En av de viktigaste sakerna jag hoppas är att människor börjar behandla varandra väl på allvar. Det är väldigt mycket snack och liten verkstad på det området tycker jag. Det gäller allt ifrån den egna familjen och vännerna till hur man behandlar okända på stan och hur vi behandlar exempelvis gamla, handikappade, sjuka, arbetslösa, invandrade med flera.
Jag tycker även att vi måste behandla våra djur bättre än vad vi gör. Det hänger liksom ihop hur man behandlar miljön och andra levande varelser. Har man tappat respekten för det ena så har man också tappat den helt och hållet.
En annan sak jag hoppas på är att människor simmar lite lugnare i vår ankdamm. Tempot är på tok för högt och om inget görs åt saken så går vi mot en stor smäll på det området. Fler och fler människor går in i den ökända väggen och stressen i vårt samhälle är en starkt bidragande orsak. Dessutom leder stressen till att fler människor överkonsumerar alkohol och droger, vilket i sin tur leder till både ökade kostnader och lidande i onödan.
Jag såg någonstans att eftersom människan egentligen är "kvar på stenåldern" inom många områden så är det moderna samhället inte något vi är anpassade för. Det gör att "reptil-hjärnan" går på högvarv (när det inte behöver det) och producerar mängder av stresshormoner (adrenalin) som gör att vi blir sjuka av den orsaken.
Stresshormon var bra, förr om åren då vi bodde i grottor, men är mindre bra idag eftersom hoten är minimala för oss som människor jämfört med då. Reptil-hjärnan var räddningen i många situationer: Fly eller fäkta, vilket egentligen är de mest grundläggande av människans respons i olika situationer.
Jag hoppas även på att miljöarbetet blir bättre än tidigare. Jag brukar tänka att det är "svårt" för Svenne Svensson att känna motivation för att gå och slänga sina batterier, glödlampor och annat skit när de stora länderna - exempelvis Kina och USA - totalt ignorerar alla vetenskapliga varningar och kör på med sina utsläpp ändå. För egen del så har jag blivit mycket bättre på att kasta saker på "rätt" plats. Förr om åren så struntade jag både högt och lågt i sådana saker. Och det är väl egentligen vad det handlar om, åtminstone här nere på marken, att bli bättre, på både det ena och det andra.
Vad mer? Jo, förhoppningsvis händer det några stora upptäckte som revolutionerar vårt sätt att se på världen. Jag är inte så övertygad om att de tester som gjordes i CERN angående partiklar som färdas snabbare än ljuset i vakuum är helt tillfredsställande för forskarna. Det låg liksom lite FÖR nära för att man skall ge tappt. Inom medicinen kan man ju alltid hoppas på att det kommer något preparat som är minst lika bra som de bensodiazepiner som finns, men inte lika vanebildande och beroendeframkallande. För jag tror nämligen inte, trots mina förhoppningar ovan, att samhället kommer att förändras nämnvärt när det gäller tempo och stress och därför kommer det att behövas alternativa preparat för de människor - inkluderat mig själv - som inte pallar trycket.
När det gäller gamla svedala så kan man ju alltid hoppas på att regelverket och förhållandena för oss som är långtids-sjukskriva förbättras. Förvisso har jag det hyfsat bra, men det kunde ju vara bättre. (Men även sämre, så det är väl bara att försöka gilla läget.) Annars kan man ju alltid hoppas på det sker något vid det kommande valet och att folk och fä reser sig ur sina jävla soffor och går och röstar. Ni får rösta på vad ni vill, bara ni röstar bort Alliansen. Hehe...
För egen del så hoppas jag att jag kan fortsätta min egen väg och må så bra som möjligt. Nykterheten först, naturligtvis, men sedan handlar det om att jag kan få gå i min stilla lunk här i förorten eftersom jag märker att det är så jag både behöver och vill ha det. Men man får sällan vara glad på det viset. Det lär väl bli någon form av "projekt" under vårkanten i Fk:s regi. Det är märkligt. Visst, jag kan hålla med handläggaren när hon säger: "det är väl bra att pröva och pröva ofta, för det kan ju ha blivit bättre..." Etcetera. Men var och en är ju sig själv närmast och jag märker inte några enastående förbättringar vad det gäller ork till att arbeta. Viljan finns nog, det har den gjort hela tiden. Men, men.
Men jag har några små idéer på den fronten och möjligen kan jag lägga fram dessa till min handläggare och få respons på det jag tänker mig. Men den dagen den "glädjen", hehe.
När det gäller min tillvaro som "bachelor" känner jag mig alltmer kluven. Jag har levt för mig själv i många år nu och det är inte egentligen något jag "lider av". Jag tänker att det är en vanesak, precis som att bo ihop med någon. Jag kallar det inte ensam, eftersom jag inte känner mig ensam. Kanske kunde man träffa någon och bli härbo, därbo, särbo eller något annat -bo?
Till sist så tänker jag lite på framtiden. Jag läser om hur det är på många ställen inom äldre-vården och man blir ju för fan mörkrädd. Jag tror inte, som sagt, att utsikten att bo ensam då heller skrämmer mig speciellt. Däremot handlar mitt liv till 180 procent om fasta rutiner och dessutom FUNGERANDE sådana. Jag behöver göra det jag gör, när jag gör det, när jag vill göra det, och inte när någon annan vill det eller anser att det passar. Jag behöver äta, sova och pissa/skita när det känns att det är dags och inte när någon annan har tid över.
Men det är väl bara att hoppas på att man med stigande ålder kan behålla sin verbala förmåga och även en bit pondus, så man kan ryta till på skarpen om någon inte skulle fungera.
Men nu gällde det 2013 och må det bli ett bättre år än det föregående!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar