Skall eller bör finnas på varje arbetsplats
Funderade över mina möjligheter att arbeta, vilka är väldigt små, för att inte säga obetydliga ens under de mest gynnade omständigheter. Dels för att jag har de besvär jag har, men även för att arbetslivet och arbetsplatserna i ganska stor utsträckning inte är anpassade för människor med olika former av handikapp. Visst. Jag vet att det delvis är stadgat i lag, men mycket beror på vad man har för typ av personal och hur arbetsplatsen ser ut. Inte minst vad det är för bransch. Har man unga och friska människor som arbetar är kanske inte kraven på exempelvis ett eller flera vilorum lika stora som om arbetstagarna är äldre, sjuka och i viss mån handikappade på något sätt.
Sådana här saker tänker man kanske inte på om man är frisk. Men när man väl blivit sjuk så gör man det definitivt. Jag har jobbat på en hel del olika ställen men bara 2 arbetsplatser har haft någon form av vilorum. Lite märkligt. Jag menar, vem som helst kan ju bli akut illamående eller få blixtrande huvudverk och då behöver man en plats dit man kan gå och vila en stund. Personalutrymmen och liknande i all ära, men i ett sådant läge behöver man vara ensam och dessutom ha lugn och ro.
Ungefär så här kan det se ut
Jag vet inte exakt vad som står i eventuella lagar och regler kring arbetsmiljö, men ett vilorum behöver inte vara speciellt märkvärdigt. De jag har sett har varit av både enklare och lite mer "avancerat" slag. Det ena hade bara en säng där man kunde lägga sig ned. Det låg även lite avsides och hade dörr så man kunde stänga om sig. Mycket mer behövs inte. Men återigen, det beror lite på.
Har man personal med olika typer av handikapp behöver kanske rummet ifråga vara anpassat för detta. Det kanske även behövs både toalett och tvättställ. Larmknapp kan också behövas. Det andra och mer avancerade vilorummet fanns på Dagens Nyheter. Jag vet inte hur många de hade, men förmodligen ett eller flera på varje våning. Rummet var som en mindre lägenhet och hade både dusch, toa och tvättställ. Det fanns säng och även stolar. Det fanns också både larm och upptaget / ledigt markerat på dörrens utsida.
Jag brukar tänka att dagens moderna samhälle liksom åtgår ifrån de friskaste individerna i sin planering. Ta bara detta med anpassning för handikappade rent generellt. Det sägs ju att Sverige skall ligga i topp när det gäller sådana saker, men jag tror inte det stämmer. Ett exempel är ju hur svårt det ser ut att vara för en person i rullstol att åka kommunalt. Jag kan ju inte veta, men det är ju bara att observera hur det är byggt så inser man svårigheterna. Eller för samma person att ta sig in på olika ställen där det är höga trösklar och det ena med det tredje.
Jag brukar även fundera över att en kedja ju inte är starkare än sin svagaste länk och om de svagaste länkarna inte får stöd eller liknande så brister ju hela kedjan.
Jag har skrivit om hur jag mår och hur jag har det. Att jag mår förhållandevis bra utifrån omständigheterna och att det förmodligen inte blir så väldigt mycket bättre. Jag har - trots att det är lite jobbigt - accepterat min situation och arbetar utifrån denna istället för att "tro" att jag är frisk på något sätt och leva därefter.
Och i och för sig kanske jämförelsen är lite tokig, men jag tänkte på det här med att Ulf Lundell var med hos "Skavlan" och att han hade vissa krav för att ställa upp. Förvisso har väl de flesta artister olika "krav-listor", till exempel med blommor, vissa drycker och så. Men här handlade det ju om att Lundell anser sig själv vara "socialt handikappad" och exempelvis ville sitta själv och prata med programledaren. Jag tycker det var storartat! Är man speciell så behöver man speciella omständigheter för att känna sig trygg.
Jag är av den åsikten att om man är sjuk och har det på papper så skall omvärlden anpassa sig gentemot den sjuke och inte tvärtom!
Eller som Cornelis sade apropå en intervju en gång: "...om ni inte kan pröjsa, då har jag inte tid..." Typ.
------------------------------------
Tänkte även på en annan sak denna sena natt / tidiga morgon. Det är en förbannad "tur" egentligen att man är sjuk här och nu och inte där och då. Jag menar: alkisar hängdes för bara några hundra år sedan och psykiskt sjuka hamnade på dårhuset, hospitalet eller fattig-stugan. Sjuka människor har ju funnits i alla tider. Det har alltid funnits de som inte hållit måttet och blivit behandlade därefter. Var man fattig, vilket de allra flesta var, så blev med största säkerhet livet ett ännu värre helvete som alkis / sjuk än om man "bara" var fattig.
Som rik var det nog lättare. Precis som det alltid har varit. Kan man betala för sig så fungerar ju det mesta. Jag såg mig själv framför mig: inte som fattig, för det vore alldeles för jobbigt att tänka sig. Nej. Jag leva för några hundra år sedan och var rik. Men jag var den där "udda" kusinen som bodde i västra flygeln av godset och som absolut inte fick störas eftersom man hade "lite problem med nerverna"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar