Välmående beror på många saker

Surt sparad kosing...

En god och närande gryta innehåller många ingredienser. Man kan inte med ett gott resultat plocka bort en krydda här eller en råvara där för då blir resultatet inte det man förväntar sig. Man har klart för sig hur grytan skall smaka redan från början och då behöver man ju följa receptet vare sig det står på ett papper eller man har det uppe i huvudet och kan det utantill.

När man lever som nykter är det nog så svårt att hålla alla bitar i ordning. Det tar lång tid att få rutiner att sitta i ryggmärgen så det fungerar som just en rutin och inte som något man gör för första eller sjunde gången. Min behandlare brukade säga att för att en "sak" man gör skall bli en rutin behöver man göra den flera hundra gånger innan den sätter sig "på djupet" inom ens person.

När man säger "stopp och belägg" och bestämmer sig för att vända på sitt liv och lämna det gamla dåliga för ett förhoppningsvis nytt och bättre ställs man inför att lära sig både krypa, gå och springa igen. I det gamla dåliga livet hade man i stort sett inga rutiner över huvud taget. Med rutiner menar jag sådant som varje normalt funtad människa använder sig av på regelbunden basis. Man äter, skiter och sover exempelvis på regelbundna tider, man betalar sina räkningar och så vidare.

Allt detta - och mer därtill - behöver man få ordning på när man nyktrar till. Det är naturligtvis inte så att man (jag) inte vet vad och hur man skall göra. Man hade ju ett någorlunda "normalt" liv innan man gick in i dimman av alkohol. Det handlar snarare om att finna sig själv på nytt och hitta en glädje i tillvaron som nykter. Mycket behöver då falla på plats.

Svårt nog då alltså. Lägger man dessutom lök på laxen med att upptäcka att man har psykiska problem som legat marinerade i alkoholen under typ 20 år för att sedan dyka upp till ytan med full kraft när man blir hel och ren igen så blir det ännu svårare. Man skall försöka lära sig leva som nykter och med en hel del psykiska funktionsstörningar. Sådant tar förbannat lång tid.

Om livet gick som på räls, skulle det kanske gå snabbare att få ordning på tillvaron. Men säg det liv som går på i raka spår? Det är alltid nåt som "stör". Det är alltid något som avviker från den "plan" man föresatt sig för att komma vidare med sitt liv. Man får mycket hjälp på traven, både med att bli nykter och med att försöka leva som nykter och "sjuk". Tack för det!

Min behandlare sade många kloka saker. Jag är glad över att jag minns mycket av det han sade. "Livet är en ständig kris, är det inte det ena, så är det de andra." Det är ju sant. Men poängen är att man som nykter behöver lära sig fejsa dessa kriser med klar skalle och inte vältra in sig i självömkan och ta till flaskan bara för att ens skosnören gått av...

Men det mesta arbetet behöver man göra av egen kraft, på sin egen kammare, i sin ensamhet. Det är både positivt och negativt. Ibland skulle det vara bra (inte nödvändigtvis bättre) att ha någon som tog en i örat och sparkade en i röven. För man kan både bli närblind och fastna i vanor (visserligen "bra" sådana) och rutiner som kanske hindrar en själv från att delta i mycket annat här i livet. Men som jag ser det gör man ett slags val utifrån hur man känner sig, sina erfarenheter och hur man vill ha det framöver i sitt liv.

Det går faktiskt inte att både äta kakan och behålla den samtidigt. Mycket blir man, så att säga, "bortvald" ifrån genom att att man byter liv och en hel del annat väljs man bort ifrån genom yttre omständigheter (och andra människor). Man väljer dessutom bort mycket av egen kraft. En del vill man inte längre ha, medan annat är man faktiskt tvungen att välja bort eftersom det inte har någon plats i ett nyktert liv.

Som exempel blev jag redan för många år sedan "bortvald" från vissa umgängen på grund av hur jag då var som person. När jag nu ändrat mitt liv, så känner jag inget behov av att söka mig tillbaka dit. Ett annat exempel är ju att jag själv valt bort att umgås med människor som fortfarande lever kvar i det gamla och dåliga livet. Det ger mig noll och intet att hålla sådana kontakter levande. Dessutom innebär det en risk för att jag skall återfalla in i en aktiv alkoholism igen.

Men nu har jag hållit på med den här nya livet ett tag och det känns bra. Jag började väl egentligen redan 2001, då man från Norrmalms sida tog mig i örat och satte mig på en arbetsplats. "Så jag kan ha koll på dig" som min dåvarande arbetskonsulent och socialsekreterare uttryckte det hela. Det var liksom början och det var tur att jag hamnade där jag hamnade eftersom annars hade det gått spikrakt nedåt och då vet man inte vad som hade kunnat hända.

Nu blev det illa nog ändå, men jag hade i varje fall människor runt omkring som hjälpte mig. En av de viktigaste sakerna när "någon" tar tag i en persons missbruk är att det görs så tidigt som möjligt i den personens liv. Ju längre det går, desto mer har man som missbrukare förlorat och det blir svårare och svårare med tiden att få ordning på tillvaron. Men det är absolut inte för sent. Det är aldrig för sent.

Det tog några år av jävligt dåligt mående och det var först 2004 som jag kom in i en behandling. Mycket av det berodde ju naturligtvis på mig själv. Hade jag haft lite mer bollsinne och ärlighet inom mig så hade jag sagt stopp och belägg tidigare. Men det är tyvärr så det fungerar i de allra flesta fall. Man drar sig som aktiv alkis in i det längsta för att söka hjälp. En paradox, eftersom man mår som en stor skit i en liten potta i det livet.

Det står till höger under rubriken "om sidan" att jag varit nykter i tre år och det stämmer. Men jag har haft mycket nykterhet sedan 2004, däremot inte i en följd. Ett antal plågsamma återfall har jag haft som sedan följts av långa perioder av att återfå det jag förlorat genom dessa återfall. Man hamnar liksom på noll igen i tillvaron när man återgår till sitt supande. Visst, man får all hjälp man behöver, men det tar liksom knäcken på ens självkänsla och -förtroende varje gång man faller ned i det djupa hålet igen.

Men nu har jag alltså 3 år i bagaget med allt positivt som det innebär för mig och min hälsa. Jag mår förhållandevis bra och jobbar dagligen med mig själv, min nykterhet och mina psykiska funktionshinder. Man lär sig med tiden acceptans och att göra det bästa man kan här och nu. Mycket flyter längs med ryggmärgen, rutiner sitter och så vidare. Men då gäller det de saker man kan göra själv. Det är värre med de yttre omständigheterna. De som man har svårt för att påverka. Vissa kan man absolut inte göra något åt - fast man skulle vilja - som när solen skall gå upp. Medan annat kan man påverka väldigt mycket genom sakliga argument, ärlighet, vänlighet och samarbetsvilja.

Jag har inte haft ett "riktigt" jobb på den reguljära arbetsmarknaden sedan 1992. Fattar ni, det är 20 bast sedan. Mycket kan så klart skyllas på mig själv eftersom jag mått skit och struntat i det mesta. Det har verkligen varit upp och ned. Mest ned. Men jag kan fortfarande inte förstå vad exempelvis AF och Soc har hållit på med under de där åren. Men nu är det som det är. Jag hade däremot ett mycket bra jobb på en enhet inom Stockholms stadsarkiv. Det var mycket tack vare den platsen, deras chefer och hjälp från kommunen som gjorde att jag kunde jobba mig fram till ett nyktert liv.

Men säg den glädje som varar för evigt? Tyvärr blev det skifte i både Rosenbad och i Stockholms stadshus och politiken ändrades. Arbetsplatsen i fråga var en "anpassad" sådan och man hade mycket stor förståelse för människor i en svår situation som kom dit för att arbetsträna. Jag slutade där (på grund av att kommunen saknade ekonomiska resurser) 2006 och fortsatte till Samhall. Men att gå från ett lugnt och stilla arbete i arkivmiljö till ett stressigt och högljutt jobb inom restaurang var inte det bästa som kunde hända. Men med facit i hand mådde jag bra och ville "våga försöket".

Det föll inte väl ut. Jag började tumma på mina - redan då - hårt inarbetade rutiner för att hålla mig nykter och det blir sällan ett gott resultat. Det ena gav det andra och jag började dricka igen. Sådant kan man bara skylla på sig själv och ingen annan. Efter det så blev jag sjukskriven och det blev många läkarbesök för att försöka få reda på "varför". Varför det ena med det tredje. Ja, saken är den att jag inte tål stress, höga ljud eller när en "omständighet" förändras för hastigt under resans gång. Inte mycket snack om "många bollar i luften" där inte.

Sådana saker har jag fått lära mig den hårda vägen. Men finns det egentligen någon annan väg? Jag menar, man kan ju inte "veta" förrän man råkat ut för något eller testat det. På sjukskrivning följde sjukpension i max antal dagar. Då är vi framme vid december 2011, alltså drygt tio år efter det att jag påbörjat min resa.

Under denna resa har det varit stora förändringar i regelverk hit och dit. Den "nya" sjukförsäkringen som Alliansen införde med buller och bång har ju - med all rätta - fått massiv kritik. Det går inte att införa förändringar på det viset. Man kan inte ändra allt på en gång och det över en kafferast. Då blir det bara kalops av det hela.

Idag sitter jag i ett ingenmansland och väntar på besked om huruvida jag blir beviljad sjukpenning eller ej. Jag var i perioden mellan december och mars i ett slags program hos AF, men avslutade detta på grund av att mina psykiska besvär återkom och ökade. Jag tänker på det här nu. Jag var väl inte "tvungen" att delta i detta projekt hos Arbetsförmedlingen. Men, men, men. Vad hade då skett?

Det enda som fanns kvar hade varit att söka sig till socialförsäkringen och ansöka om ekonomiskt bistånd varje månad. Absolut inget fel i detta. Jag har levt på soc-bidrag många gånger. Men. Jag skall inte tillhöra socialförsäkringen, jag skall tillhöra sjukförsäkringen. Idag är det inte någon lek att gå på soc. De ställer motkrav efter en tid och det är inte något fel med det heller. Men det är inte för mig eftersom jag faktiskt är sjuk.

Bara för att man tvingas lämna sjukförsäkringen efter maximal tid så innebär det ju absolut inte att man är frisk. Det var med detta faktum i bagaget som jag ändå "valde" att delta i projektet hos AF. Är det någon som vet hur jag mår och fungerar så är det ju jag. Eller hur? Jag hade på känn att jag inte skulle vare sig orka eller klara av ett sådant projekt, men ville ändå försöka. Då har jag åtminstone försökt och kan påvisa detta svart på vitt, vilket inte är (förmodar jag) negativt när jag nu söker mig tillbaka till sjukförsäkringen igen.

Det här inlägget har blivit väldigt lång, men så är det, när jag väl börjat så vill jag skiva klart. Från början hade jag en idé om pointen med denna text, men vet inte om den passar nu. Men jag tänker skriva den ändå. Alltså. För att må bra så behöver åtminstone jag en fungerande vardag. Det innebär inte minst att kunna äta det jag tycker om. Under så många år försakade jag ALLT det goda och prioriterade endast alkohol.

Sådant kan förvisso göra en person mer skruvad än tidigare, hehe, och jag är totalt skruvad sedan många år. Fast jag är snäll. Men det är kor också. Vad jag spånar. Jag hänger alltså i luften och väntar på besked. Jag har dåligt med pengar och kan väl i bästa fall få ihop 200 spänn. Men hör här: Jag vet INTE när jag får pengar nästa gång. Detta gör att jag börjat köra med "kris"-hantering när det gäller livsmedel. Jag lägger inte upp lika mycket på tallriken, jag delar på skinkan och salamin till smörgåsarna. Jag håller alltså igen med det som jag tycker är som viktigast.

Och detta beroende på att regelverket för sjukförsäkringen är så snett som det är. Är ni med?