Den här texten kommer antagligen att följa ett par olika spår. Jag väljer bilden ovan för att illustrera texten dels för att det ena spåret handlar om "måsten" kontra det man vill göra och det man har lust inför men också för att jag tänker på vilka hjältar de var, människorna som lämnade allt för att ta steget ut i det okända.
Precis som med den här texten, hehe, jag vet nog aldrig riktigt hur det skall bli när jag börjar. Jag minns när jag typ -96 hade en arbetsmarknadsåtgärd som innebar att jag jobbade i ett bibliotek som assistent. Det var sex månader i biblioteket på Kungsholmens gymnasium och tiden där var riktigt trevlig. Jag lärde mig mycket och miljön var kanon. En lite fiiinare skola, men tonåringar är tonåringar oavsett vad.
I vilket fall som helst så fick jag där en inblick i detta med vad de läste för böcker och jag fick även en slags "avsky" för vissa personers inställning till det här med att läsa. De menade att man faktiskt måste läsa vissa böcker annars så var man inte "rätt" utbildad och då menar jag inte att det läsande ingick i någon läroplan utan det bara var så rent allmänt. Man skulle läsa vissa utländska författare och vissa svenska. Strindberg, Lagerlöf och den ene med den tredje. Men i början av min tid där så var jag inne på att jag skulle låna hem "klassikerna" (hade ju verkligen en möjlighet) och läsa dessa.
Men problemet var att det kändes som ett "tvång" från omvärldens påverkan och sådant har jag nog aldrig gillat. Så jag lånade istället hem det jag hade lust till och kände för att läsa. Grejen är, som jag ser det, att man med lustens hjälp förr eller senare kan komma fram till "klassikerna" ändå. Man kan få olika ingångar till vissa ämnen och författare och då kanske vilja läsa mer.
Det handlar alltså om lust och vilja, inte tvång i någon form. Jag kan acceptera att man skall läsa vissa författare när man går en viss typ av utbildning eftersom det har relevans för vad man skall lära sig. Men där går nog gränsen. Det spelar ingen roll vad man företar sig i livet, det bör handla om lusten till att utforska och få veta mer. Man vill känna en glädje i det man ser, läser, lyssnar eller företar sig rent allmänt. Jag vet inte om Mobergs svit om Karl-Oscar och Kristina tillhör de där böckerna man "skall" läsa enligt vissa eller om de ingår i någon utbildning. (Möjligen i historia när man läser om Sverige?)
Jag skall erkänna att jag inte läst hela sviten. Men jag "kan" ju historien någorlunda, precis som alla andra som sett de fina filmerna. Filmerna i sig är fantastiskt bra, tycker jag. Men det är ju skillnad på att läsa en bok och att se en film. Det man läser gör att man bildar sig en uppfattning utifrån sina egna erfarenheter och man skapar "bilder" av det som händer och sker i bokens handling. När man sedan ser en film om samma sak kan det antingen stämma in på ens egen inre bild eller så är det helt uppåt väggarna.
Nu känner jag ju till en del om perioden ifråga, runt 1850-talet och framåt, eftersom jag arbetade med just den tidsperioden på arkivet. Så jag tänker att jag liksom har ett slags "hum" om det hela på en lite lägre lekmannanivå.
Att leva i Sverige av idag är ju en barnlek - oavsett hur bra eller dåligt man har det - jämfört med där och då. På den tiden så hade "vanliga" människor inte mycket att säga till om rent generellt och jag kan tänka mig att det var ännu sämre ute i landet än i storstäderna. Det var Gud, Kungen, adeln och prästen i den ordningen och sedan kom de vanliga "svennarna". Det som kungen beslöt var i stort sett som om Gud hade sagt det. Visserligen hade nog detta luckrats upp i jämförelse med 100 eller 200 år tidigare, men var ändå tillräckligt hårt och snävt draget för att människor skulle komma i kläm.
Dessutom blev tiderna mer och mer annorlunda och sedan typ den franska revolutionen, amerikanska frihetskriget och även de egna svenska förändringarna efter Gustav III:s död ungefär 60 år tidigare kom det mer och mer "krav" från den lägsta klassen om bättre förhållanden och så vidare. Adeln tappade mer och mer sin "makt" och så även kungen. Man gick mer och mer till en beslutande typ av samhälle.
I de små bygderna var Sverige ett bondesamhälle. Det är nog svårt för oss att förstå - jag gör det då rakt inte - hur människorna klarade sig på den tiden. Det vi idag ser som självklart: tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet var inget som bara fanns där. Det behövde man arbeta hårt för att få. Idag går man till kylskåpet och tar fram mjölk, bröd, ost och allt annat man vill äta. Man har köpt det i en livsmedelsbutik och burit hem det. Men på den tiden så måste bönderna (typ Karl-Oscar och Kristina) odla allt själva, så, skörda och mala för att ha något och äta.
Om det då var problem med marken, i det här fallet bara en jävla massa sten, så blev skördarna därefter. Det var småskaligt och en dålig sommar rent vädermässigt kunde göra att man hade allt för lite att äta. Jag funderade mycket över detta förr om åren, innan jag visste mer, och tyckte att det var väl "bara" att gå och fiska och gå ut och jaga. Men kruxet var ju att kronan ägde nästan all mark och man fick inte fiska och jaga hur som helst.
De flesta människor var satta i skuld. De gick till storbonden och bad om hjälp. De fick kanske det de behövde men naturligtvis inte gratis. De var kanske tvungna att förutom det egna arbetet på den egna marken också arbeta ett antal "dagsverken" som betalning hos storbonden. Eller om de lånat reda pengar så blev de - på grund av sin hårda tillvaro som hela tiden var på gränsen - i stort sett aldrig skuldfria. Skulderna kunde växa och visserligen hade de kanske det de behövde - men med mycket små marginaler - men de kände sig aldrig riktigt fria, vare sig i tanke eller handling.
Jag kan tänka mig att "drömmen om Amerika" var något som verkade som rena himmelriket för de flesta människor som hade det svårt. Jag kan ju inte veta, men jag tror nog att Mobergs beskrivningar är ganska så korrekta av hur det gick till. Det som jag tycker är så otroligt märkligt är hur människorna kunde lämna allt utan att veta ett förbannat dugg om någonting alls. Människor på den tiden "hölls kort" av myndigheterna. De fick bara veta det nödvändigaste de behövde veta exempelvis genom prästen. Det var många människor som inte kunde läsa, även om de - som i boken/filmen - hade läx-förhör med både bibeln och katekesen. De gjorde det antagligen delvis muntligt, det vill säga att de hade lärt sig texterna utantill.
Dåliga skördar, skulder, bristen på frihet i tanke och handling och en rent allmän förändring som pågick i samhället och som ju kom fram till människorna ute i landet förr eller senare gjorde nog att önskan om något nytt med nya möjligheter kändes väldigt hägrande. När jag såg filmerna brukade jag tänka att det var märkligt, ja, nästan oansvarigt, av människorna att ge sig ut på en sådan resa med så pass lite kunskaper om exempelvis språket, seder och bruk i Amerika.
Man visste väl i stort sett bara att det var ett stort vågspel, men även att man kunde skapa sig en helt annorlunda framtid på egen mark och med fina möjligheter att odla sina grödor. Naturligtvis var allt uppförstorat och förskönat i den knapphändiga information de fick. De var beroende av en människas läskunskaper och vad han sade till dem, i något förskönad form. Jag tänker att han som läste (Robert) kände sig betydelsefull och att han inte ville verka okunnig och därför så "drog" han till ibland.
Resan de gjorde måste bitvis ha varit nästan outhärdligt plågsam. De visste ingenting. De var totalt beroende av andra människors välvilja. Det var hunger, törst, sjukdom och trånga utrymmen. Båtresan lär nog ha tagit flera månader och tänk själv att vara ombord på ett skepp i storm utan någon form av bekvämligheter. När de sedan kom fram, rejält tilltufsade visste de absolut ingenting. Framför allt kunde de inte språket och det måste ha varit hemskt att inte kunna göra sig förstådd.
Visserligen är det fiction, men jag kan tänka mig att de flesta hade stora svårigheter. Men det fanns antagligen de som hade det både bättre ställt och som även hade lärt sig både språket och förutsättningarna i det nya landet.
Jag brukar fundera över "virket" hos människorna där och då i jämförelse med här och nu. Det är bara drygt 150 år sedan de stora utvandringarna till Amerika men det är tveksamt om vi moderna människor skulle klara av de strapatserna som Karl-Oscar, Kristina och de andra utsattes för. Naturligtvis dog människor i förtid och de flesta barn var antingen dödfödda eller dog i spädbarnsdöd. Hårda villkor och dåligt med föda gjorde att folk åldrades snabbt. Men jag kan tänka mig att de som gick igenom allt detta och även överlevde och behöll hälsan blev starka och beslutsamma människor.
Men det är väl så med oss människor. Om vi absolut måste göra en förändring för att överleva så klarar vi nog av det mesta i strapatser. Men människorna då var i min bok av ett hårdare virke eftersom de ända från födseln hade det svårt. Inget blev serverat och allt var hårt arbete. En stor skillnad mot idag.
Jag måste nog säga att de människor som vågade allt utan vetskap om framtiden var riktiga hjältar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar