Ser ALLT ut så här....?
Jag brukar vidga dessa funderingar till att undra över människan som "skapelsens krona" och blir då så full i skratt att mina tankegångar spårar ur totalt. Jag kan inte vare sig i min vildaste fantasi eller med "fakta" så långt min blygsamma intelligens förmår se att det är möjligt. Det vore ett stort kosmiskt skämt i min bok. Jag menar: universum är i det närmaste oändligt och att det bara skulle finnas en endaste liten jord där förutsättningarna varit så pass "perfekta" att vi hamnat där vi är idag närmast är absurd att tänka sig.
Men allt utgår ju ifrån vad de "intelligentaste" av oss människor tror. Eller hur? Det sägs att vetenskap bygger på en hypotes som blivit "sann" genom ett antal bevis från flera olika källor. Det kan nog stämma i det mesta vi kan förnimma runt omkring oss här på jorden. Men jag vill påstå att ingen, hur smart hon eller han är, kan veta säkert om någonting alls. Det mesta är hypoteser eller rena fantasier.
Med det sista menar jag att när bevis saknas, vilket det gör för så otroligt många saker, då är det bara en hypotes. Det märkliga är i hur många fall och på hur många områden det blivit "vetenskap".
...eller ser ALLT ut ungefär så här...?
Jag har inte några större problem med att tänka mig att ALLTET finns i en liten sådan där sfär i glas som har några julmotiv och är fylld med snö som virvlar runt när man skakar den. Jag tänker mig att någon eller några av "skaparna" står - precis som vi gör med en sådan liten sfär - där och skakar runt oss, tittar på oss och experimenterar med både det ena och det andra för att plåga oss eller göra oss glada.
Som människa har man sina referensramar och möjligen är de rejält snäva eftersom man har svårt att tänka sig bortom två, tre eller flera dimensioner när man skall försöka ge sig själv en bild av det som är skapat. Skapat av vem och för vem, vilka?
Eller är vi som myrstacken? Ett stort samhälle, en värld i sig, som vi har tagit oss små steg utanför genom att åka till månen, skicka sonder till mars och ha en rymdstation i omloppsbana. Men vi lever inneslutna i stacken och irrar runt som yra höns och de flesta tänker inte, bryr sig inte, orkar inte engagera sig i vad som eventuellt finns därute. Är det sanningen, eller vad?
Min mamma brukade ofta säga att jag tänkte för mycket, att jag hade för mycket tid över till att just fundera över det ogripbara i tillvaron. Fantasi i all ära, men ju mer man läser om det mesta, desto mer frågor har man att ställa.
Eller har det en sådan här form...
Universum är ogripbart stort. Sägs det. Men vad har universum - alltet - för form egentligen? Jag menar, är det trekantigt eller ovalt. Är det en kubisk eller sfärisk form eller någon helt annat som man inte har något namn för. En form som mest ser ut som ett ihopknycklat papper som sakta rör sig när det knycklade i viss mån knycklas upp igen. Oavsett formen på det "skapade alltet" så tänker jag mig den där sfären med snö och att den som skapat det hela då stod utanför det som skapades och att de/den gör så fortfarande.
Inte av denna världen, heter det ju...
Men hur kan något som har en fysisk form som man (jag) känner till ha en ände, ett slut? Jag skall definitivt inte gå in på vare sig fysik eller matematik för av detta fattar jag ingenting. Det är kanske därför jag "tänker" mig så mycket om tillvaron, eftersom jag inte förstår de så kallade fakta som finns?
Oavsett "de lärdes" räta linjer, kuber, sfärer och alla andra former och dess formler så finns det ju fullt av saker i naturen som inte är uträknade och har mått, form och vikt. Eller så klart har det massa och så vidare, men inte tänker man på det när man sitter på en sten och mossan är varm under rumpan. Man sitter där och tittar på månen och funderar.
Man kanske tittar på det oerhört komplexa i ett blad eller en vattendroppe och blir då lite rörd av det vackra men samtidigt kanske skrämd över att det trots sin oregelbundenhet är så pass perfekt. Evolution eller skapelse, det är frågan. Jag förstår att man förr i tiden tvistade stenhård om den saken. Nu har vi mer "kunskap", men jag tror faktiskt inte att vi vet mer för den skull.
Naturligtvis (?) är det väl på det viset att forskare och andra inom sina områden måste ha ett visst förhållningssätt till det de sysslar med. De måste vara exakta och de måste vara sakliga. Det duger inte att som jag spåna runt vitt och brett för att försöka förstå det som kanske inte går att förstå.
Jag tänker att oavsett om det var en Gud som vi människor ser det eller om det var en högre intelligens av någon form som skapade ALLT så stod de alltså vid sidan om. Kanske i en annan dimension? Kanske finns det precis som med sfären och de som skakar den åtminstone två olika "storlekar" på ALLTET? Vi lever i den mindre bubblan, medan "någon eller något annat" lever i den yttre och större.
Allt "vi vet" är tolkat av oss människor. De skrifter som finns, det som kan ses i naturen och på himlen. Vi ser det, hör det, känner det och andas det och våra hjärnor tolkar det så vi möjligen förstår det. I vissa böcker, tv-serier och filmer där det finns exempelvis änglar eller högre stående varelser i någon form brukar de säga ungefär: "...ni ser det ni har förmåga att se" eller "ni visas det ni kan ta emot utan att bli galna" eller "ni förstår det utifrån de ni är". Typ.
"den som skapat och det skapade"
Med det menas att alla våra sinnen tar emot intrycken och tolkar dessa utifrån de förmågor vi har. Kanske ser allt helt annorlunda ut? Kanske dofter, känns och hörs allt på ett annat sätt än på det vi gör det. Vi har våra sinnen och våra öron, ögon och så vidare. Kanske kan de inte förnimma den "verkliga" världen?
Ta alla gamla texter. Religiösa sådana. De har tolkats och översatts, översatts och tolkats. Allt med våra sinnen som kanske inte är finstämda nog för att vare sig tolka eller förstå. Alla religioner har sina myter, men de verkar utgå ifrån ungefär samma grund. Men allt dessa myter påstår eller säger är så in i bänken gammalt och förmodligen förvanskat till väldigt stor del. Personligen så tror jag inte att "skaparens" premisser för oss människor är exakt så som de framställs. Det känns lika absurt som att vi skulle vara ensamma i universum och att människan skulle vara skapelsens krona.
Vad är det som säger att det inte finns varelser eller arter någon annanstans som fått exakt samma "budskap", men tolkat det utifrån sina förutsättningar? Vad är det som säger att vår "skapare" är den ende av sitt slag?
En märklig sak: det sägs att jorden är ungefär fyra miljarder år. En totalt ogripbar tidsrymd. Men jag tänker att allt är relativt beroende på storlekar, former, avstånd och så vidare. Det myran upplever - sitt universum - som "oändligt" är för oss endast en stack på ett antal meter i olika riktningar.
Evolutionen har gjort att människan står där hon står idag. Vi har utvecklats från primater och vidare till homo sapiens på väldigt kort tid i det stora hela. Men det märkligaste av allt är ju att INGEN ANNAN ART oavsett om den är äldre eller yngre än människan har utvecklats vare sig i en liknande riktning eller gjort sådana "framsteg" under samma tid. Jag tror faktiskt att människan har fått en knuff då och då i en viss riktning. Av vem eller vilka eller vad är ju omöjligt att säga.
Hur kan man annars förklara att vi gått och skrotat i århundraden, ja, rent av i årtusenden i samma gamla visa och helt plötsligt så händer det saker på alla fronter ungefär som att tusen personer skulle ha blivit genier samtidigt över en natt. Och så går det ett antal hundra eller tusen år och så händer något fantastiskt igen.
Ja, inte vet jag. Men intressant är det att tänka sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar