Att leva nykter

Funderade över att skriva ett inlägg om "nyktert leverne" eftersom jag tänkte att det var ett bra tag sedan jag skrev något om alkohol och det positiva med att vara UTAN den. Det finns för all del positivt med och kring alkoholen, men inte för mig som alkoholist. I det här inlägget tänkte jag även ta en titt på AAs tolv steg och tolka dessa enligt min egen erfarenhet samt kanske också slå hål på några fördomar som människor eventuellt kan ha om Anonyma Alkoholister.

Vad innebär ett nyktert liv? Vad ger det mig som människa? Jag vet att många människor tycker det vore "hemskt" att leva utan alkohol i tillvaron. Jag var sådan själv en gång i tiden och kunde inte alls på en skala föreställa mig att leva livet utan alkohol. Jag menar, vaffan, då blir det ju inget roligt, eller hur?  Vad ger mig nykterheten och vad gör den att jag slipper i livet?

Låt mig först säga att jag absolut inte är någon expert på AA och deras program. Det var nästan tio år sedan jag gick i en behandling och förmodligen 5-6 år sedan jag var på ett möte. I detta inlägg tänker jag skriva om det jag kommer ihåg och om det är fel enligt programmet så beror det bara på mig och ingen annan. En av det viktigaste sakerna med AA är anonymiteten, utan den är det tveksamt om det skulle fungera. På ett möte är jag "Janne - alkoholist", inget mer och inget mindre. Jag tar upp den här för att AA ju har dels tolv steg, men även tolv "traditioner". Be mig inte förklara varför, för det kan jag inte. Jag tolkade tradition 12 - se bilden här ovanför - då och jag tolkar den på samma sätt nu, som "att man kan dela med sig av något en person sagt, men absolut inte personens namn". AAs program bygger på våra gemensamma erfarenheter och de är till hjälp för människor som vill leva nyktra. Då vore det "fel" att inte dela med sig av dessa erfarenheter. Så tolkar jag den traditionen.

Precis när jag blev nykter (en längre tid) första gången var jag rädd och förbannad. Rädd för det mesta i tillvaron och förbannad på de flesta människor runt omkring mig. Egentligen var det inget "personligt" alls, utan det handlade om att jag mådde dåligt och då verkade det "lättare" att vara förbannad. Ilskan låg över rädslan, men det handlade bara om rädslan, inget annat. Man hörde de som "gått före" i nykterheten prata om hur allt skulle bli så jävla bra och fint bara man satte korken i flaskan och visst ville jag tro på det, men i brist på egna erfarenheter som nykter verkade det ligga långt borta.

Hur är det man brukar säga? "Det finns inga genvägar till framgång". Det gäller väl i allt en människa företar sig, kan jag tänka mig och när det gäller att framför allt hålla sig nykter kan man inte vila på några lagrar och luta sig tillbaka. Man behöver vara alert hela tiden, åtminstone i början, för att inte göra om samma gamla upp-fuckade misstag ytterligare en gång...

Men jag skall inte skriva om början, för den har jag skrivit många gånger om tidigare. Vägen in i nykterhet är den lätta biten. Jo, faktiskt. Man häller ut spriten och så var det med den saken. Det svåra är att hålla sig nykter och med tiden även att trivas med den tillvaron. Sådant händer inte över en natt. Det är även mycket som behöver fungera i tillvaron. För min del trivdes jag inte med vare sig mig själv eller min situation i största allmänhet. Detta vare sig när jag söp som värst eller när jag hade blivit nykter. Sådant kan inbjuda till att man tar sig återfall och gjorde det för mig ett antal gånger. 

Ekonomin skall stämma. Boendet likaså. Det mesta runt omkring behöver vara i "ordning" för att jag skall trivas med tillvaron. Men så fungerar ju sällan livet, eller hur? Men det man lär sig med åren i nykterheten är att inget blir bättre av att man korkar upp igen. Det blir bara sämre och värre. Har man gått på pumpen fem, sex gånger så inser man till slut att det får räcka så här. Har varit där. Kan det. Har gjort det. Istället för att supa till bara för att solen går upp på morgonen så inser man istället att det är ganska vackert när hon går upp...

De sammantagna erfarenheterna inom AA är enorma. De har förmodligen hjälp miljoner människor att bli nyktra och även stanna där i den tillvaron som ju bara blir bättre och bättre ju längre tiden går. Mycket av erfarenheterna fungerar på de flesta människor. Men vi är ju individer och unika så ibland funkar det inte. Men låt mig säga en sak: AA i början av en nykterhet är en ovärderlig tillgång! 

Med tiden vill jag påstå att det är mindre viktigt VAD och HUR man gör för att bibehålla nykterheten. Det viktiga är att man ÄR NYKTER. Är ni med? Det finns många bra saker man kan göra för att må bra i sin vardag och därmed känna ett inre välbehag som man VET inte kan toppas med någon sprit. Det är en av mina viktigaste lärdomar under de här åren. Att när tioöringen väl ramlar ner och man med både hjärna och hjärta förstår att nykterheten är det enda och det bästa man har så känns det fantastiskt. Mycket släpper och därmed blir livet mycket enklare att leva.

Bra att läsa för den som är ny-nykter

När man så liksom rotat sig i sin nyktra tillvaro och hittat bra och sunda alternativ till alkoholen så försvinner tankarna på densamma. I början kanske man blir sugen på en kall öl en varm sommardag när man går förbi en uteservering med glada och snygga människor. Men man går vidare och förbi pubarna. Man köper sig en glass istället. Med tiden så kommer inte tanken på en öl upp längre. Man går runt och är nöjd ändå. 

Som aktiv alkis var det för övrigt så att jag ALDRIG kunde nöja mig med en öl. Var det "after-work" blev det så många öl jag hade råd med och hade jag mycket pengar kan ni själva förstå hur det blev. 

Jag tänker ta några av AAs steg som "mellanlägg" innan jag fortsätter med det nyktra livet och dess vedermödor. Hehe.

De 12 stegen. (Som är ett "förslag" till program för tillfrisknande.)

Det finns - tyvärr - många fördomar om AA. Jag hörde en del när jag själv gick där och har hört många konstiga tankar genom åren. Naturligtvis handlar det i första hand om okunskap, men en del kan jag nog tolka som rädsla inför vad som händer om jag tar steget och blir nykter. Många belackare är - enligt min egen erfarenhet - just alkisar som står och väger. De vet att de har problem, men det "vill" inte ta hand om dessa utan leva vidare i sitt liv som de så väl känner till. Alla är vi osäkra (ibland rädda) inför framtiden och det "okända". Men jag menar, det finns ju hur många saker, företeelser och personer som är 1000 gånger värre än att gå på AA...

Om man går till AA är det absolut inte tvång. Ingen vet vem du är och ingen kommer att tala om att du varit där. Inte ens om man känner något sedan tidigare och hux flux möter honom/henne på AA behöver man oroa sig, åtminstone inte enligt min egen erfarenhet. 

En lustig grej: Typ första veckan eller så, då jag gick i behandlingen, fattade jag noll och intet. Dessutom var jag darrig och skakig. Men strunt samma. Behandlaren pratade ju hela tiden om att "arbeta i stegen", "arbeta med stegen". Vad fan är det här, tänkte jag? Vaddå steg? Är det någon jävla dans-klass man hamnat i...Hehe... (Detta skämt faller förmodligen pladask för alla som inte varit med själva...)

Jag tänker att dessvärre ratar nog en hel del personer AA för de inte vet vad det är. Jo, faktiskt. Jag har under de här åren varit med om folk som inte vetat vad AA betyder, är eller står för som förening. Men det är inget fel i detta, naturligtvis. Inte fan vet jag vad olika förkortningar betyder och så vidare. Man kan inte veta allt här i världen. Men man kan däremot veta och man kan vara felinformerad och därför strunta i att gå dit. 

Jag hörde en absurd historia om att en AA-grupp inte fick åka med en båt till Åland, eftersom vakten som släppte på folk trodde att de skulle supa sönder båten. Eller storyn om att en grupp inte fick hyra en lokal eftersom hyresvärden trodde att de skulle sitta och supa, så att säga 'anonymt' där i lokalen. Eller att AA är ett "slutet sällskap" som ägnar sig åt att kröka mest hela tiden. Fördomar och okunskap. Jag har dessutom hört liknande historier när det gäller NA - Anonyma Narkomaner. Hyresvärden var rädd att de skulle stå utanför och ta sina sprutor...

Det finns många föreställningar om alkoholister. Att de sitter på bänken och super. Men faktum är att det vanligaste supandet förekommer överallt. Jag vill påstå att de "värsta" miljöerna är de lite finare, där det är helt och hållet accepterat att ta sig en drink till lunchen eller när man kommer hem. Sedan vin till maten och avec till kaffet. VARJE DAG.

AAs första steg lyder: "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi inte längre kunde hantera våra liv." 

Detta steg behöver ju egentligen ingen tolkning. Det är rakt på bara. Problemet här är istället att man MÅSTE vara ärlig inför sig själv och erkänna i djupet av sitt hjärta. För egen del tog det lång tid innan jag gjorde det och detta trots att jag gick i behandlingen, på möten och hade tagit ett par återfall på kort tid.  

Ni vet det gamla svenska talesättet: "Först tar mannen flaskan, sedan tar flaskan mannen". Det är ungefär vad det handlar om här, att förstå att man själv inte längre har kontroll över sitt drickande. Det som från början var kul och ens egna beslut har nu blivit ett måste för att klara av tillvaron. Om man en gång i tiden kunde sitta på krogen, dricka ett par öl, käka och sedan gå hem, för man skulle jobba dagen efter så kan man inte detta längre. Går man på krogen blir man asberusad, varje gång och struntar i jobbet dagen efter. Eller så fortsätter man dricka så fort man vaknar och då är man riktigt illa ute. Då har man tappat kontrollen totalt. När man har tappat kontrollen så påverkar det inte bara en själv, utan även alla andra i ens omgivning. 

När det gäller AA generellt så tror jag många ryggar tillbaka inför ordet GUD. Personligen så hade och har jag inget problem med den saken, vare sig som ord eller "företeelse". Men återigen, dels kan det handla om förutfattade meningar. Om man tar sig tid att försöka förstå programmet så inser man att det inte handlar om GUD som kyrkan benämner GUD. Det handlar om att jag själv som alkis inte kan komma till rätta med det här problemet helt och hållet på egen hand. Jag saknar kraft till detta. Och var kan jag då istället hämta och få kraft?

En del har absolut inget problem med att benämna den kraften för Gud. De tror redan på något och de kallar detta för Gud. Andra kan anamma det som står i det 3:e steget:  "...sådan vi uppfattade honom..." Det betyder enligt min tolkning att man kan tro på vad tusan man vill, bara man tror att det kan ge kraft och ledning för att man skall kunna hålla sig nykter. Nu lämnar jag AAs tolv steg för ett tag...

-------------------

Här kan jag säga att orden tryter. Inlägget är således inte färdigt. Men jag lägger upp det ändå för den som eventuellt vill läsa. 16/7. (fortsättning följer...)