Livet går som på räls, eller som en väg. Den är rak och den går framåt, långt bortom horisonten så långt ögat kan nå. Inga hinder finns på vägen. Åtminstone inga synliga sådana. Man går där. Eller så åker man. Ibland långsamt, ibland snabbt. Och ibland - tyvärr - i en alldeles för hög hastighet. Man befinner sig på gränsen. Den hårfina gräns där tur, otur, galenskap, geni och andra motsatser ligger så nära varandra att man knappt kan se skillnaden, än mindre känna den.
Den som befinner sig på denna raka och släta väg utan hinder kan många gånger bli fartblind. Sitter man i ett tryggt fordon, väl ljuddämpat och isolerat, så hör man vare sig ljuden utanför eller de eventuella missljud som ens fordon ger ifrån sig. Man märker inte några varningssignaler. Eller så märker man dem, men väljer att ignorera dem.
Men här är själva grejen: Alla människor kan falla ned i hålet som plötsligt uppenbarar sig mitt i den släta och raka vägen..! ALLA, utan undantag. Den sköra linje man lever på kan lätt brista. När som helst. Och då faller man djupt, djupt ned i mörkret.
OM tillräckligt många negativa faktorer råkar befinna sig på punkten X vid en viss tidpunkt så blir denna punkt instabil och det räcker med en liten, liten knuff, så faller man över kanten. Ned i hålet. I mörkret. Eller så snubblar man på något som ligger i ens väg. Men resultatet är det samma.
Ner, ner, ner...
Oavsett skäl och orsak till att man snubblar eller faller så har man till slut nått botten. Man befinner sig längs ned och man kanske sitter där och gråter en skvätt över tillståndens överjävlighet. Man ömkar sig själv. Man är förbannad på sig själv:
"Varför i hela helvete såg jag inte hålet/föremålet i min väg?"
Efter en stund kanske man torkar sina tårar och slutar "tänka" med hjärtat och istället börjar använda sin hjärna. Kanske förstår man att farten varit på tok för hög och att det egentligen bara kunde sluta på ett sätt, nämligen detta sätt. Pang. Bom. Falla. Ramla. Snubbla.
Men vet ni vad? Om man är på botten så finns det bara EN VÄG att ta och det är UPPÅT..!
De som varit på botten - som exempelvis jag själv - vet att det går att ta sig upp. Det är svårt som fanen, det är jobbigt och det tar tid. Men det går. Innan man föll sade man till sig själv att "fy, fan, nej, aldrig att jag skulle falla, det är för skämmigt..." Och man såg ned på dem som redan fallit ned i hålet: "vilken svag stackare..."
Men när man åkt på vägen i 180 knyck och inte sett en enda jävla sten eller grop på många och långa år blir man övermodig och så helt plötsligt tar det stopp och man faller djupt ned, men man tar sig upp igen, med stor möda och många besvär. Då, först då fattar man att det kan hända vem som helst.
Till och med mig och dig.
Det är inte skämmigt att falla. Det är okej. Ingen människa är perfekt. Långt därifrån. Jag tror jag kan prata för de flesta som varit uppe och nere samt tagit sig upp igen, det enda som möjligen vore skämmigt är att inte ta lärdom av det som hänt. Förvisso kan man av olika skäl falla igen och igen. Och igen. Men det absolut viktigaste är att man tar sig upp ur hålet varje gång. Till slut fattar man även att det där jävla hålet skall man faktiskt ta och gå eller köra runt nästa gång...
Den som befinner sig på denna raka och släta väg utan hinder kan många gånger bli fartblind. Sitter man i ett tryggt fordon, väl ljuddämpat och isolerat, så hör man vare sig ljuden utanför eller de eventuella missljud som ens fordon ger ifrån sig. Man märker inte några varningssignaler. Eller så märker man dem, men väljer att ignorera dem.
Men här är själva grejen: Alla människor kan falla ned i hålet som plötsligt uppenbarar sig mitt i den släta och raka vägen..! ALLA, utan undantag. Den sköra linje man lever på kan lätt brista. När som helst. Och då faller man djupt, djupt ned i mörkret.
OM tillräckligt många negativa faktorer råkar befinna sig på punkten X vid en viss tidpunkt så blir denna punkt instabil och det räcker med en liten, liten knuff, så faller man över kanten. Ned i hålet. I mörkret. Eller så snubblar man på något som ligger i ens väg. Men resultatet är det samma.
Ner, ner, ner...
Oavsett skäl och orsak till att man snubblar eller faller så har man till slut nått botten. Man befinner sig längs ned och man kanske sitter där och gråter en skvätt över tillståndens överjävlighet. Man ömkar sig själv. Man är förbannad på sig själv:
"Varför i hela helvete såg jag inte hålet/föremålet i min väg?"
Efter en stund kanske man torkar sina tårar och slutar "tänka" med hjärtat och istället börjar använda sin hjärna. Kanske förstår man att farten varit på tok för hög och att det egentligen bara kunde sluta på ett sätt, nämligen detta sätt. Pang. Bom. Falla. Ramla. Snubbla.
Men vet ni vad? Om man är på botten så finns det bara EN VÄG att ta och det är UPPÅT..!
De som varit på botten - som exempelvis jag själv - vet att det går att ta sig upp. Det är svårt som fanen, det är jobbigt och det tar tid. Men det går. Innan man föll sade man till sig själv att "fy, fan, nej, aldrig att jag skulle falla, det är för skämmigt..." Och man såg ned på dem som redan fallit ned i hålet: "vilken svag stackare..."
Men när man åkt på vägen i 180 knyck och inte sett en enda jävla sten eller grop på många och långa år blir man övermodig och så helt plötsligt tar det stopp och man faller djupt ned, men man tar sig upp igen, med stor möda och många besvär. Då, först då fattar man att det kan hända vem som helst.
Till och med mig och dig.
Det är inte skämmigt att falla. Det är okej. Ingen människa är perfekt. Långt därifrån. Jag tror jag kan prata för de flesta som varit uppe och nere samt tagit sig upp igen, det enda som möjligen vore skämmigt är att inte ta lärdom av det som hänt. Förvisso kan man av olika skäl falla igen och igen. Och igen. Men det absolut viktigaste är att man tar sig upp ur hålet varje gång. Till slut fattar man även att det där jävla hålet skall man faktiskt ta och gå eller köra runt nästa gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar