Alkisen.

Hej, jag är alkoholist, men har varit nykter i snart tre år. Det är en kort tid om man druckit i hela sitt vuxna liv. Min behandlare brukade - med hälften skämt och hälften allvar - säga att man är ny-nykter de första tio åren. Så man har lite tid kvar enligt den normen. Men skämt åsido. Det tar lång tid att uppnå en, vad man kallar, "stabil" nykterhet. Det är lite svårt, tycker jag, att förklara vad man menar med "stabil" nykterhet. Men egentligen handlar det väl om att man fungerar så bra som möjligt i sin vardag utan att man ständigt saknar alkoholen.

Det är ännu svårare att förklara hur man kan "sakna" något som ställt till en massa elände i ens liv. Det enklaste är nog att säga att det beror på dels gamla o-vanor och även på det kemiska beroendet. Det där saknaden försvinner garanterat, men det kan ta olika lång tid beroende på hur man är som människa. För egen del kan jag ärligt säga att jag inte kände saknad, utan det var snarare själva beroendet som gjorde att jag tog mig så många återfall. Eller rättare sagt: jag trodde jag kunde dricka bara lite men fastnade totalt i beroendet igen, vilket gjorde återfallen väldigt långa.

Det finns många uttryck inom AA och Minnesota-behandlingen. Ett av dem är att man går nykter med "vita knogar". Det innebär att den första tiden som nykter är förbannat jobbig eftersom man går med hopknipna käkar och knutna nävar för att undvika att dricka igen. Även om det finns mängder med erfarenheter från många tusentals alkisar som kan ge vägledning för hjälp, så är varje alkis en individ och därmed olika alla andra.

Det där tolkade åtminstone jag fel i början. Jag kände att jag var unik (vilket tyvärr alltför många gjort) på det viset att jag minsann efter en tids nykterhet återigen kunde dricka "normalt". Det är en inställning man måste göra sig av med. Ett annat uttryck är "en gång alkis, alltid alkis". Det kan låta som ett slags "stigmata", men sjukvården har sedan länge konstaterat att alkoholismen är kronisk och en sjukdom som i sitt förlopp eskalerar med tiden. Det blir alltså aldrig helt bra, men man kan hålla sjukdomen i schack genom att ge fan i att dricka. Det blir nämligen aldrig bättre när man dricker, utan bara sämre.

I sin låt "Rehab" menar (som jag tolkar det) Amy Winehouse ungefär att hon inte lyssnar på vad andra säger eftersom hon vill ha det "bevisat" för sig själv. Jag var ungefär likadan själv. Det är ju en sak att sitta skakig och svettig i en behandling och lyssna på de som varit nyktra en längre tid och hur bra de mår och hur fint och gulligt allt blir när man nyktrat till. Det är även en annan sak att lyssna på behandlaren som säger alla de kloka sakerna men man tänker ändå inom sig att man inte är där och att man kan kröka till ännu några gånger. Trots att man djupt inom sig fattar att allt som andra säger är rätt, så finns det där lilla trotset inom en att man "måste" få det bevisat för sig själv genom att göra om deras misstag. 

Det är så förbannat dumt. Det är lätt för mig (precis som det var lätt för de som gick före mig) att nu, här och nu, nykter, säga sådana klartänkta saker. Men likväl så kommer antagligen en hel del personer (om de nu läser detta) att göra om mina misstag ändå. Bara för att de "måste" bevisa för sig själva. Idag vet jag att det är totalt onödigt att gå den vägen. Det är därför jag skriver om min alkoholism på denna sida. Även om jag vet att många kommer att fortsätta halka dit, så vet jag också att många kommer att ta orden till sig direkt och säga "stopp och belägg".

Man är förbannat trotsig när man precis blivit nykter. Det spelar mindre roll vilken typ av personlighet man är. Jag tänker att det där trotset ligger i att man vill vara normal och att man vill dricka på samma sätt som de flesta andra. Man inser inte att det är kört, man vill inte inse att det är kört. Det beror på att man är så inne i sin skit att man inte ser skogen för att alla jävla träd står i vägen. Man är trotsig, man är arg, men i grund och botten handlar det om att man är rädd.

Vad finns det då att vara rädd för? Ingenting, kan jag lugnt påstå här och nu. Men det handlar om där och då och man är rädd att bli "stämplad" som annorlunda. Man är rädd att "mista" sin trygghet i form av en napp-flaska med alkohol. Det handlar om vanor och beroende. Man är rädd för att hoppa ut i det stora okända. Man är rädd för vad som skall hända i framtiden. Mycket av rädslorna beror på att man mår skit. Man är en splittrad individ som står i begrepp att ändra på hela sitt förbannade jävla liv och vem fan skulle inte vara en smula orolig då?

Det beror på hur man är som person, men jag hade ganska lätt för behandlingen som sådan. Det var inget som fick mig att må dåligt utan det var "bra" grejer man fick lära sig och jag praktiserar dem än idag och på daglig basis. Men det är jobbigt att lyfta på varenda sten och slita ut sina skelett ur garderoben och berätta om sina synder för alla i gruppen. Men där var vi alla lika. Ingen var annorlunda. Alla visste hur det var och det är därför det fungerar så jävla bra. Eller hur?

När man väl kommit till en behandling så är det illa. Det kan nog vem som helst förstå. Det har gått så pass långt att man av någon som bryr sig om har fått ultimatum i någon form. Man blir förbannat på sånt. "Fan, skall de komma här och komma". Men den ilskan är rädslan jag skrev om tidigare. Man tror fortfarande att man kan "klara av det" på egen hand. Men det går ju inte. Man vet det innerst inne, men ändå strävar man emot i det längsta. 

"Jag var trött och sjuk och trött på att vara sjuk och trött" (ungefär så) brukar man säga i behandlingen. Jag kan påstå med hundra procents säkerhet här och nu att INGEN vill leva sitt liv som en aktiv alkis. Ingen! Men man är för rädd för att ta det stora steget ut i det okända för att göra något åt saken. 

Det är tragiskt. Det är vansinnigt. Det är sjukt. Men man är för den skulle inte dum i huvudet. Man har en "riktig" personlighet och så har man en missbrukarpersonlighet och det är den senare som styr. Det här är viktigt att påpeka. Det är inte ditt riktiga jag som blir "attackerat" och "tvingat" av de som bryr sig om. De är förbannade och de är trötta de också och det är din missbrukarpersonlighet de är ute efter. Det är den som förstör allting: ekonomi, förhållanden, jobb, hälsa. 

Men bara för att man sätter korken i flaskan är allting definitivt inte frid och fröjd. Det återstår förbannat mycket arbete och det mesta gör man själv, på daglig basis, på sin kammare. Det gäller att försöka hitta sitt "riktiga" jag igen. Det som legat under spritens dimmor i decennier. Det jag som varit undertryckt och som inte längre vet hur fan man gör i tillvaron. Man behöver lära om igen. Det är ungefär som att vara en unge igen. Man måste lära sig att gå och sparka boll och gå vidare i livet.

Alkoholismen är bara ett symptom på något annat. Man dricker för att... När man är nykter så handlar mycket om att försöka förstå varför. Åtminstone har det varit (och är) viktigt för mig. "Man lever sitt liv framlänges, men förstår det baklänges" brukade min behandlare ofta säga. Förr om åren fanns det olika "skolor" inom behandlingen för alkoholism. Men jag antar att Minnesotamodellen numera är den dominerande. Även inom denna har man gjort förändringar med tiden. 

Som jag minns det fokuserar man inte så mycket på orsak som på verkan. Det vill säga att man koncentrerar sig på nuet och inte det förflutna. Åtminstone så håller man sig till nuet i början. När man själv - alkisen - mår bättre så kan man möjligen börja rota i det som ligger bakåt. Jag känner att det här tillvägagångssättet är klokt. Man brukar säga att man behöver "släcka elden" först innan man kan koncentrera sig på att städa upp.

Det är där AA kommer in. I början av min behandling och en bra tid framåt gick jag regelbundet på möten. Ibland flera i veckan, men efter ett tag så kände jag att det räckte med ett "bra" möte per vecka. Precis som det mesta andra i livet gäller det att hitta något man trivs med. En grupp med sköna individer som man gillar och där man fungerar och kan slappna av. När jag hittat en, eller ett par, grupp som jag kände var rätt, så gick jag faktiskt där i flera år och höll mig nykter endast med hjälp av detta.

Senare - efter ett antal återfall - behövde jag ta hjälp från sjukvården istället, genom att exempelvis medicinera med antabus och gå i samtalsterapi den vägen. Ännu senare, för ett par år sedan, så började jag gå hos psykiatrin istället och det fungerar bra för min del. För jag upptäckte att en av mina "symptom" för drickande har varit att jag har en en hel del psykiska besvär. Men mer om det i ett annat inlägg. 

Jag har prövat olika vägar för att hålla mig nykter och alla fungerar bra eller dåligt beroende på hur jag mår som person. Det är så otroligt viktigt att man har en stabil och trygg grund där man trivs i sin vardag. Det är ju där man tillbringar sin mesta tid och enligt min erfarenhet så måste det faktiskt fungera på det planet annars är det ganska svårt att hålla sig nykter.

När man varit nykter - på stabil basis - en längre tid så kan man börja känna att det fungerar väldigt bra. Man har hittat sin rytm och lunk i tillvaron som passar en själv som person. Man lägger dag på dag och det känns fint. Man upptäcker att man inte tänker på alkohol och man ser det inte längre som ett "alternativ" i sitt liv. Ungefär som innan man upptäckte alkoholen. Det fanns annat och det räckte gott.

En viktig sak för min del var när jag började medicinera med antidepressiv medicin. Innan jag började ta denna så kunde jag bli orolig, rastlös och jävligt förbannad på allt, alla och inget alls. Sådant tar energi från mig. Energi som jag behöver betydligt bättre till andra och mer positiva saker. De här negativa känslorna gjorde ofta att jag började dricka igen. Jag vet idag att jag drack för att "lägga locket på" allt det som var jobbigt och som jag inte orkade med.

Idag funderar medicinen som ett lock istället för alkoholen och det är förbannat skönt. Jag kan ärligt säga att jag idag trivs utmärkt med min nykterhet. Det finns visserligen annat som inte är som det skall, men det har jag lärt mig att leva med. Det kallas för acceptans. Man upptäcker att så här är det och jag kan inte göra mycket mer åt saken än att göra det bästa av situationen här och nu. Jag blir aldrig frisk från alkoholismen, men den går att kontrollera om jag inte tar det första glaset. Jag blir förmodligen inte heller helt och hållet frisk från mina psykiska besvär. Men de går att leva med om jag tar hand om mig själv och fortsätter praktisera acceptans.

.......................................................

Som alltid när jag skriver ett inlägg där jag nämner AA och behandlingen är det endast mina egna åsikter, erfarenheter och minnen jag delar med mig av. Inget annat.