Klockan är strax efter fyra på morgonen när jag skriver den här texten. Just nu ser vädret fint ut, men det kanske ändrar sig framåt dagen. För min egen del så är denna dag som vilken annan dag som helst under året. Jag firar inte längre vare sig midsommar eller någon annan helg.
Jag hade precis tänkt mig att skriva räkningar för att senare lägg dessa på lådan. Då läste jag om en förhållandevis känd person (alkoholist) som efter drygt tio års nyktert liv bestämde sig för att börja dricka igen. (Artikeln finns i SvD från den 17/6.) När jag läste hans argument för att dricka igen så tänkte jag att honom har de den senaste veckan pratat om både i behandlingar och på AA-möten.
Jag tänker inte skriva om honom som person (jag vet knappt vem det är), utan mer generellt om "fenomenet" med att människor som är alkoholister och som varit nyktra under många år helt plötsligt - medvetet och med klar skalle - bestämmer sig för att de "vill vara normala" och delta på "lika villkor" i det sociala livet, där ju som bekant alkohol är en accepterad faktor. Mannen ifråga menar tydligen att han anser sig vara stabil nog att ta sig ett glas vin då och då.
Har man varit nere på botten och sedan tagit sig upp där ifrån och under många år levt ett nyktert och bra liv så finns det - som jag ser det - absolut ingen mening - eller anledning - med att börja dricka alkohol igen. Med min egen historia som referens kan jag bara säga att det vore ytterst oansvarigt och dumt, för att inte säga förbannat själviskt. Om man efter alla sina tillkortakommanden och efter allt man lärt sig i både behandling och på AA-möten ändå tror sig kunna dricka "som en gentleman" igen är man totalt fel ute.
Jag är ganska så säker på att om erfarna behandlare runt om i landet kommenterat det här "fallet" så har de antagligen sagt att mannen lider av "hybris" samt att han inte helt och hållet accepterat att han är alkoholist. (Observera att det är min egen tolkning av vad jag lärt mig.)
Jag har för övrigt fått lära mig att om man gått så långt i sitt nyttjande av alkohol att man fått "diagnosen" alkoholist så har man passerat en slags gräns. Gränsen passerades förvisso tidigare, i och med att alkoholen tog över och styrde ens liv, men i och med diagnosen från sakkunniga, som exempelvis läkare, psykologer och behandlare är det inte möjligt för personen ifråga att någonsin dricka "normalt" igen. Det beror på många faktorer, men som jag förstår det är den viktigaste kemisk. Inte minst det faktum att "man vet" gör att det aldrig blir detsamma igen om man väljer att försöka.
Ni som läser mina texter vet av dessa att jag haft mycket nykter tid sedan 2005, dock inte i en följd. Nu senast är jag inne på mitt 3 år i sträck. Jag har tagit mig (för) många återfall i drickande, men jag tror inte att något av dem varit där jag "trodde" mig själv klara av det som en "normal" person. Jag kände tvärtom redan efter ett par dagars drickande att det här går åt skogen. Och bara det faktum att jag faktiskt drack flera dagar i rad var ju ett tecken så gott som något. Visst. Det k-a-n möjligen, eventuellt vara individuellt, men jag har i varje fall lärt mig den hårda vägen att "en gång alkis, alltid alkis"...
Det handlar även om gamla vanor och beteenden som inte försvinner bara för att man är nykter i 3, 10 eller 29 år. När (om) man börjar dricka igen så får man det - förr eller senare - på samma gamla vanliga och negativa sätt som man gjorde senast det begav sig. Den som lurar sig att tro - jag har själv gjort det - att han eller hon efter en lång nykter period kan sätta sig på en pizzeria och käka samt dra i sig en eller två öl misstar sig grundligt.
Förvisso har det hänt både mig och andra alkisar att man den första gången klarar av att dricka endast de där en eller två ölen. Kanske fungerar det vid två tillfällen, kanske tre. Men förr eller senare så tickar de gamla vanorna, beteendena och kemiska faktorerna igång och man är tillbaka i samma jävla elände som man var x antal år tidigare. Finns det verkligen något i denna värld som är värt det försöket?
Nej - inte ett jävla skit!
Att lura sig själv med att "man vill" delta och vara social är bara nonsens. Man tar ett - förmenat nyktert och genomtänkt - beslut att börja dricka igen, men det är i själva verket - som jag ser det - ett klart återfall även om det inte går åt helvete med en gång.
“Reserved for the first A.A. member to successfully return to social drinking.”
Alla människor gör som de vill. De gör även som de "vill" många gånger trots att de egentligen vet bättre. Tro mig, jag vet. Men var och ens beslut och handlingar påverkar alltid någon annan, i synnerhet ens familj. Och när det gäller något så pass allvarligt som alkohol för en alkoholist, så tycker jag faktiskt att man skall inse vidden av det man gör och vara ärlig mot sig själv.
Detta har uppenbarligen personen i artikeln inte gjort tillräckligt grundligt.
Observera:
Jag vill i anslutning till den här texten påpeka några saker. För det första så talar jag om var man kan läsa artikeln, men undviker att tala om vem det gäller. För det andra så skriver jag inte något om artikelns innehåll utan bara rent "allmänt" utifrån mina egna erfarenheter när det gäller alkoholismen. Det är inte heller i min text några citat från artikeln i fråga. De formuleringar jag använder är vedertagna begrepp inom både Minnesota-behandlingen och AA och alltså inget som någon "äger". Men det är viktigt att påpeka att det endast är mina egna tolkningar och minnen och inget annat. Bilden är för övrigt en PD clip-art och fri att använda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar