Jävligt illa ute 3

Jag har skrivit några inlägg om hur jag vid ett antal tillfällen varit mycket illa ute på grund av ett för stort alkoholintag. Det är ofta illa nog att kröka till hemma i stan i kända miljöer och bli så full att man inte kan ta hand om sig själv. I Stockholms innerstad och i viss del även i förorterna finns det nästan alltid folk i rörelse nattetid så man kan få hjälp. Men är man, som i det här exemplet, ute på vift i södra norrland och hamnar i skogen mitt i natten, är det bäddat för trubbel av stora mått.

Jag hade en period av år, typ mellan 1985 eller -86 och fram till 1990, då jag levde i 180 knyck. Jag hade jobb och gott om pengar. Jag var ung, stark och laddad till tusen på att festa. Det fanns inga spärrar alls, eller åtminstone inte så många. När man hamnat i alkoholens grepp så eskalerar drickandet lavinartat under en period. Det sker oftast när man fortfarande är tillräckligt ung och frisk och beroendet är på en toppnivå (alltså högt intag men fortfarande ganska så bra hälsa) och det är då inte långt kvar till att allt bara börjar gå nedåt.

På den tiden så tänkte jag inte längre än näsan räckte. Om någon sade: "...kom igen, nu drar vi..." så hängde jag i nio fall av tio med utan tanke på hur det skulle sluta. Jag kunde spontant - i motsats till idag - kliva i kläderna, greppa lite pengar, dörrnycklar och sådant och sedan gå utanför dörren utan att veta vad som skulle hända mer än att det skulle "svänga i svålen". Under de här åren var det fortfarande möjligt att "ta" en bakfylla någorlunda eller om det var extra jävligt så innebar ett nej i det här sammanhanget att man skulle ligga hemma och kvida, så istället hängde jag på för jag VISSTE att återställaren fanns runt hörnet. Och vet man detta så går det att uthärda en stund.

Att "dra iväg" var alltså oftast till innerstaden eller till en förort där man (oftast kompisen jag var med) kände någon som hade "nåt" man ville ha. Var det inte billig öl eller sprit, så var det något annat. Jag brukar ibland tänka på det där med "görare" som alltså betyder att den personen gör det möjligt för mig att kröka till eller röka på. Antingen delar man med honom allt som finns, eller så tar man det på kredit, eller så har man för närvarande pengar själv att betala. Men det kommer ju alltid surt i efterhand ekonomiskt. Jag har aldrig varit av den ullen att jag själv orkat med att sälja vare sig alkohol eller droger för att sponsra mina egna behov. Det har helt enkelt varit för mycket strul och jobb för min del.

Just detta faktum, samt att jag aldrig tagit körkort, tror jag är en starkt bidragande orsak till att jag sitter här idag och kan berätta om mina svåra år. Jag har ju själv sett det hos andra: om man har relativt obegränsad tillgång till alkohol och droger SAMT körkort, kan det gå åt helvete, och gör så också många gånger. Det är så enkelt att på fyllan ta bilen. Man skall ju bara åka ett par kvarter eller så. Eller på man är pårökt så anser man sig vara en lika bra förare som om man vore helt ren från substanser. Omdömet. Det kära omdömet. Som blåser bort snabbt som ögat när man dricker eller/och tänder på. Vi har alla olika höga trösklar i det här sammanhanget, men förr eller senare så kliver man över gränsen och då ligger man jävligt illa till.

De händelser jag skall berätta om hände någon gång under andra halvan av åttiotalet. Jag kan faktiskt inte vara mer specifik än så, eftersom jag inte minns exakt. Under ett antal år så hade en kompis ett hus uppe i Dalarna och jag spenderade ganska mycket tid där. Vi var inte alltid fulla som ösregn, men nästan alltid. Det var så med oss. Vi krökade ihop och vi var polare från början, sedan typ mitten av sjuttiotalet. Det är sååå vanligt det där, att kaka söker maka. Man märker vem som är av samma ull och på den vägen blir det.

Anledningen till att jag var där uppe så ofta var ju naturligtvis att jag inte trivdes med vare sig mig själv eller min situation. Jag var ständigt på väg någonstans och det skulle hela tiden vara full fart och saker måste hända. (Så otroligt totalt motsatt gentemot idag och självklart gav den tidens leverne konsekvenser som gjorde att jag till sist istället valde det liv jag nu lever.) Dessutom var (är) den här kompisen generös och ofta hade han pengar i plånboken. Jag vet inte om jag utnyttjade honom, jag tror snarare det var ens lags symbios oss emellan, det vill säga att vi båda hade nytta av varandras problem. Som exempel kan man ju säga att om man ville supa, vilket han ofta ville göra, men inte hade någon att göra detta med, så ringde han mig. Jag ställde ALLTID upp eftersom jag var törstig och detta VISSTE ju han om. Det finns en tid i varje alkis liv då tanken på att sitta själv på krogen inte är speciellt rolig.

Nå. Vi söp tillsammans och vi gjorde det ofta. Över tid så utvecklar man ett slags förhållande där man "har överseende" med varandras brister. Man lägger det åt sidan eftersom man med tiden mer och mer intresserar sig för själva substansen än det som finns runt omkring och då inte minst den vänskap som fanns från början. Inte så att man blir ovänner med en gång, men förr eller senare händer det och då inte sällan på grund av pengar. Alla som super vet detta. Minsta lilla krona innebär för MIG att jag kan ta mig en jävel och då blir jag så klart sne på en "polare" om jag inte får det han är skyldig mig. Sån skit.

Men vid den här tiden, alltså typ 1985-90 var det bara frid och fröjd i stugan. Just vid det här tillfället tror jag vi åkte i hans bil upp med "planen" att ha lite skoj eftersom han hade kåken för sig själv, det vill säga ingen sambo hemma. (Det var till stort förtret för nära och kära när jag och den här kompisen sammanstrålade, vilket vi tyckte var skit då, men som jag naturligtvis förstår idag.)

Det var vinter och vi åkte alltså bil upp. Jag vet inte hur det är idag (förmodligen ingen större skillnad) men då plogades bara de allra största vägarna och de mindre och små fick vänta eller så blev de inte plogade alls på vissa ställen. I vilket fall som helst landade vi hemma hos honom och började knäppa upp pilsner efter pilsner. Mönstret var alltid detsamma, man började lugnt och så käkade man lite och så lyssnade man på musik. Lite beroende på hur det sammanlagda läget var kunde man lika gärna fortsätta den lilla "festen" där, eller så gick man och knoppade och körde det hårda racet nästa dag. Minns inte exakt hur det var där och då...

I vilket fall som helst vet jag att vi tog hans bil till Leksand och tog några bira på en av krogarna. Sedan gick vi och stubbade barret, han bjöd. Vi skämtade med tjejerna som klippte oss och det var många goda skratt. Sen då? Lucka. Lucka. Vi var i varje fall på krogen igen, senare på eftermiddagen och in på kvällen. Sedan är det mörkt i min skalle.

Åtminstone till jag vaknar upp i en bil mitt ute i skogen. Det är en stor jävla drabant till dalkarl som skakar mig och säger att jag måste vakna och hjälpa till för han har kört fast i snön. Han förklarade att jag hade frågat honom om skjuts hem till kompisen eftersom kompisen var borta. Det blev ofta så när vi blev tankade. Han hade sina idéer och försvann ofta iväg en stund, men han brukade nästan alltid komma tillbaka. Men det var ju under förutsättning att vi satt kvar på samma krog som från början. Det där med "myror i brallan" var något som jag inte hade där och då, men det kom senare.

Nå. Jag puttade på bilen allt vad jag orkade men den lossnade inte. Han bad mig sitta i förarsätet och försöka, men jag har ju ALDRIG kört en bil så det gick ju mindre bra. Han var stor som ett hus, så tanken var ju riktig, möjligen skulle han orka putta upp bilen när inte jag orkade. Men de sket sig. Sedan är det lucka, lucka igen. Jag minns att jag vaknade till i bilen som stod på tomgång med dörrarna stängda. Ingen dalkarl i sikte. Han hade dragit sin kos och lämnat mig där i bilen. Jag kan inte klandra honom eftersom han antagligen inte fick liv i mig och tröttnade. Inte för jag vet om jag gjorde rätt, men jag stängde i varje fall av motorn. Kändes säkrast så.

Sedan vaknade jag till igen och då hade det börjat ljusna ute och det stod en polis och knackade på fönstret. Det visade sig att dalkarlen i varje fall ringt till polisen och meddelat var bilen stod och att det låg en full snubbe i den. Jag fick till slut polisen att köra mig till kompisens hus. De ville inte först, men jag förklarade situationen och hur jag mådde. Jag hade nämligen börjat bli förbannat bakfull och darrig. Inte att tänka på att pulsa fram i snön då inte.

Hemma hos kompisen var allt låst. Så där stod jag på morgonkvisten bakfull och frusen. Ingen jävel svarade när jag ropade, ringde på och sparkade på dörren. Så det var bara ett snabbt beslut och jag kraschade en ruta och gick in. Kollade runt lite men ingen kompis hittade jag. Så jag gick och lade mig och sov. När jag vaknade och mådde skit tittade jag runt i huset, men ingen kompis där. Det visade sig sedan att han tagit en taxi, jo, en taxi, ända ned till Stockholm och lämnat mig kvar där i kåken. Han hade tydligen varit hemma då jag kom dit med polisbilen. Jag hade bara inte hittat honom i mitt dåliga tillstånd.

Well. Han var alltså i Stockholm och jag där uppe. Ingen alkohol i kåken och jag klättrade på väggarna och försökte ta det så piano som möjligt. På den tiden var det inte alltid jag var "förutseende" nog att se till att ha öl till dagen efter för att mildra det värsta. Senare kom kompisen med "familj" upp och stämningen var minst sagt kylig. Man ville att jag skulle åka hem och det gjorde jag efter nån timme. De fick betala tåget för jag hade inga pengar.

Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig nåt av den händelsen. Men inte då. Det hände flera gånger att vi "gjorde" bort oss rejält de närmaste åren.

---------------------------------------

ILLA UTE - skriver jag ju och kanske kan man inte se detta i denna historia. Men om ni läser mellan raderna så kanske ni förstår följande: omdömet, eller bristen på omdöme, visar sig ju redan då vi åker bil och sedan ställer denna på en parkeringsplats i Leksand för att där efter börja dricka rejält. Hur skulle vi komma "hem" när det väl blev dags? Taxi? Ringa någon och be om skjuts. Det senare förutsatte ju att jag och kompisen fortfarande höll ihop, vilket vi alltså inte gjorde. Saken är ju även den att om man blir totalt plakat så kan man ju för tusan inte göra sådant man gör som nykter utan problem. Exempelvis gå på en buss och åka från sträcka A till sträcka B, det vill säga inte åka totalt vilse i Norrland...

Det faktum att vi kom ifrån varandra, gjorde ju att jag hamnade illa ute i den där bilen, mitt i natten. Kyla och snö kunde ju sedan faktiskt ha gjort "jobbet" och så hade det varit kört. Ett plus i kanten för min del var ju att jag frågat dalkarlen om skjuts. Ingen jävel visste väl att vi skulle köra fast. Det var väl lagen om alltings jävlighet som var framme.

Det kunde alltså ha gått åt helvete redan där och då, någon gång mellan 86-90, då jag var 25-30 bast. Tragiskt hade det varit. Men det är ett öde som händer de flesta alkisar - de dör i för tidig ålder av något som relaterar till alkoholen och bristen på omdöme. Eller för att man blir så sjuk av att ha druckit för mycket så att man inte går att rädda.

De där dagarna så kunde jag (vi) lika gärna ha varit med om en bilkrock eller frusit ihjäl eller på något annat sätt - under de svarta perioderna, det vill säga minnesluckorna - hamnat snett. Jag var på den tiden rejält kaxig och det bör man inte vara ute i landet på fyllan. Jag har gjort mängder med dumma saker under alkoholens inflytande. Det känns som om jag kunde ha dött många gånger men så blev det inte och därför är det min förbannade plikt att tala om för er alla hur illa det gick och hur illa det kunde ha gått för mitt vidkommande.