Att försöka hitta sitt "sanna" jag igen

Jag brukar ofta citera min behandlare. Han sade många bra saker och kloka ord, som har följt med mig sedan dess. Om det var hans egna ord helt och hållet eller något som ingick i antingen AA:s program eller "Minnesota"-behandlingen spelar mindre roll. Jag brukar också skriva att mycket av det som man lär sig från de båda kan användas i de flesta situationer i livet. För övrigt så finns det ju numera exempelvis "anonyma rökare" och "anonyma shoppare" som visar att det fungerar bra inom andra områden.

Ett av de uttryck jag ofta använder är: "man lever sitt liv framlänges, men förstår det baklänges". Det finns förmodligen en mer "käck" formulering, men jag tycker att den är kristall-klar i den formen. Jag har verkligen "använt" mig av den "principen" i mitt eget arbete med att bli en friskare människa. Det handlar inte om grubbel, ältande eller att fastna i negativa spiraler.

Det handlar om att på ett sunt sätt försöka minnas hur det var då och hur det är nu. Att föra en inre dialog med sig själv - eller skriva ned det - för att försöka förstå sig själv och kanske även varför det blev som det blev. Jag brukar tänka att det är "smart" att gå tillväga på det sättet som "vi" gjorde i behandlingen, nämligen att till och börja med arbeta med nuet och sedan gå vidare till det förflutna. Med det inte sagt att alla gjorde på det viset, utan det är hur jag har gått till väga.

Men man behöver ha lång tid på sig innan man börjar gräva bakåt. För det första måste man känna att man är stabil och mår bra i sin vardag. Annars orkar man ju inte hålla på och dutta i eländet där bakom.  Dessutom har man - som mig - varit inne i dimman länge och gått i lera och sörja under flera år  och då är det svårt att dels komma ihåg och dels att få en klar bild av det förflutna. Man behöver även ha kommit så långt med sig själv att man är så ärlig som möjligt.

Morsan berättade ofta om hur jag var som liten dräng. Hon kunde "citera" vad jag brukade säga i olika sammanhang och vad jag sysslade med på min kammare. Jag har tidigare skrivit om att jag aldrig haft några problem med att vara "ensam" (det som jag istället kallar att vara för sig själv) eller haft någon brist på fantasi: Jag har - uppenbarligen - hela livet kunnat sysselsätta mig själv och har inte behövt någon som säger "du kan väl..." Jag menar: Många ungar säger ju att de har "...så tråååkigt..." för det finns "...inget att göra...". Har jag aldrig upplevt. Nepp.

Mamma berättade att hon ibland undrade vad som hände inne hos mig. Det var så tyst. När hon då gick för att titta så kunde jag ligga i sängen och berätta sagor för mig själv. En grej var att jag hade en liten sudd sy-tråd som jag använde som figurer i mina "sagor". Skruvat? Inte vet jag, men det är min uppfattning att allt som händer i ens liv som ung formar en till den människa man blir som äldre.

På samma vis som att man haft många trauman - både psykiska och fysiska - på sin väg fram till nu, så har man ju även haft underligheter för sig och bra saker har hänt. Allt påverkar. Jag menar inte bara de där små sakerna som att man ramlat och slagit sig, opererat örat eller cyklat omkull. Det faktum att man (jag) var mobbad i stort sett hela min tid i grundskolan sätter självklart många spår. Mycket negativ påverkan i en sådan sak, men även positivt eftersom jag klarade mig igenom det hela.

Det sägs att man kan gå starkare ur sådana upplevelser. Men det är nog ganska individuellt. Mitt eget psyke är totalt kluvet och delat i två: den ena sidan är skarp och hård som diamant, medan den andra sidan är skör som det tunnaste glas. En del saker tål man uppenbarligen nästan hur länge som helst, medan andra saker sänker ens själ in i mörker direkt.

När jag var en liten dräng brukade jag - tydligen - säga: "en får hylle se hälv", vilket då skulle betyda att man får skylla sig själv. Jag vet inte hur gammal (ung) jag var då, men de flesta ungar pratar väl o-rent i en viss ålder. Och inte vet jag "vem" som skulle skylla sig själv heller. En sak som jag "hade för mig" var att jag ville ha "kläm" (jordgubbskräm) först och maten efteråt. Antagligen så åt jag inte om inte proceduren var så. Jag har själv suttit barnvakt åt små kids som varit totalt omöjliga. Naturligtvis testade de mig, men sånt fattade ju inte jag där och då.

Man ringde ungens föräldrar: "Jaha, äter han inte, jamen, ge honom vad han vill ha, då..." Då var det ju bara att testa sig fram. Min egen brorson ville under en period bara ha "kokelikola" och godis så då fick han väl det. Man fick lära sig att det i sådana fall är "bättre" att ung-(djäveln...)en äter/dricker något än inget alls. Det var ju bara tillfälligt, liksom...

Nå. Man (jag) var alltså lite smått skruvad redan som liden dräng och sedan blev man lite äldre och så kom alkoholen in i bilden vid 18-20 års ålder. Jag tänker så här: Det sägs ju att de som börjar missbruka exempelvis hasch typ när de är 16 bast stannar i sitt åldrande just vid den åldern. De mognar inte psykiskt och känslomässigt. Personligen så tror jag det är på samma sätt med alkoholen. Jag har liksom "fastnat" någonstans mellan 18 och 20 år psykiskt och känslomässigt. Jag är 51, men typ 20...

Hjärnan har varit marinerad i alkohol i stort sett hela tiden mellan 18-20 och fram till 45. Självklart så drack jag inte alkohol dagligen i 25 bast. Då hade jag varit död för länge sedan. Man hade sina bra och dåliga perioder i livet och även med missbruket. Det finns inget "bra" med missbruk, men det är synonymt med antingen helnykter eller perioder av mindre hårt drickande.

Följden av att man haft sig själv - mer eller mindre - inbäddad i sprit under så många år är ju dels att man inte utvecklats som man skall rent "normalt" men också att de psykiska problemen legat på undantag och, så att säga, varit mindre närvarande än om man varit nykter hela tiden. Kroppen har aldrig fått tid på sig att bli helt och hållet ren från alkohol och andra substanser, vilket inneburit att det som legat där under aldrig riktigt kommit fram helt och hållet.

När jag blev ny-nykter 2004, eller snarare i början av 2005 och sedan hade en lång nykterhet, så märkte jag typ 2006-2007 att jag inte mådde så bra som jag förväntat mig. Något fel var trasigt och så vidare. Jag menar: när man slutar dricka så återhämtar man sig i de flesta fall (om man inte supit sig totalt fördärvad) väldigt bra med tiden. Kroppen blir så att säga som den skall vara. Man märker att man orkar mer och även värdena visar att man är i ganska bra form fysiskt. Om man då inte mår 100 ändå, så undrar man ju så klart varför, eller hur.

Men det handlade alltså om hjärnan och skallen. Visserligen var jag äldre och med största säkerhet så har allt krökande genom åren satt vissa spår även fysiskt, men ändå. Jag har också skrivit om tid. Det tar en förbannat lång tid när man väl vänder på steken och sätter korken i flaskan. Inte fan blir allt frid och fröjd på en fikarast. Jag som under mina "svåra år" i stort sett aldrig gick till en läkare (eller tandläkare) började redan typ 2005 med att "reda ut" hur det stod till med mig.

Det är för övrigt inget ovanligt att man som nykter rent allmänt vill ta hand om sig själv och sin hälsa. Men nu hade jag ju också "besvär" som inte kändes bra. Alla som gått mycket till olika läkare vet att det tar en förbannat lång tid. Man går till en läkare och så får man en remiss till en annan läkare och så skall man vänta innan man får komma dit. Nu var det så att jag kollade upp det mesta: hörsel, syn, neurologiskt, psykiskt och fysiskt med allt vad de innebär av massor med läkarbesök.

Vad kom vi fram till då?

Jag har en hel pärm med olika utlåtanden, tester och det ena med det tredje som visar hur det står till. Jag har en hörselnedsättning på båda öronen och har därför hörapparater. Jag har tinnitus och lider av hyperakusi (känslighet för starka/höga ljud). Min syn fungerar som den alltid fungerat - eller inte, alltså den är som den varit sedan jag föddes med extra allt plus åldersymptom.

Jag skriver detta i efterhand: Jag glömmer bort att jag raderat alla de inlägg som fanns i den "tidigare" bloggen. Det går ju inte att gå bakåt och läsa dem. Jag skrev många gånger om mina besvär, men nu får jag alltså skriva det igen. Jag föddes för tidigt. Jag är närsynt och har nystagmus, ögondarr, på mer vanlig svenska. Jag har haft glasögon sedan jag var tre år och synen har varit på ungefär samma nivå hela tiden. Jag ser inte tillräckligt bra för, och fick vare sig göra lumpen eller ta körkort. Ett slags "trauma" i sig själv även detta. Om man är känslig redan sedan tidigare - som mig - så får man ett ytterligare slags "kvitto" på att man inte duger till, åtminstone inte till 100 procent.

Det stora biten ligger på psyket. Om jag varit "helt normal", hehe, så hade jag förmodligen haft det "tungt" ändå eftersom både hörsel och syn-nedsättningar påverkar en hel del negativt för hur man mår. Men lök på laxen. En viss social fobi, extrem känslighet för stress. Dålig koncentration. Dåligt minne. Långa perioder för att återhämta mig. Vissa maniska symptom. Vissa tvångstankar och handlingar. Listan kan göras längre, men det där säger i huvudsak var problemen ligger.

Sedan är det alla psykiska trauman man haft genom åren. Förluster av anhöriga och så vidare kan skapa djupa depressioner och om inte det behandlas så kan det delvis bli "kroniskt", det vill säga man återhämtar sig inte till 100 procent. Jag är dessutom övertygad om att min svåra uppväxt gav en del depressionssymptom och dessa blev aldrig behandlade. Sådant ligger kvar latent inom en människa. Det är min tro. När sedan ytterligare psykiska trauman dyker upp så läggs de liksom ihop och blir svårare än de nödvändigtvis hade behövt bli.

Jag kan säga att mycket av mina psykiska besvär aldrig har blivit behandlade. Jag har självmedicinerat med alkohol och vissa droger. Då säger det sig självt att det inte blir "bättre" utan tusen resor sämre och värre. När man (jag) väl kommit till olika läkaren inom psykiatrin - psykiater, psykolog - tar man tag i det som finns där och då. Man går inte på djupet, vilket jag visserligen är tacksam över, eftersom sådant kräver att man mår bra.  Så kallad KBT är inte bara vanliga samtal utan då handlar det om djuplodande terapi. Att det mesta inom psykiatrin sedan bygger på KBT i någon form, innebär inte att man "gått KBT", är ni med.

Den största delen av min "tid" hos psykiatrin har handlat om mest "prat" och inte så mycket mer. Jag rackar definitivt inte ned på samtal för det har hjälpt mig väldigt mycket. Men det tog väldigt lång tid och flera olika psykiatriska mottagningar innan man satte in någon form av medicin. Men där är jag nu, sedan ett par år tillbaka. Jag kan ibland tänka att medicinen var min räddning för jag kom inte mycket längre med endast samtal.

Jag använder en så kallad SSRI-hämmare som heter Sertralin. Den hjälper mot bland annat ångest, depression och tvångstankar. Alltså har den hjälpt mig en hel del. En del brukar kalla den här typen av medicin för "lycko-piller" eftersom de anses vara "sinnes-förhöjande", vilket de inte är. Vad medicinen gör är att "ta bort" det "dåliga" och då kan man ju känna sig förhöjd i sinnet, eller hur?

Jag känner att det behövs en slags beskrivning här på sidan av vad SSRI-preparat (Selektiva serotonin-återupptags-hämmare)  är och vad de gör.  (Ur forskning och framsteg: Från början såg man att brist på signalsubstansen serotonin i hjärnan leder till obalans i det centrala nervsystemet och alltså till depression, ångest och andra psykiska problem. I dag vet man att det inte går att göra serotoninet ensamt ansvarigt för specifika funktioner i nervsystemet. Förutom en eller flera av signalsubstanserna, främst monoaminerna serotonin, noradrenalin och dopamin, ingår andra substanser och även receptorer, deras mottagare på nervcellerna, i ett komplext samspel. Både för litet och för mycket signalsubstans har betydelse.)

I grund och botten handlar exempelvis depression om att det är en obalans mellan hormonerna i kroppen. Vad medicinen gör är att delvis rätta till obalansen bland hormonerna men den hämmar också vissa av dem. Preparatet är till för att återställa de naturliga nivåerna av signalsubstanserna i hjärnan. SSRI-medicinen verkar endast på serotoninet. "Såväl deprimerade människor som undernärda rundmaskar uppfattar att de befinner sig i en ogynnsam miljö, men genom att behandla dem med serotoninhöjande antidepressiva läkemedel kan man få dem att bete sig som om de befann sig i en gynnsam miljö."

Följande är väl ganska så självklart, men jag skriver det ändå för det har relevans för texten: Man föds och växer upp. Man får lära sig olika saker och värderingar från sina föräldrar, släktingar, vänner och bekanta. Man lär sig vidare i både lekskola, fritidshem, skolor och föreningar när man växer upp och formas som person. En del "hittar" sig själv tidigt i livet, medan andra gör det senare. Men i vilket fall som helst så skapar man sig med tiden värderingar som man lever efter. 


För många är värderingarna heliga, medan andra tar lite lättare på dem. Jag tror personligen inte att det finns många barn som växer upp och får lära sig det som vi övriga i samhället inser är fel. Visst, förmodligen finns det en och annan som växer upp med och får lära sig "olagliga" värderingar och handlingar, men de allra flesta får nog en "sund och korrekt" uppfostran. 

Man får lära sig vad som är "rätt" och "fel". Man får lära sig vad man får göra och vad man inte får göra. Man får lära sig oskrivna regler och vad som anses "tabu" i vårt samhälle. Mycket av det man får lära sig när man växer upp är beroende på när man gjorde det. Även om det naturligtvis finns människor som lever idag, 2012, efter samma normer och värderingar som gällde exempelvis på 30- eller 50-talet, så gör ju tidsandan mycket för hur man uppfostras. 


Det gör att skillnaden mellan en uppfostran - rent allmänt - av exempelvis mig, som är född på sextiotalet med föräldrar födda på 30-talet skiljer sig mot den som är född på nittiotalet med föräldrar födda på sextiotalet. Är ni med hur jag menar? Även om man försöker behålla värderingarna från sina föräldrars generation så är det klart att de "tummas på" i och med förändringarna i vårt samhälle. Men jag tror nog att själva "grund"-värderingarna kan vara i stort sett desamma mellan generationerna. Eller, man kan ju hoppas på det.


Jag tog upp det här ovan eftersom jag anser mig ha fått en bra uppfostran med klara regler för vad som får göras och vad man absolut inte skall göra. Värderingar som fungerade en bit in i livet, men som slängdes i ett djupt hål när jag började min bana som alkis. Förutom att man bryter ned sin kropp och själ, så tror jag nog att det är den värsta biten med alkoholismen, nämligen att man totalt går emot sitt värdesystem. Inte så att det händer över en kafferast, det kommer mer gradvis. Men en dag står man där och har kanske gjort någon handling och man tänker: "men, vad fan håller jag på med". "Det här är inte jag".

Man har med tiden utvecklat en så kallad missbrukarpersonlighet som nästan totalt tagit över istället för den personlighet man var en gång, med sunda värderingar och en god uppfostran. Alkoholen är faktiskt så stark och till slut är man en helt annan människa som gör saker som man inte hade gjort om man varit nykter och "normal".  Det är hemskt.

Vi pratade mycket om det här i behandlingen. Jag menar, man satt där och såg alla de andra nyktra killarna som såg fräscha ut och var hur trevliga som helst. Men man tänkte: "om de har varit och haft det som mig, så skulle jag inte ha velat träffa dem när de söp som värst". Det framkom ofta i våra samtal att någon sade just något liknande. "Jag var en förbannad jävla typ och ni hade inte velat träffa mig då..."

Men förhoppningsvis kommer alltså vändningen i och med att man går in i en behandling och börjar lära sig att vara ärlig och också börjar hitta tillbaka till sina gamla och "riktiga" värderingar. Det man fått lära sig av sina föräldrar, i skolan och kommit fram till själv. Men precis som med att man gradvis förändrade sina värderingar till det sämre, så tar det även tid att "ta tillbaka" sina rätta värderingar igen. Jag brukar skriva att allt med att bli nykter tar tid och det inkluderar också att försöka hitta tillbaka till sitt värdesystem.

Så var står man (jag) då idag när det gäller sina värderingar och sin personlighet? Efter mycket nykterhet så har jag åtminstone kunnat komma väldigt nära den jag var en gång, innan allt supande började. Men så klart gör de psykiska besvären det svårare att bli helt och hållet den man var en gång. Vilket jag för övrigt inte tror går att uppnå. Precis som att jag inte heller kan bli helt och hållet frisk så kan jag nog inte heller närma mig mitt gamla jag mer än vad jag gjort hittills. Det kan kännas lite tråkigt ibland. Men ju mer jag får lära mig i samtal (jo, jag pratar fortfarande med någon regelbundet, men tar alltså också medicin) med "de sakkunnige", desto mer lär jag mig acceptans och att göra det bästa av situationen här och nu.

Jag tror jag hittat del del av mig som är det gamla och "sanna" jag men om det inte kan bli jag till hundra procent, så kan jag åtminstone odla och vårda de procent som jag hittat.

................................................................................................................

LÄS MER om serotonin och andra hormoner här:
http://www.halsosidorna.se/Hormoner.htm#serotonin

Observera: Som vanligt när jag skriver om AA och Minnesota-behandlingen är det mina egna erfarenheter och åsikter och inget annat.

Det sägs att ungefär 5 procent av befolkningen i Sverige lider av depression. Det sägs också att ungefär 5 procent använder antidepressiva mediciner. Men det behöver inte vara samma personer. För övrigt kan man ju verkligen fundera över vad som är "fel" och var någonstans felet ligger om så pass många människor går runt i vårt samhälle och mår dåligt...