Jag sitter här nykter och mår bra enligt mitt eget mått mätt. Men det är nyttigt att ibland tänka på hur det var för inte alls så länge sedan. Då i princip varje söndag var en förbannad plåga och då jag var så fruktansvärt bakfull, faktiskt på gränsen till abstinent, och mådde som sju svåra år.
Inget hjälpte. Hade jag pengar denna eländiga söndag ifråga så hade jag köpt ett antal folköl för att dämpa det värsta under dagen. Men utan pengar var det bara till att ligga i sängen och svettas. Ibland kunde jag ta mig ut och gå en sväng eftersom att röra på sig lite och få frisk luft alltid är bra, men allt som oftast, åtminstone de senare åren i eländet, kunde jag knappt ta mig till muggen utan att få hjärtklappning och blev svag i benen. Då går man inte gärna utanför dörren...
Ett rejält fylleslag på x antal dagar tar tid att få ur kroppen. Om man slutade dricka tidigt på söndagens morgon så blev man ju inte riktigt bakfull det kommande dygnet eftersom man inte blev helt nykter under den tiden. Den värsta bakfyllan kom då istället måndag kväll / natt och tisdag morgon. Sedan var man totalt urlakad onsdag och torsdag och kunde möjligen gå och jobba på fredagen.
Men antagligen så struntade man i detta och vilade ut rejält fredag till söndag.
Eller så var det värsta scenariot: man drog igång igen på fredagen genom att orka ta sig till bolaget och handla typ sex kassar pilsner. Om man alltså hade pengar. Denna onda cirkel kunde då ekonomin var god pågå i flera veckor, kanske månader. Med jämna mellanrum blev det några vita dagar då kroppen totalt revolterade mot all form av alkohol. Men sedan fortsatte det igen.
Då man fortfarande hade arbete, vill säga.
När umgänget, jobbet, tjejen och i stort sett allt annat lyser med sin frånvaro så bryr man sig ännu mindre och då blir fylleperioderna längre och längre och de vita existerar knappt på kartan förrän man är totalt ren i lädret.
Man missköter allt: räkningar, umgänge, hygien, kosthållning, rubbet. Jag är så otroligt glad att jag åtminstone hade vett och förstånd att betala hyran...
Men nu var det söndagen som gällde. Jag kommer ihåg så många som sade rent allmänt: "kan man supa så kan man också gå till jobbet" och för all del, det funkade även för mig ganska länge. Men i takt med att man blir sämre och sämre med åren så skiter man totalt i heliga kor. Det kanske inte går över en natt, men man ruckar lite här och där, då och då på sina principer och till slut är man en helt annat människa. Man blir sin missbrukarpersonlighet 24/7...
Söndagarna var så att jag visste att jag inte skulle komma till jobbet på måndagen. Det skapade minimalt med ågren eftersom det redan fanns typ ett ton sådan och det var jävlig nog att hantera.
------------------------------
Men tänk när ljuset lyser in och allt lyfter. Man släpper allt och lämnar över sig själv till att bara vara. Man struntar i måsten och man struntar i att prestera. Man bara ÄR. Det är först då som man börjar må bra. Man tar bort alla de negativa faktorerna, först alkoholen och sedan en sak i taget, en dag i taget. Med tiden kommer insikt och då kommer även annat att falla på plats.
I dag är varje dag en gåva. Jag är så otroligt tacksam och glad över att jag klev av det där hemska tåget som gick rakt mot stupet. Jag kan alltså sitta här och må bra och skriva om hur det var en gång för inte alls så länge sedan.
Det är en gåva. Det är en plikt. Någon behöver berätta om hur det var och hur det blev. Det kan lika gärna vara jag som gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar