För många människor kan denna midsommar-helg bli droppen som får bägaren att rinna över, både för en själv, anhöriga, chefer och andra närstående. Det blev så för min egen del sommaren 2004. Har man alkoholproblem så är de här långa helgerna jävligt jobbiga. Jag gick inte och gruvade mig inför helgerna utan tänkte nog - helt allvarligt - att det blir "annorlunda" denna gång. Nu skall jag inte dricka för mycket och så vidare. Men precis som midsommar året innan och året innan och så vidare, blev det alldeles för mycket.
Det som drog igång var en helt "vanlig" helg och jag höll igång i ett antal dagar. Jag minns inte exakt hur länge jag drack den gången. Men jag ringde i varje fall jobbet på måndagen och anmälde mig sjuk, vilket blev droppen för deras del. Under några år så hade de sett "mönstren" i min närvaro och frånvaro, vilket naturligtvis kan ge indikationer på att något är allvarligt fel. Dessutom så visste nog chefen - förmodar jag - redan vad jag höll på med.
Man skall definitivt inte underskatta arbetskamraters och chefers "intelligens" på det här området. De flesta har varit med förr och har de inte det, så känner de någon som har det. Alkoholproblemen är så pass utbredda i vårt avlånga land och strategier för att komma till rätta med det och hjälpa till finns på nära nog varje arbetsplats. Där ligger inte problemet. Det ligger istället i att man - enligt min åsikt - "vet", men dröjer in i det längsta innan man konfronterar personen ifråga. Man kan ju - gubevars - vara helt fel ute. Men i de flesta fall är man det inte och då anser jag att man bör kliva in så tidigt som möjligt.
Men saken är ju den att de flesta alkisar förnekar in i det längsta. Om jag minns rätt så hade jag haft möten angående "min situation och höga frånvaro" men då hade jag - som så många gånger förr - sagt att det inte var några problem och att jag hade "otur". (Det sista är ju rent skrattretande så här i efterhand.) Jag minns i varje fall ett möte där det var typ två chefer och ett par socialsekreterare och så jag som satt och pratade. Jag kände mig på defensiven och att jag var i starkt "underläge" gentemot dem. Men så är det: man har sina taggar utåt för man vet att det håller på att gå åt helvete.
Det är underligt, men så fungerar sjukdomen. Det finns ju absolut inget "gå åt helvete" med att få hjälp med sina problem och ändra på sitt liv i det här sammanhanget. Men man är rädd. Och det är "skämmigt" och det ena med det tredje. Men det är därför det "första steget" är så förbannat svårt och så in i norden viktigt, nämligen att man erkänner att man är alkoholist och att man tappat kontrollen över sitt liv.
Jag fick i varje fall i veckan efter midsommar 2004 ett samtal från min chef om att jag var "avstängd från arbetsplatsen" till dess att jag börjat ta tag i mina alkoholproblem. Om jag minns rätt så pågick den avstängningen i nära nog ett halvår. Först skulle jag nyktra till och börja må lite bättre, sedan följde möten och kontakter med behandlare. Jag började i en behandling någon gång i juli 2004 och på den vägen är det.
Resan blev väldigt krokig, men det viktigaste steget hade tagits och efter det så blev inget detsamma igen. Jag kan inte påstå att det varit lätt, men det har definitivt varit värt det. Ingen människa vill väl supa ihjäl sig, eller hur? Man brukar inom AA säga ungefär så här: "jag var trött och sjuk och trött på att vara sjuk och trött". Man är inne i en så ond cirkel att man inte kan se någon utväg. Någon behöver "kliva in" och sätta stopp och visa på att det faktiskt finns en lösning och att denna lösning inte finns i flaskan.
Det är märkligt vad de där sakerna jag lärde mig i behandlingen och AA sitter, trots att det är nästan åtta år sedan. Men det var mycket upprepningar och det är egentligen vad hela grejen går ut på: man behöver faktiskt "indoktrineras" till ett nytt sätt att tänka. Jag har genom åren hört att många - oftast av rädsla och okunskap - människor kallat AA för en slags "sekt". Jag upplevde det själv på det viset i början, men det berodde till största delen på att allt var så nytt. Kloka ord, förvisso, men helt annorlunda än vad man kände till.
Ibland läser man om alternativa behandlings-metoder (alltså inte Minnesota) där de beskrivs som hårda och sekt-betonade och annat som känns lite skrämmande. Men lets face it: alkoholism leder i de flesta fall till döden eller något ännu värre och när man väl hamnat i en behandling som krävs det ibland hårda tag (men respekt- och kärleksfulla) för att få in en människa på andra spår. Jag minns en kille som sade ungefär så här: "ja, inte fan vet jag, men om det krävs en 'sekt' för att få mig nykter, så kan jag gå med på det"...
Nu är vare sig AA eller Minnesota-behandlingarna definitivt inga sekter. Jag använder bara den benämningen dels för att jag alltså hört många människor kalla dem för det, men mest för att påvisa att "tänket" är så totalt annorlunda än vad man är van vid i sitt tidigare liv. Jag har sällan stött på så bra texter som de inom AA. De är fantastiskt väl underbyggda och tonen är respektfull, ansvarsfull och kärleksfull. Bland annat. (För övrigt är det så att de flesta som har någon form av "agg" till AA och/eller Minnesota-behandlingen inte har kommit tillräckligt långt i sin önskan och vilja att sluta dricka.)
De flesta av oss alkisar vet att vi har stora problem och även om vi är rädda och introverta gentemot omgivningen så vill vi - för det mesta - ha hjälp. Vi behöver få en spark i baken, eller som min behandlare brukade säga, typ: "jag kan inte sluta dricka åt dig, men jag kan visa dig vägen till ett nyktert och värdigt liv".
Jag kan bara från djupet av mitt innersta säga till er som denna helg eller strax efteråt får ett "ultimatum" från er arbetsgivare att ta detta på rätt sätt. En konfrontation, ett samtal, ett möte görs inte av illvilja utan för att man vill hjälpa till. Visst, man kan vara lite smått cynisk och säga att det handlar om att arbetsgivaren "ser om sitt hus" eftersom det i slutänden kostar pengar att ha en person med alkoholproblem som anställd. Men det finns ju naturligtvis lagar och regler kring de här sakerna.
Men som sagt, det handlar för det mesta om välvilja och det som ibland kallas för "tuff kärlek". Man måste helt enkelt dra saken till sin spets för att få något att hända. Jag kan säga er att efter det att jag erkänt mina problem så fick jag all hjälp jag behövde och kanske även mer därtill. Det är en lång process som ofta stöter på patrull, främst genom att man själv som alkis tröttnar och tar sig återfall in i drickandet. Men detta vet alla inblandade om. Alkoholismen är så som sjukdom och det är ingen som klandrar en alkis för att han återfallit. Det är bara till att ta nya tag och förhoppningsvis har man lärt sig något av sitt återfall.
Jag kan definitivt påstå att när man väl tagit "första steget" in i en behandling så blir allt bättre. Det händer inte alls över en fika-rast, det kan ta månader och det kan ta år, men långsamt, långsamt kan man gå från klarhet till klarhet och forma sig ett nytt och bättre liv utan alkohol.
Om någon skulle få det där "samtalet" från någon som bryr sig om tycker jag absolut att man skall ta chansen att bryta sitt elände och försöka bli en friskare människa. Det är inte lätt. Det tar tid. Det är bitvis förbannat jobbigt. Men är inte tillvaron redan så för en alkis? Jag menar, det finns absolut ingenting i en alkis liv som är bra, så varför inte ta steget och förändra allt till det bättre?
Jag sitter här och känner varje dag en glädje över att vakna nykter och att gå till sängs utan att ha druckit en enda droppe. Det finns så mycket mer i livet än flaskan och allt negativt som den för med sig.
Ta chansen - om du får den! Eller få chansen, genom att ta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar