För fem år sedan - så när som på några dagar - den 2 december -08 flyttade jag hit till lyan på Kullen. Jag har inte ångrat det en endaste sekund. Man kan bara spekulera, men jag är ganska övertygad att om jag stannat kvar inne i stan hade jag varit ett nervöst vrak idag. Jag är så otroligt tacksam och glad över att jag kunde flytta hit till Gubbis. Ibland tänker jag att jag skulle flyttat mycket tidigare så hade jag fått fler fina år här ute i förorten. Det kan göra mig lite ledsen. Men sedan finns det en annan del av mig som tänker (och känner) att saker i livet oftast händer när det är dags och inte vare sig före eller efter.
Precis som med missbruk/beroende så måste man själv inse när det är dags att sätta ned foten och göra en total förändring av sitt liv. Så är det väl i det stora hela i livet i allmänhet. Man behöver komma till en punkt där man säger till sig själv: "stopp och belägg". Det har så klart både för- och nackdelar, men man lär sig att ta det för vad det är och gå vidare.
För er som inte vet det så bodde jag i en liten etta med 1:a-handskontrakt i Birkastan. Ett av Stockholms innerstads mest attraktiva områden. Fastigheten ombildades till bostadsrätter, men jag fortsatte att hyra min lya istället. Rörstrandsgatan var adressen, en av Stockholms mest krogtäta gator. Nära till både t-bana, pendeltåg och bussar. Ett kanonställe om man är frisk och kry. Jag gillade miljön starkt när jag flyttade dit, men flyttade därifrån för att jag inte orkade med innerstadens stress och ljudnivåer.
Jag minns att det var många som menade att jag skulle kunna "välja och vraka" i hyresköerna. Men jag såg vara ett ändlöst springande in- och ut ur lägenheter, innan man blev "nöjd" och för att inte tala om att vara så pass "frisk" att tåla ständiga besök av folk som skulle kolla in min lägenhet. Min dåvarande socialsekreterare menade att jag skulle ansöka om en "stödjare" hos dem som kunde hjälpa mig igenom den - förmodade - pärsen.
Men vet ni, jag orkade inte, jag tänkte att det skulle ta för lång tid. Jag ville bara bort, bort. Så jag sammanställde en ansökan till bostadsförmedlingen om social/medicinsk förtur till ett nytt boende. Jag skrev tidigare om att min senaste ansökan till Fkassan bestod av 18 sidor och jag kan säga att den jag gjorde till Bostadsförmedlingen var betydligt fetare än så. Men så länge det finns tillräckliga skäl för någon form av ansökan så vågar i varje fall jag försöket och det betalade sig ju med att jag blev beviljad en ny lägenhet.
Då mådde jag skit, men åren här i Gubbis har gjort små underverk med mig som människa. Inte fanen är det bra, men det är mycket bättre än vad det var inne i stan. Jag vet nu att det med största sannolikhet inte blir mycket bättre än vad det är idag med psyket mitt, men jag har accepterat detta. Acceptans hjälper verkligen en människa att gå vidare. Man får lov att inse att man inte är 20 längre och vissa saker får man avstå, medan man kan hitta nya intressant saker att göra istället.
Precis som med missbruk/beroende så måste man själv inse när det är dags att sätta ned foten och göra en total förändring av sitt liv. Så är det väl i det stora hela i livet i allmänhet. Man behöver komma till en punkt där man säger till sig själv: "stopp och belägg". Det har så klart både för- och nackdelar, men man lär sig att ta det för vad det är och gå vidare.
För er som inte vet det så bodde jag i en liten etta med 1:a-handskontrakt i Birkastan. Ett av Stockholms innerstads mest attraktiva områden. Fastigheten ombildades till bostadsrätter, men jag fortsatte att hyra min lya istället. Rörstrandsgatan var adressen, en av Stockholms mest krogtäta gator. Nära till både t-bana, pendeltåg och bussar. Ett kanonställe om man är frisk och kry. Jag gillade miljön starkt när jag flyttade dit, men flyttade därifrån för att jag inte orkade med innerstadens stress och ljudnivåer.
Jag minns att det var många som menade att jag skulle kunna "välja och vraka" i hyresköerna. Men jag såg vara ett ändlöst springande in- och ut ur lägenheter, innan man blev "nöjd" och för att inte tala om att vara så pass "frisk" att tåla ständiga besök av folk som skulle kolla in min lägenhet. Min dåvarande socialsekreterare menade att jag skulle ansöka om en "stödjare" hos dem som kunde hjälpa mig igenom den - förmodade - pärsen.
Men vet ni, jag orkade inte, jag tänkte att det skulle ta för lång tid. Jag ville bara bort, bort. Så jag sammanställde en ansökan till bostadsförmedlingen om social/medicinsk förtur till ett nytt boende. Jag skrev tidigare om att min senaste ansökan till Fkassan bestod av 18 sidor och jag kan säga att den jag gjorde till Bostadsförmedlingen var betydligt fetare än så. Men så länge det finns tillräckliga skäl för någon form av ansökan så vågar i varje fall jag försöket och det betalade sig ju med att jag blev beviljad en ny lägenhet.
Då mådde jag skit, men åren här i Gubbis har gjort små underverk med mig som människa. Inte fanen är det bra, men det är mycket bättre än vad det var inne i stan. Jag vet nu att det med största sannolikhet inte blir mycket bättre än vad det är idag med psyket mitt, men jag har accepterat detta. Acceptans hjälper verkligen en människa att gå vidare. Man får lov att inse att man inte är 20 längre och vissa saker får man avstå, medan man kan hitta nya intressant saker att göra istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar