 | ||
| Ett enda stort eko var det i alla skåp, vinklar och vrår |
När man flyttar hemifrån är det inte så konstigt om det mesta fattas, men har man en sund inställning till sin tillvaro så fyller man på efter hand. Man får kanske ta över en pryl här och en pryl där, men det gör liksom inte så mycket för dels har man kanske taskigt med pengar och det fattas grejor på i stort sett alla lägenhetens platser...
Jag flyttade hemifrån någon gång 1982. Jag hade genom en tjejkompis fått hyra hennes syrras lägenhet inne på Östermalm. (Syrran pluggade i Uppsala.) Det var en ganska stor 2½:a med otroligt högt till tak. Det var en hyfsat stor hall, ett litet kök, badrum och så det halva rummet, förutom två stora rum. Jag minns att hyran tog större delen av min dåtida väldigt låga lön. Och det var väl egentligen där jag började förstöra min ekonomi. Jag kan säga att jag fortfarande betalar på skulder från förr. Inte så gamla som -82, men nära nog.
Jag hade en säng, en tvåmanssoffa och en svartvit tv. Jag hade även en så kallad "side-board" hemifrån. Det var två skåp och så lådor i mitten. I lägenheten stod det kvar ett klädskåp, en stol och ett matbord. Inte mycket möbler att yvas över. Men jag hade några vin- och öl-backar som polarna kunde sitta på, eller så satt vi på golvet. Så klart hade jag med mig min relativt nyinköpta stereo av märket Pioneer...
Det var fattigt och det mesta lyste med sin frånvaro. Men det var - som sagt - liksom okej på något sätt när man precis hade flyttat hemifrån. Jag tror bara jag hade en kastrull och en liten stekpanna samt några få bestick och tallrikar i olika storlekar. Jag hade inte ens en konservöppnare eller potatisskalare. Jag minns att jag skalade potatisen med osthyveln...
På grund av den dåliga lönen jag fick så började jag alltså skuldsätta mig genom att först ansöka om ett MasterCard. Eftersom jag ändå hade en regelbunden inkomst (om än låg) och inga anmärkningar var det ju inget problem att få det beviljat. Och det var där det började. Min totalt osunda inställning till ekonomi över huvud taget. Handla och handla mycket gick bra, men att betala det blev liksom något jag struntade i. Man kan nog säga att min moral över huvud taget var väldigt låg redan från början. Alla de goda förutsatser och den bra uppfostran man fått med sig hemifrån försvann på en kvart ungefär...
Och så var det i typ 25 bast.
Det blev bara värre och sämre med åren och naturligtvis spelade ett växande missbruk och beroende in i bilden. En redan dålig moral blev med tiden allt uslare och uslare. Men jag menar inte att moralen var totalt borta i ALLA sammanhang. Så blev det inte. Lite hade man kvar innanför pannbenet. Det var främst det där med pengar och ärlighet i samband med detta som försvann. Jag menar, man hade lärt sig hemifrån att det man lånar, det betalar man tillbaka och man gör det i tid. Kan man inte pröjsa så förklarar man situationen och håller sig inte undan...
En otäck sak med bristande ekonomisk moral är att man med tiden sätter det i nåt slags system. Det är hemskt. Men man vet vilka som kan låna ut pengar och vilka som kan ta ett "nej, jag har inga pengar, betalar senare" och vilka som blev förbannade. Sedan spred man ut lånen så man inte lånade av samma people varje gång. Usch, ja, så var det. Det är otroligt skönt att slippa allt det där planerandet.
Under många och långa år så hade jag inte ens hela kläder. Det som gick sönder tejpade jag eller limmande. Eller så tog jag häftklammer och satte ihop det hela. Hehe. Det är ganska kul så här i efterhand. Men byxorna hade alltid hål i grenen. Det var hål i skorna och jag vill aldrig gå ut när det regnade av uppenbara skäl. De få prylar och saker jag hade var gåvor och ärvt av de som möjligen hade samma storlek. Inget ont i detta. Inte alls! Utan hjälp från familj och kompisar hade jag väl gått med rumpan bar till slut...
Men nu till det viktigaste. Mat och potatis. Well. En kille måste ju äta, eller hur? Speciellt när man är ung och dessutom rör på sig mest hela tiden. Jag har väl aldrig svultit direkt, men många gånger har käket varit undermåligt och ibland också lyst med sin frånvaro. Det är inte kul att gå runt med kurrande mage. Visst hade jag perioder då jag fyllde upp skåpen rejält, men de var få och kom ytterst oregelbundet.
Jag kan säga att det tidsmässigt var mest under åttiotalet som det var värst. Den stora boven var nog inte i första hand alkoholen, utan snarare att jag tjänade så dåligt och dessutom inte rättade mun efter matsäck. Men så klart spelade alkoholen in i bilden. Det är inte billigt att dricka för mycket och dessutom - som vi gjorde på den tiden - göra det mestadels på krogen. Men även under en stor del av nittiotalet var det "misär" på de flesta fronter hemma hos en annan.
Öppnade man kylen så fanns det inte alls mycket. Inte ens när jag precis hade fått lön. Jag köpte bara det a b s o l u t nödvändigaste, men inte mer. Basvarorna lös med sin frånvaro. Vad fanen skulle jag med socker, mjöl, salt och annat till? Bättre att köpa pilsner. Gick man in i badrummet så fanns det väl en liten tvålskrutt och en flaska med utblandat (vatten) schampoo. I badrumsskåpet låg en trött tub med tandkräm och en tandborste som definitivt sett sina bättre dagar. Toalettpapper? Sss, glöm det. Det gick lika bra med en gammal tidning, eller tummen, för den delen...
Under drygt 20 bast var det ungefär på det viset. Långa, långa perioder då inget fanns och kortare stunder då det var fyllt upp till bredden. Jag brukar skriva om att många av de beteenden jag hade på den tiden fortfarande sitter kvar och är förbannat svåra att bli av med. En del har jag liksom ändrat till tvärt emot i positiv bemärkelse. Ta det här med att ha saker hemma som exempel. Idag fattas det INGENTING här i lyan. Ingenting fattas. Så är det bara.
Så klart är jag sjukligt mån om att "hamstra" och "bunkra" nu för tiden. Jag hade ju inget alls förr om åren och därför vill jag ha ALLT nu för tiden. Ingenting skall fattas när det behövs. Jag erkänner att det ofta går till överdrift, men vaffan, det är ju bättre att ha en pryl för mycket än ingen alls, när man måste ha den. Eller hur? Men det handlar inte bara om det basala. Jag köper det mesta som även "kanske kan vara bra att ha framöver..."
Dessutom så sparar jag på saker: kartonger, burkar, papper, plast, snören och en hel del annat. För, det kan ju kanske...vara bra att ha... Just det.
Jag menar, man kan ju liksom bli sugen på "nåt", fast man inte vet vad det är. Då gäller det att ha sånt hemma som man vet med sig att man gillar. Typ.
Kläder har jag gott om nu för tiden. En hel del gammalt som fortfarande är helt och passar mig storleksmässigt och även är snyggt i min bok. Jag kan faktiskt fortfarande hitta en t-shirt eller ett par kalsonger som jag ALDRIG använt tidigare. På sådant sätt kan en hamstring visa sig.
En annan sak som jag själv tycker är lite underlig: jag handlar för att kunna klara mig här hemma i ungefär en vecka. Om jag absolut inte vill röra mig en meter utanför lyan, så skall det finnas allt jag behöver för denna vecka ändå. Well. Kanske det inte är så konstigt ändå.
Sedan har vi detta med gadgets. Jag tror så klart inte på att man blir lyckligare som människa bara för att man har ett gäng prylar. Däremot så känner jag att de flesta av prylarna förenklar min tillvaro betydligt. Att jag sedan har fler exemplar av vissa gadgets är en annan femma. Ibland har man naturligtvis behövt köpa något nytt för att det gamla gått sönder. Men många gånger har det handlat om att uppdatera exempelvis sin DVD-spelare eller liknande. Men den gamla fungerar fortfarande. Då sparar man den på vinden eller i källarkontoret. Jag kastar absolut inte saker som fungerar.
Saken är ju nämligen den att även de nya prylarna kan gå sönder och då behöver man ha en back-up-pryl så att det enkla fortsätter vara enkelt, om än kanske långsammare och lite sämre, men det är ju bara för en kortare tid. Dessutom tänker jag numera att det är bättre med en gammal, fungerande pryl än ingen alls.
Idag har jag som sagt allt det som jag ALDRIG hade förr om åren. Är jag lyckligare för den skull? Definitivt. Men mindre för själva "prylens" skull än att det känns "säkert" och "bekvämt" att ha allt det där i skåpen för ALLA eventualiteter.
Den största gåvan som gör att jag är glad, lycklig och tacksam är nykterheten. Dessutom så skulle jag aldrig ha kommit så här långt och kunnat "få" allt det jag har idag, om jag inte varit nykter. Så enkelt är det. Den börda jag skriver om i början och som alltså egentligen inte är någon börda är detta med att jag hamstrar och bunkrar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar