AA:s Tolv Steg
Men jag känner att det är på sin plats att verkligen förklara för de kvinnor som befinner sig i den här situationen hur "illa" ute de faktiskt är.
För eventuella nya läsare vill jag bara påpeka att jag har många egna erfarenheter och kunskaper i ämnet. Kort kan jag säga att jag de senaste 9 åren varit nykter till och från, men med betoning på ett nyktert liv under väldigt långa perioder. Nu senast har jag varit nykter i snart 4 år. Ingen av mina nyktra perioder under den här tiden har varit kortare än 1½ år.
"Enligt den årliga folkhälsoenkäten som genomförs av Statens folkhälsoinstitut konsumerade år 2009 ungefär 18 procent av männen och 10 procent av kvinnorna i åldrarna 16–84 år alkohol på en nivå som kan betraktas som riskfylld." (Ur Läkartidningen 2010-05-11 nummer 19. Nätupplaga.)
Att kvinnor och män är olika behöver jag väl inte förklarar för er? Och eftersom vi är olika både till fysik och psyke så påverkar alkoholen oss olika. Det brukar ju ofta sägas att kvinnor rent allmänt är starkare psykiskt medan männen är det fysiskt. Vi har helt enkelt de förutsättningar vi har i livet - på alla plan. Det ena är naturligtvis inte vare sig bättre eller sämre än det andra rent generell sätt. I grund och botten handlar det även om arv och miljö. Det handlar om hur känslig man är fysiskt och psykiskt. En del tål alkohol bättre än andra och det beror ju på att vi, i det här fallet kvinnor, är så pass olika varandra.
Precis som hos männen finns det förmodligen kvinnor som kan supa till hejdlöst under längre perioder utan att få några större negativa effekter. Men jag vill starkt påpeka att den typen av kvinnor är i minoritet. Kvinnor är oftare mindre och lättare än män och har en kropp som fungerar annorlunda. Jag är inte helt säker, men troligen bryter kvinnor - åtminstone delvis - ned alkoholen på andra sätt än män.
Jag vill även påpeka att jag naturligtvis bara är "lekman" på området. Jag skriver utifrån det jag lärt mig genom åren och vill man som läsare ha mer exakta fakta, både statistiska och medicinska, får man söka sig vidare till rätt forum. Det är för övrigt så att jag sedan starten av den här sidan i mesta möjliga mån undviker att "kika i facit" inför ett inlägg. Detta för att endast komma med mina egna erfarenheter, kunskaper och teorier i ämnet. I vissa fall brukar jag försöka få med viktiga fakta, eftersom ämnet är viktigt och angeläget. Men egentligen är mitt grundläggande syfte med att skriva om alkohol, alkoholism, livet som aktiv alkis, livet som nykter dito, behandlingen och så vidare att få andra människor att "tänka till".
Alltså. Rent generellt tål kvinnor alkohol sämre än män. Kvinnor blir onyktra av mindre mängder än en man. Kvinnors kroppar tar stryk snabbare än männens. Det är vanligare bland kvinnor med att de "tuppar av" än det är hos män. Kvinnorna beter sig annorlunda än män när de är fulla. Kvinnor reagerar även annorlunda än männen när det gäller "bakruset", tillnyktring och avgiftning. Detta är "fakta" och har inget med diskriminering i någon form att göra.
Jag minns en grej från förr. Någon frågade vad som kunde vara "värre" än en fyll-gubbe. Jo, möjligen en fyll-kärring. Men de "fyllon" som jag sett och ser på stan är lika patetiska oavsett om de är kvinnor eller män. Jag skriver "patetisk" eftersom jag varit där själv. Jag dömer ingen jävel, det skall ni veta. Att dra runt - vingla - på stan dyngrak, pissa och skita i brallorna och spy ned sig själv är väl patetiskt?
Vad är då överkonsumtion? Vad är missbruk och beroende? När vet man om man är alkis? Jag minns att min behandlare brukade säga att om man börjar ställa sig sådana frågor så är man redan där. Och då handlar det om att göra något åt saken. Att dricka varje helg är väl inte överkonsumtion? Jo, det kan vara så, beroende på hur mycket man dricker vid varje tillfälle. Det är egentligen inte någon större skillnad - när det gäller överkonsumtion/riskbruk - på att dricka 14 flaskor öl på en gång (ex. lördag) än att dricka två om dagen under en vecka.
Det spelar inte heller någon roll vad man dricker eller hur "starkt/svagt" det är. Det är själva mängden som är "viktig". Man kan få i sig lika stor mängd alkohol vare sig man dricker en 75:a eller motsvarande i lätt-öl, men i det senare fallet lär man få dricka ganska många.
"Vid en rent konsumtionsbaserad beskrivning av riskbruk kopplas risker till olika mått: en hög genomsnittlig veckokonsumtion av alkohol och/eller ett högt intag vid ett och samma tillfälle, så kallad intensivkonsumtion. Ofta rekommenderas att man vid alkoholrådgivning inom primärvården arbetar med standardglas eftersom det är enkelt att mäta och följa på ett systematiskt sätt [6]. Drinkstorlekar är inte standardiserade i olika länder (variation 8–14 gram alkohol per standardglas), och olika risknivåer förekommer runt om i världen. Ett standardglas innehåller, enligt de mått man utgår från i Sverige, cirka 12 gram alkohol (exempelvis cirka 33 cl 5-procentig starköl, 12 cl vin eller 4 cl 40-procentig sprit).
I Sverige finns inga officiellt antagna riktlinjer för riskbruks-gränser. De gränser man vanligtvis utgår från för riskabel vecko- och intensivkonsumtion har föreslagits i en skrift utgiven av Statens folkhälsoinstitut [11], och har därefter accepterats som en pragmatisk gräns i Sverige. Riskbruk anses föreligga om den totala veckokonsumtionen överstiger 14 standardglas för män respektive 9 för kvinnor och/eller om 5 eller fler standardglas för män respektive 4 eller fler för kvinnor konsumeras vid ett dryckestillfälle. Det är ännu oklart om riskgränsen för intensivkonsumtion ska fastställas till minst ett eller två sådana tillfällen per månad för att betraktas som riskbruk." (Ur Läkartidningen 2010-05-11 nummer 19. Nätupplaga.)
Den feta texten här ovanför förklarar ganska bra det hela, tycker jag. Som också framgår behöver vården/behandlingen en slags mall för att avgöra om en person ligger bra eller dåligt till i sitt förhållande till alkoholen.
Under mina drygt 25 år i "Kung alkohols rike" så har jag lärt mig många saker, både negativa och positiva. Så har jag även gjort under de senaste dryga tio åren med ett mestadels nyktert leverne. Ungefär mitt emellan dessa två perioder, den fulla och den nyktra, så stod jag vid en punkt och vägde. Det var 2003/2004 då jag var rejält illa ute. Jag skriver "vägde" för hur jävligt den än kan vara så övervägde jag faktiskt att fortsätta dricka istället för att göra något åt saken. Så sjuk är man alltså. Men tack och lov "valde" jag rätt.
Som en jämförelse till riktlinjerna för överkonsumtion kan jag säga att jag under de senare åren drack 12-14 öl - OM DAGEN. Några andra fakta: jag känner inte till det hela för kvinnor, men för manliga alkoholister är medellivslängden 54 år. (Farfar blev 59 och pappa 54. De gick båda bort i sviterna av alkoholismen.)
Jag skall inte göra det för krångligt: Beroende = något jag MÅSTE ha för att må "bra" och kunna koppla av och/eller för att ens komma upp i ett någorlunda mående för att sköta mig själv och min omgivning. Missbruk = då man (jag) dricker så mycket alkohol att jag missköter mitt förhållande till andra människor, när jag struntar att gå till mitt arbete, när alla pengar går åt till mitt beroende. När jag inte längre bryr mig om hur det går eller slutar. (Det finns fler och mer, men det är ett exempel.)
Många verkar som sagt tro att det är mindre farligt att dricka två glas vin varje dag, än att hinka i sig en bag-in-box över fredag/lördag (eller en låda fredag och lördag). Men så är det inte. Möjligen är det en större risk - på så vis - i att dricka för mycket vid ett tillfälle då det ofta får många negativa konsekvenser. Dricker man varje dag, så får kroppen aldrig tid på sig till återhämtning. Dricker man mycket vid ett enda tillfälle så blir man jävligt full, dum, oförsiktig och omdömeslös och därmed får man också negativa konsekvenser. Men kroppen måste naturligtvis bryta ned alkoholen i vilket fall som helst.
"När spriten går in, rinner sinnet ut" är väl bekant? Alltför många kvinnor råkar illa ut när de är fulla och inte kan ta hand om sig själva. (Naturligtvis råkar även männen illa ut, men det oftast på andra sätt än kvinnor.) Allt det här kanske läsaren tycker är självklarheter. Men om man har problem med alkoholen så väljer man - vågar jag påstå - i tio fall av tio att blunda för dessa självklarheter. För en tid sedan hade jag en diskussion med en kamrat om de här sakerna. Frågeställningen var om man verkligen skall "försöka förklara för vuxna människor" och/eller kliva in någonstans för att hjälpa till där det behövs.
Jag är väldigt kluven. Å ena sidan har jag mina egna erfarenheter och AAs samlade om hur man bör bete sig. Å andra sidan så är jag förbannat trött på "tabu"-föreställningar kring att säga ifrån på skarpen eller inte. Inte för jag tror det har ändrat sig sedan jag gick behandlingen med start 2004, men omgivningen har en jävla förmåga att tassa runt på tå kring folk med ett förmodat missbruk/beroende istället för att kliva in direkt. Den personliga integriteten får ofta stå före de rent medicinska och mänskliga behoven. Jag kan säga att jag varit glad över om exempelvis min arbetsgivare då det begav sig dels hade klivit in tidigare men också varit "hårdare".
Man kan ha fel. Och? Är det inte bättre att ha fel än att någon skall supa sig fördärvad?
Nu för tiden står jag "bredvid" eftersom trots att jag verkligen vill hjälpa andra människor så är jag inte frisk och det engagemang som behövs om man skall "kliva in" är stort och jag känner inte att jag mäktar med detta. Ytterligare ett starkt skäl till att jag skriver i det här ämnet! Jag vill därför verkligen uppmana er som lever i närheten av en människa som har uppenbara problem med alkoholen att AGERA. För när det gått så pass långt som att det blivit ett "problem" för personen ifråga, så blir det aldrig bättre utan bara sämre och sämre.
Varför dricker då allt fler kvinnor för mycket? Ja, den korta förklaringen vore väl att jag inte har en förbannad aning. Men det jag sett, märkt och hört genom åren kan möjligen vara delar av en förklaring: Mycket av hur bruket och ett missbruk ökar beror på om man har de genetiska förutsättningarna, det vill säga föräldrar eller andra släktingar som varit alkoholister. Även medberoende är en stark faktor. Men det kan även bero på att kvinnor ser livet annorlunda än män.
När barnen är utflugna och hennes man inte längre "ser" eller "hör" henne kan det vara lätt att ta till alkoholen som tröst. Många kvinnor kanske upplever att de inte längre är behövda och för många är familjen "allt". Kanske är de pensionerade. Kanske smyger ångesten sig på under funderingarna om livet och döden. Ibland kan ju faktiskt dödsångest bli så tung att det blir en livsångest. Man upphör att leva. Jag är inte helt säker, men kanske kan även rubbningar i hormonerna i viss ålder vara en bidragande orsak.
I vilket fall som helst är att hälla alkohol på ångest illa, nästan lika illa som att försöka släcka en eld med bensin.
Det går inte att vänta på att "fröken Y" eller "tant X" skall inse fakta och ta sig i kragen. Sitter damen ifråga dessutom i ett förhållande där det råder medberoende är det inte heller stor chans att hon, han, eller de båda skall kliva ut och erkänna sina problem. Det är alltför vanligt med ett medberoende. Oavsett vem som är den "drivande" så är det alltid lika illa. Gradvis så vänjer man sig vid den typen av "liv" och där kan man verkligen tala om att "tassa på tå" och totalt ignorera problematiken och allt detta för "husfridens" skull.
Det finns många varianter till att bli nykter och få ett bättre liv. Oavsett vilken väg man "väljer" så handlar det ändå i allra första hand att "släcka elden" vilket betyder att sluta dricka. Annars går det inte. Det kan vara ett helvete (tro mig, jag vet) att bli nykter efter en längre period av krökande. Har det dessutom gått fram och tillbaka i ens liv under många och långa år så blir det kanske ännu svårare. Detta eftersom man (jag) till slut faktiskt inte vet om någon annat liv. (Hur konstigt det än kan låta.)
Ett fruktansvärt faktum är att de allra flesta alkoholister dör. De dör i förtid och inte sällan i svåra sjukdomar orsakade av långvarigt missbruk. Enligt statistiken längre upp i texten, så beräknas de manliga personer som är i ett riskbruk vara 18 procent. Det är ungefär vad jag fick lära mig i behandlingen. Av dessa nästan tjugo procent är det alltför få som kommer in i en behandling, går den och vänder på sitt liv och lever vidare. Sjukdomen alkoholism är så pass svår att även om man vet att man kommer att dö, så fortsätter många människor ändå att dricka. Jag vet personer som supit sönder sin lever, fått en ny, och supit sönder även den. Jag vet de som legat på intensiven med slangar in- och ut i hela kroppen, men som skrivit ut sig själv och gått och satt sig på krogen.
Oavsett hur jävligt livet är så är det ändå ett liv och det går att förändra. Den som säger till sig själv att det bara handlar om mig pratar bullshit. Det finns alltid människor som påverkas negativt av att en person super sig fördärvad eller till döds. Om inte annat än själv. Det finns alltid en väg ut. Alltid.
Att lägga ned sitt supande och att göra något åt saken är en förbannat svår väg. Det skall jag inte sticka under stol med. Men livet blir bättre. Med tiden. Att sätta korken i flaskan är egentligen bara början. Men det är värt det. Jag lovar!
Min behandlare brukade säga: "Nej, mina vänner, jag vill vara klar i knoppen när jag går vidare. Jag vill inte ligga medvetslös i en snödriva när det är dags att gå."
--------------------------------------------------------
P.s
AA:s första steg: "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen - att vi inte längre kunde hantera våra liv."
...................................................
OBSERVERA:
Jag kommer absolut inte med några pekpinnar eller moraliserar över hur andra människor bör leva sina liv. Det enda jag gör är att dela med mig av mina (och i viss mån andras) egna dyrköpta kunskaper och erfarenheter. Det går åt helvete, förr eller senare, om man inte gör något åt saken.
Som brukligt vill jag även informera att det jag beskriver i texten som är relaterat till AA och behandlingsformen Minnesota är mina egna minnen och tolkningar. Inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar