom jag ofta känner mig trött i hjärnan, eller hur man skall beskriva det. Jag gör inte speciellt mycket krävande när jag är vaken, men ändå blir jag trött. Det handlar så klart om att jag är sjuk och det är något man får försöka lära sig leva med. Det kunde ju för övrigt vara betydligt mycket värre än vad det är...
Är det dessutom något utöver det "vanliga" på gång i min vardag så blir jag ännu tröttare i skallen. Det har med alla intryck att göra och det ingår i själva sjukdomsbilden. Jag kan inte påstå att jag känner mig direkt "deprimerad" längre, men jag antar att åren med alla dessa depressions-symptom satt sina spår. Men jag är en "glad skit" och tar det mesta med en rejäl portion lugn och humor nu för tiden.
Jag har funnit att en slags ordning i mitt kaos ändå ger mig lugn och harmoni. Jag har lärt mig att acceptera och jag har lärt mig att avdramatisera mycket här i tillvaron. Sådant som jag tidigare kunde bli både skogstokig och nervös över tar jag idag med, om än inte en klackspark, så betydligt mindre allvarligt än förr om åren. Man får dessutom lov att försöka se vad som är "värt" att oroa sig över och vad man inte behöver grubbla på.
Men ingen människa - vad jag vet - kan ju styra över sina tankar. De går sin egen väg och ibland så kan jag "fastna i tänk" som påverkar mig negativt. Men jag har blivit mycket bättre på att ta mig ur sådana tanke-spiraler. Det är ju en av "fördelarna" med att ha varit "av banan" i så många år: man liksom lär sig sina läxor och vet hur man skall gå tillväga i olika situationer. Sådant som förr var extremt jobbigt kan jag idag låta rinna av mig som vatten från en gås.
Ta då det här med en dygns-rytm som är totalt uppåt väggarna. För närvarande så går jag och "lägger mig" vid typ 2 eller 3 på eftermiddagen, för att sedan gå upp typ 8 timmar senare eftersom jag tröttnat på att vara svettig och på att ligga och vrida mig i sängen. Då kan jag sitta uppe - som just nu - ett antal timmar framför datorn. Jag fikar och käkar lite smörgåsar och sedan, lite beroende på hur jag känner mig, så kan jag gå och lägga mig igen vid 3-4 tiden och sedan gå upp några timmar senare.
Sedan brukar jag vara uppe till in på eftermiddagen, då jag blir förbannat trött runt halv tre eller liknande. Ibland orkar jag vara uppe ett tag till, ibland inte. Det kan också bero lite på vad jag gjort under dagens vakna timmar.
Så här kan man ju inte leva om man har familj och ett arbete. Eller kan man det? Det finns de som är "sjuka" fast de är friska, eller hur? Många lever då i ett tempo som de egentligen inte orkar med och förr eller senare så går de "in i väggen" och då blir det ännu sämre och värre. Jag tror det är viktigt att man oavsett hur ens tillvaro ser ut lägger ned mer kraft på att ta hand om sig själv. Man "måste" kräva egen tid och möjlighet till att ladda sina batterier, annars går det förr eller senare åt skogen. Det är min tro.
Men nu är det mig det handlar om. Jag har skrivit det tidigare och skriver det gärna igen: Jag går inte omkring i min tillvaro och är ledsen och nedåt. Jag har sedan en tid fejsat att "så här är det" och det enda jag kan göra är att "gilla läget" och försöka göra det bästa av min situation. När man väl kommit över den tröskeln så kan man uppleva ett mycket större inre lugn än tidigare. Jag känner att de runt omkring mig - familj och vänner - numera accepterar mig för den jag är och att jag har de problem som jag har. Även det ger mig en lugnare tillvaro.
Ibland kan jag naturligtvis tänka att jag "vill" ha något annat i tillvaron, men vad det där andra skulle var kan jag nog inte förklara. Det är den där gamla rastlösheten som dyker upp från de inre regionerna. Men den hålls i schack av mediciner och visar inte hela sitt register, vilket jag är väldigt tacksam över. Så är det även med ilskan. Det kunde blossa upp så jag blev rosenrasande förr om åren, men nu kanske den bara pyr till en kort sekund och inte alls med samma styrka som tidigare.
Även sådant får man ju lära sig att leva med. Jag har märkt att det o-tro-li-gt lugna och eftertänksamma tempo jag idag lever efter gör att både rastlöshet och ilska lyser med sin frånvaro, vilket är fantastiskt bra. Förr om åren så söp jag alltid till när jag blev tillräckligt rastlös och/eller arg och sedan gick det som det gick. Förbannat arbetsamt och jobbigt.
Jag kan ibland tänka att jag skall göra något, men så ändrar jag mig efter en stund eftersom jag tänker att "vad skulle det kunna göra för skillnad"? Egentligen. Jag menar, blir jag "gladare" över att göra något eller gör det att jag mår sämre. Skall jag gå till affären klockan sju på morgonen eller kan jag lugnt vänta någon timme? Måste jag göra det ena eller det andra? Oftast kommer jag fram till att för helvete, visst kan jag vänta lite.
Jag lever numera efter det jag kallar "minsta motståndets lag" och det innebär att även om jag förutsatt mig att göra något, men märker att det får mig att må sämre, då skjuter jag upp det och gör det senare eller inte alls. Här får man skilja på sådan man faktiskt "måste" göra och det man behöver göra. Jag har märkt att om man formar sitt liv så att fler och fler måsten tas bort och man istället tänker att man behöver göra en sak för att må bättre, så fungerar tillvaron mer friktionsfritt.
Det är då man kan uppleva det jag kallar "flyt" som innebär att man lämnar "tänket" därhän och bara är. Allt går liksom av sig själv och då mår jag som allra bäst.
Det går att göra mycket själv, men det är så förbannat viktigt att de runt omkring förstår den här situationen. Inte minst läkare och försäkringskassa. Jag har fått så otroligt mycket stöd och hjälp, men ibland kan jag tänka att både läkare och tjänstemän är så förbannat "radiostyrda" och drar många människors mående över en kam.
Vi är alla individer och därför olika. Vi har kommit dit vi är av olika skäl och vi fungerar olika när det gäller hur vi skall hitta vår väg och rytm igen. Det går inte att "malla" folk på det viset som ibland uttrycks och sker från sjukvård och myndigheter. Allt det där beror ju mycket på hur jag själv är som person. Om jag är tystlåten och inte kan förklara hur jag behöver ha det för att må bra då är det självklart mycket svårare.
Men det känns, just här och nu, som om jag åter hittat mitt flyt och då känns tillvaron förbannat bra, åtminstone utifrån mitt sätt att mäta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar