Jävligt illa ute - första gången

Den senaste tiden har mina inlägg handlat om allt annat än de riktigt svåra åren för mig i missbruk och beroende. En av de saker jag fick lära mig i behandlingen är att man då och då behöver titta tillbaka på hur förbannat jävligt det var för att inte "glömma". För glömmer gör man, eller rättare sagt man förtränger. Det är så sjukdomen alkoholism fungerar. Även efter lång nykterhet kan vissa mekanismer dra igång inom mig som gör att jag kan gå åt fel håll igen.

Därför behöver jag påminna mig själv om vad jag är och hur illa det blev. Inom AA gör man detta med viss regelbundenhet eftersom deras arbete är upplagt i så kallade "steg" - 1-12 - där varje steg så att säga angriper olika delar av problemet med alkohol och alkoholism. (Åtminstone är det så jag minns det.) Nu går jag inte på möten längre så jag behöver påminna mig själv på andra sätt, exempelvis genom att skriva om det på denna sida.

1986-2004 = förlorade år

Det är svårt att exakt sätta fingret på när det började bli riktigt illa för mig med alkohol och vissa droger. I efterhand kan jag se att jag var på väg till ett sammanbrott redan från första gången jag började dricka alkohol regelbundet i 17-årsåldern. Jag gillade direkt effekten som alkoholen gav och det är sällan ett bra tecken. Men ingen blir alkis efter en fylla utan det tar flera år att supa på sig både beroende och missbruk. Jag brukar tänka att det började gå riktigt åt skogen första gången samma år som farsan gick bort, 1986.

Nu skall jag inte skylla på den händelsen specifikt eftersom jag alltså hade varit "på väg" redan i några år. Men på samma sätt som att hemska / tråkiga händelser läggs på hög - om de förblir obehandlade - för en persons dåliga psykiska hälsa så är det på ungefär samma sätt med alkoholen. Man går så att säga från "klarhet till klarhet" i väldigt negativ bemärkelse och spärrarna släpper gradvis med tiden. Det man från början tänkt sig att aldrig göra gör man och det med regelbundenhet. Man blir avtrubbad, helt enkelt.

1986 bodde jag i Birkastan. Jag hade ett jobb som jag trivdes med, men som jag hade börjat missköta på grund av mitt missbruk av alkohol och även cannabis. Jag gjorde mycket dumheter och det gick ut över närvaron på arbetet. Sommaren -86 så umgicks jag i stort sett dagligen med min dåvarande bäste kompis. Han hade bott i Uppsala en tid och kände därifrån en yngre snubbe som väl närmast kan beskrivas som vild i alla bemärkelser. 

Snubben ifråga hade många kontakter till både det ena och det andra, vilket aldrig är bra om man hänger på för då finns det mesta inom räckhåll och det straffar sig till slut. Han hade precis fått en stor summa pengar och vi tre beslöt på stående fot att åka till Köpenhamn. Så vi hyrde en stor jävla Dodge-van och drog iväg. Den resan var verkligen en resa nedåt de mörkare avenyerna i livet. Köpenhamn är en fin stad, men det finns också förbannat mycket avarter i vissa kvarter.

Jag skall inte orda för mycket om den resan (eller vi får se hur texten utvecklas). Dels för att jag bara minns fragment av det hela. Det var full fart med öl, cannabis, tabletter och det satte spår på mitt minne. Jag minns en del otäcka saker som att vi åkte alldeles för fort i den där bilen som för övrigt hade en V8. Den slukade bensin och att åka från Stockholm till Malmö blev dyrt. En dag hamnade vi ute i skogen utanför Köpenhamn och "snubben" ville köra bilen. Min bäste kompis sade att då tänkte inte han åka med, utan han satte sig på en sten med sin öl-kasse.

Men jag skulle med. Så klart. Dum som man var. Ingen av oss var nyktra eller drogfria på något sätt. Snubben hade aldrig kört en sån stor bil tidigare och bara där borde man väl ha gjort som kompisen och inte åkt med. Nu hände ingen olycka. Men det gick alldeles för fort med Hendrix på högsta volym i högtalarna. "Stone free". I vilket fall som helst hittade vi inte tillbaka till dungen där vi lämnade kompisen. Vi försökte ganska länge men våra minnen och sinnen var så bedövade att det gick bara inte.

Ingen av oss var någon dumbom på det viset och eftersom vi alla visste hur en sådan resa kunde bli, hade vi bestämt att träffas vid en McDonalds om vi kom ifrån varandra. Snubben och jag åkte dit med bilen men hittade inte kompisen trots att vi stod parkerade där i minst ett dygn. Ja, vad fan skall man göra? Åka hem? Näe. Snubben och jag resonerade som så att kompisen var en vuxen kille och han kunde ta sig till Stockholm utan problem. Vi skulle ju ändå inte kunna hitta honom i en stor stad som Köpenhamn, så vi "festade" vidare. (Kompisen tog sig för övrigt hem ganska enkelt. Han hade ringt sin farsa som förde över pengar till en flygbiljett.)

Vi var uppe i kvartar och vi rökte och krökade på i 180. Vi var på fel ställen och så vidare. Men inget värre hände egentligen på det viset utom att snubben fick en smäll för att han uppe i en lägenhet petade med saker han inte skulle peta med. Vi hamnade i Bellahöj (tror jag det heter), sov i bilen och duschade på vandrarhemmet. Vi låg på gräset och rökte på och man var liksom helt borta i flera veckor. 

Det kan ju kanske låta "glamoröst" att vistas i Köpenhamn med omnejd i några sommarveckor med öl, brudar och annat. Men det var ju liksom öl och cannabis som styrde dagen. Man slarvade med det mesta annat som hygien och mat. Magen blev i olag och så vidare. Man började må dåligt istället för "bra" som man hade gjort på bilresan vägen ned.

Jag skulle börja jobba, men sket i den saken. Jag ringde från Köpenhamn och sade att bilen pajat och att det skulle ta ett antal dagar innan vi kunde åka hemåt. En lögn, förstås. Men vi var ju ändå tvungna att åka hem eftersom pengarna började ta slut, men vi ville väl göra hemresan i vår egen takt, så att säga. Bilresan hem var hemsk. Vi åkte alldeles för fort och det var nära flera gånger att vi smällde i hög hastighet. Till slut bad jag snubben att han skulle stanna för nu var det alldeles för nära skiten i fläkten.

Även om vi kom hem helskinnade, så kunde det faktiskt ha tagit slut på någon jävla åker eller refug i Skåne då vi var uppe i 160 kilometer i timmen med bilen och Hendrix dundrande i högtalarna. Påverkade av både det ena och det andra och således totalt utan omdöme. Vi blev vid ett tillfälle stoppade av polisen som sade att de hade problem att hänga med oss, så fort gick det och då är man illa ute när man åker med en snubbe som den snubben, om ni hajar vad jag menar.

Men hemma igen så var det bara en början på eländet. När man är i sådana sällskap finns det alltid något och finns det inte något så hittar man det eftersom viljan finns. Eller beroendet. Jag ställde upp på att snubben fick bo hos mig för han hade ingen annanstans att ta vägen. Dessutom var det hans pengar vi hade använt till resan så jag kände mig lite skuldsatt på det viset. Nå. Där började ett drygt halvårs resa i totalt fel sällskap. Redan när vi kom hem från Danmark och jag började jobba igen så blev jag inkallad till chefen.

Han sade ungefär att jag var världens trevligaste och bäste arbetskamrat och gjorde allt jag skulle och mer därtill. Men: Chefen kunde inte lita på mig eftersom han egentligen aldrig visste om jag skulle dyka upp på jobbet i tid eller hur jag skulle må. Vi pratade däremot ALDRIG om att jag eventuellt hade problem och så vidare och kunde man göra något åt detta. Chefen menade även att han inte kunde ge mig sparken eftersom jag inte hade betett mig tillräckligt illa. 

Men resan till Danmark och det som sedan hände (att jag inte kom tillbaka i tid efter semestern) blev liksom droppen. Så chefen bad mig faktiskt sluta eftersom det var jobbigt för hela personalen att inte kunna lita på mig. Det där tog mig jävligt hårt eftersom jag trivdes förbannat bra. Men beroende och missbruk gör saker med människor och som jag skrev tidigare hade jag släppt på spärrar och så vidare. Trots att jag trivdes bra, blev liksom arbetet på något sätt sekundärt i min tillvaro. Hemskt, men sant.

Nu åkte jag ju inte ut direkt utan det tog några månader för mig att hitta ett nytt arbete. Men under tiden var livet verkligen lite si och så. Den sommaren / hösten testade jag nog det mesta man kan testa i form av droger. Enda förbehållet jag verkade ha haft var att inga nålar skulle in i min arm. Men jag tog metadon i en kork från flaskan och det är nästan lika illa.

Jag kan säga att jag var i förbannat dålig form. Svag och eländig. Men jag var även ung, bara drygt 25 bast och kroppen var fortfarande i bra trim. Så man liksom skakade av sig det värsta och gick vidare.

Men: där och då skulle något annat ha hänt. Med facit i hand så hade jag behövt avsluta min karriär inom supandet redan där. Istället fortsatte det med full kraft i nästan 20 år till. Jag skall inte skylla på någon annan än mig själv. Men faktum är att det fanns tillräckligt många tecken redan då för att närstående och arbetsgivare borde ha klivit in åtminstone med att ifrågasätta hur jag mådde.

Jag var alltså jävligt illa ute det året och det kunde ha gått rakt åt helvete redan då. Om man nu bortser från olika incidenter under bilfärder och att man var på fel platser vid fel tillfällen så var ju kroppen i dålig form. Men som sagt, jag var yngre och kunde ta det på ett helt annat sätt än senare i livet. Så man bet ihop och gick vidare till nya fyllor. Jag fick nytt arbete, med betydligt högre lön och skiftarbete och mycket ledighet. Dessa kombinationer är inte bra för en alkis, men jag tackade och tog emot för som sagt...

Inget hände alltså där och då utan resan fortsatte. Nu dröjde det typ 3 eller fyra år till innan den nya arbetsplatsen uppmärksammade att det inte stod rätt till och senare även ställde mig inför ultimatum. Gör något åt saken eller sluta. Men mer om detta i ett eventuellt kommande inlägg.

Jag måste bara påpeka en sak och det är att jag hela tiden undrat över hur jag har klarat mig helskinnad? Det har funnits otaliga tillfällen genom åren då det kunde ha tagit slut tvärt. Men livet har fortsatt. Under många år så ryckte jag alltså på axlarna och gick vidare. Men ju äldre jag blev desto mer insåg jag att man faktiskt inte får hur många "chanser" som helst i den här tillvaron. Förr eller senare smäller det till på något sätt och det är kört. Men faktum är att det dröjde ända till 2009 innan jag verkligen fattade med både hjärta och hjärna.

Jag vill förtydliga att det alltid är alkoholen som varit mitt stora problem. Allt annat jag petat i mig genom åren har jag gjort under alkoholens inflytande och därmed utan någon större portion av omdöme. Det är på inget sätt en ursäkt utan bara ett konstaterande. Visserligen hade jag en period i slutet av åttiotalet då jag var i behandling för alkoholproblemen (och tog antabus) men rökte på rätt så flitigt ändå. Det visade där och då att jag ju inte på något sätt var "redo" för en nykter tillvaro eftersom jag sökte och använde ett "substitut" som cannabis.

Men genom åren så avtog det där och det blev endast alkohol jag använde. Vilket nog var tur på sätt och vis, för om jag hade utvecklat ett större beroende för cannabis så hade det blivit ännu mer arbete innan jag kommit dit jag är idag. Jag kan säga att det var (är) alkoholen som är det stora problemet eftersom jag ju inte längre nyttjar något substitut. Det slutade jag med för många år sedan. 

Men i ärlighetens namn skall det ju sägas att jag idag äter mediciner så någon form av ersättning kan man kanske kalla det ändå. När jag gick behandlingen runt 04/05 så ville jag verkligen vara helt ren eftersom det var något man pratade om där. Att leva helt och hållet utan sinnesförändrande substanser, hette det. Det hade nog gått att uppnå om jag varit frisk. Men nu är jag inte det och därför medicinerar jag.