den 12 maj

Sjuka människor.

Jag minns då jag jobbade ett tag på Samhall. Många människor jobbar där. Många är handikappade på olika sätt och vis. Men mitt intryck av alla de personer jag träffade där var att de alla ville jobba och "vara med" så gott de orkade och klarade av.

Precis som med så mycket annat i vårt nya och fina moderna samhälle finns det fördomar gentemot människor med någon form av handikapp. Det beror på två saker: rädsla och okunskap. Man vet inte hur en "handikappad" fungerar och reagerar i olika situationer och det gör att många är rädda för hur de skall hantera sig själva, först och främst...

Jag minns en arbetsgivare jag hade som endast hade ett "epitet" på sina anställda, nämligen människor. Han satte ingen av de anställda i ett fack, oavsett hur funktionshindrade de var.

Grejen med vårt samhälle är att alla skall vara så jävla perfekta hela tiden. Man får inte visa svaghet och man får inte hamna efter. Då rynkar de som inte är svaga och inte hamnar efter på sina näsor. Vem bestämmer vad, kan man fråga sig? Jo, den stora gruppen, "alla" de perfekta, det är de som sätter normerna, eller hur?

Det normala med Svenne och Svea Svensson som bor i Svenljunga med sina två barn Sven och Svea. De kör Volvo, bor i ett litet radhus och har en liten roddbåt på sitt landställe som de ärvt av Sveas föräldrar. Barnen är duktiga i skolan och föräldrarna har jobb. Ingen är sjuk och alla mår bra.

Stereotyper. Självklart. Allt är SCB:s fel...

Men jag kommer ifrån ämnet. Jag brukar fundera över vem och vilka det egentligen är som är de sjuka i vårt samhälle. Helt plötsligt, just nu, i skrivande stund, mindes jag en tidningsnotis som handlade om att en boende på Södermalm här i Stockholm tyckte det var så otroligt hemskt att en naken karl gick runt i en lägenhet mitt emot. Fundera över den saken.

Jag menar, vem är den sjuke? Den som går runt naken hemma i sin lägenhet, eller den person som sitter i sitt kök och spanar in i andras lägenheter mitt emot sin egen och tycker det är så "otroligt hemskt" med nakna karlar som går runt.

Åter till Samhall. Jag kom dit efter att ha varit på arkivet i drygt fem år. Det var liksom en - enligt arbetsförmedlingen - naturlig fortsättning. Man går från en anpassad anställningsform till en annan. För att testa, liksom, vad man pallar med. Fungerar det, då kan man börja tänka sig att försöka ta sig in på den reguljära arbetsmarknaden. Så fungerade det i varje fall 2006 då jag gjorde denna manöver.

Jag kan säga att mina egna "fördomar" kring andra människor och deras sjukdomar och förmågor/oförmågor redan hade luckrats upp rejält redan innan jag hamnade på Samhall. Jag menar, om man har gått arbetslös i typ femton år (som jag hade gjort 2006), med allt vad detta innebär av projekt och arbetsmarknadsåtgärder, så träffar man mängder av människor i liknande situation som en själv. Alla dessa människor som står utanför år efter år, hamnar ju på samma ställen till slut...

Man går från "åtgärd" till åtgärd, år efter år, utan att få ett riktigt arbete. Jag vet. Jag har gjort den biten i över ett decennium. Naturligtvis beror det inte bara på att samhället är fel, även jag hade ju en stor del i att jag inte kom vidare, nämligen missbruk och beroende. Men vi lämnar den biten nu.

På Samhall fanns (och finns) alla möjliga människor. Min erfarenhet därifrån och från alla andra projekt och åtgärder är att de allra flesta av dessa människor ville jobba. Det var ingen som önskade vare sig arbetslöshet, utanförskap eller sjukdom. Men nu är det ju så, att ALLA inte kan hålla måttet. Det är ALLTID några som faller ifrån och dessa människor vet inte vårt moderna och fina samhälle vare sig hur de skall hantera eller hjälpa. Så man skapar konstgjord andning där vi arma stackare får gå och peta med vad man nu petar med...

Visst. Många är glada över att ha något att gå till och petar på med vad de nu får peta med. Bättre än att gå hemma, liksom. Och jag tyckte nog själv att det var bra att få gå nånstans och peta. Men man kommer till en punkt då man tycker det är totalt värdelöst eftersom det INTE leder till något vettigt.

Jag var en period (i Samhalls regi) på ett ställe mitt ute i obygden. Där hade man smällt upp en "lada" som var knökad med böcker som skulle levereras ut till olika prenumeranter runt om i vårt avlånga land. Jag tror alla bokklubbar var representerade. Där gick vi Samhallare och plockade böcker utifrån en plocklista och lade i kartonger för vidare transport. Inget konstigt jobb i sig och inte speciellt svårt att lära sig.

Vi var ett udda gäng, precis som på alla andra ställen där man använde sig av arbetskraft från Samhall. Människor i olika åldrar, men olika förutsättningar. Med olika tillkortakommanden och med olika handikapp. Vi gick där på dagarna och petade, hehe, och de flesta var nog glada över sin lott. En del av dem förstod inte bättre. Jag kan ibland tänka att dessa människor, de med olika grad av förståndshandikapp, var de "lyckliga" i hela denna kökkenmödding. Detta eftersom de alltså inte förstod fullt ut vad som hände runt omkring dem. (Detta skriver jag med all välmening.)

En annan då, som fattade precis allt, blev rejält förbannad många månger. Hur man utnyttjar dessa - även mig - på olika sätt svaga och begränsade människor att göra i det närmaste ordinarie och "riktiga" arbeetsuppgifter med en lön som knappt är värd namnet. Men, vi skulle ju vara nöjda med vår lott eller hur? Rena rama 1800-talet är vad det är...! För all del. Mångt och mycket är ju "anpassat" i jämförelse med en vanlig, riktig och normal arbetsplats / uppgift. Men ändå.

Jag minns hur man satt i lunchrummet på ovanstående arbetsplats och andra och kände sig totalt utanför. Man var inte på något sätt delaktig i den gemenskap som var på arbetsplatsen ifråga. Man var "de där". Man var de där "samhallarna". Naturligtvis var inte alla "ordinarie" nedlåtande. Tur det, för annars hade man väl gjort sig själv olycklig på kuppen. Men majoriteten fnös åt oss och många svarade knappt på tilltal.

Inte ens jag, som ser någorlunda "normal" ut och inte har några synliga handikapp eller defekter klarade mig från blickar, viskningar och tillmälen. För man var ju en av dem, en Samhallare. Man fick en stämpel på sig. "Han jobbar ju med dem, det är ju nåt fel på honom..." Typ. Jag försöker inte ställa mig vid sidan om de andra Samhallarna, snarare tvärtom. Men jag menar bara att man blev dragen över en kam av värsta sorten. Fördomar, rädsla eller vad fanen det berodde på. Sånt svider i själen...

Måttet rågades när jag flera gånger hörde att de normala och ordinarie kallade vårt grupp av Samhallare för "muppar" och "UFO:n". Där satt stora truckförare och garvade och himlade med ögonen. För djävligt. Jag gick direkt till min arbetsledare - från Samhall - och berättade vad jag hört. Personen ifråga ryckte på axlarna och sade typ: "...sånt får man höra överallt. "Det är inget nytt". Sedan började han med: "...vi är gäster här, vi är inte ordinarie. Vi måste tänka på allt vad vi gör så vi inte stör eller sticker ut..."

Inte vet jag vad som hände sedan. Om det blev nån slags respons eller om det blev nån uppstramning bland de "normala och ordinarie". Det viktiga här är att sådant fortfarande förekommer. Det är tråkigt och hemskt. Men det är inte endast genom att jobba på Samhall som jag varit med om liknande. Som sagt, står man utanför och gör man det länge, då hamnar man i olika typer av projekt och åtgärder. Det är sällan (kanske aldrig) de riktiga arbetsplatsernas fel, alltså där man hamnar. Där man blir placerad i en åtgärd. Riktlinjerna för olika typer av arbetsmarknadsåtgärder bestäms ju längre upp i pyramiden...

Jag skriver så mycket om mina upplevelser på och via Samhall eftersom det är det senaste - och sista - jobbet jag hade. Det är liksom färskast i minnet. Men jag har alltså varit med om mängder av skit i samband med sådana här jobb. Å ena sidan, beroende på hur man själv mår och vart man står i livet, är man kanske nöjd och glad över att ha något att göra. Men å andra sidan är man förbannad och känner sig utnyttjad.

Rent generellt har de flesta av de åtgärder jag deltagit i inneburit att jag gjort samma jobb som de "normala och ordinarie", men fått mycket sämre i lön. Jag har inte heller varit en i gänget på vissa ställen eller kunnat dela eventuella förmåner som de "anställda" fått på grund av att jag jobbat där i en "åtgärd". Detta är i och för sig inget nytt. Men nu när jag ändå är igång och skriver om det här kan jag ta upp den biten också.

Det finns mängder med arbetsuppgifter där ute i verkligheten som INGEN JÄVEL egentligen vill utföra. Arbetsuppgifter som är skitiga och jobbiga och eländiga. Men någon måste göra det. Och där hamnar många av oss i utanförskap. Jag har exempelvis träffat mängder med invandrare genom åren som bara velat jobba och göra rätt för sig. Men på grund av hur "samället" bedömer människor från andra länder och med annan hudfärg så kommer de inte vidare. De går och skrotar år efter år, exempelvis på Samhall. De gör de skitigaste och tyngsta jobben, som Svenne Svensson hade ratat direkt.

Oavsett om man hamnar på Samhall eller i någon annan form av anpassad verksamhet, så är alltså de flesta glada över att få jobba. Detta oavsett vilken uppgift de har. Många söker sig vidare, men många kommer ingenstans. Jobben som görs är viktiga. Men jag tycker synd om de människor som fastnar i det hela.

För egen del så har jag genom de här åren ofta undrat över den märkliga övertro som verkar finnas på "åtgärder" i olika former. Finns det inga arbeten att tillgå i samhället så skapar man sådana, helt enkelt. I slutänden handlar det faktiskt om att man utnyttjar människor som står utanför. Oavsett om dessa är glada eller inte över ett sådant "arbete".

------------
Observera. Det här är mina egna reflexioner och erfarenheter. Jag har inget emot Samhall eller andra liknande företag i sig. Jag har inte heller något negativt att säga om andra som deltar eller anordnar kurser, åtgärder eller projekt. Problemet kommer - som för det mesta - ovanifrån. Alla inblandade, oavsett vad de tycker och tänker, har sina givna direktiv att rätta sig efter. Men i slutänden är det som sagt de svaga människorna i vårt samhälle som drabbas. Det är en ond cirkel som få kan ta sig ur.