Att hantera sin ilska

Arg varg

För en liten stund sedan välte jag ut ett glas med vatten. Men, vaffan, vet ni hur mycket vatten det är i ett glas? Jag menar inte i centiliter utan att det liksom hamnar överallt och man fattar inte hur det kan vara så mycket. Förr om åren hade jag blivit smått skogstokig eftersom jag då hade en slags inställning om att en sådan malör betydde att jag tappade min kontroll. Den tappade kontroller var således själva handlingen och inte det faktum att jag blev rasande. Idag blev jag förstås lite irriterad. Ni vet, har man inget att göra så kan man ju alltid skapa nåt att göra. Men jag nöjde mig ändå med att konstatera att det i varje fall inte hamnade på golvet.

Jag har aldrig gått i någon form av terapi för den ilska jag hade inom mig förr om åren. Den byggdes långsamt upp inom mig och förutom en del små utbrott genom åren så hade det nog kunnat gå riktigt illa om mitt liv inte hade förändrats. Precis som med så mycket annat här i livet är ilska bara ett slags symptom på något annat som är fel hos personen ifråga.

När jag var yngre så blev jag nästan aldrig förbannad eller arg. Jag hade en jävligt lång startsträcka på den fronten, men när jag väl blev förbannad så blev jag det rejält. Och när man är yngre så hanterar man inte så sällan detta genom handgripligheter. Jag har inte "slagits" många gånger i mitt liv, men när jag gjort detta så har det liksom varit en reaktion på en längre tids ilska som byggts upp inom mig. Jag kan däremot inte minnas att det varit så kallad missriktad ilska, det vill säga att man var förbannad på någon eller något, men att det gick ut över fel person eller företeelse.

De flesta gångerna har det istället varit att en person exempelvis retat mig under en längre tid och sedan händer något som bara är droppen som fick bägaren att ringa över och så sade det pang, bom och smäll. Jag kan definitivt inte påstå att jag är "bra" på att slåss. Det finns ju killar (för det är oftast män) som slåss hela tiden under sitt liv och då bygger man så klart upp en viss "kunskap" om hur man skall bete sig.

När jag var yngre så tränade jag både judo och boxning och var ganska så stor och stark, men det var liksom inget jag utnyttjade vid ett bråk. Jag gick nio gånger av tio därifrån och struntade blankt i vad jag eventuellt blev kallad. Provokationer har inte bitit på mig på det viset. Ord är bara ord. Men ändå, om det hände under längre tid och sedan gick över till puffar och knuffar så tröttnade jag ju till slut. Men det var alltså när jag var yngre än vad jag är idag, men samtidigt äldre än när jag blev mobbad i skolan.

Visst hände det någon gång att jag hamnade i ett större eller mindre gruff med någon av mobbarna, men det var väldigt få gånger under den tiden, vilket var i stort sett ända från 4-9 klass. Tänk om man hade slagit tillbaka redan från början? Men sådant "vet" man ju inte när man är typ 10 bast, i varje fall så gjorde inte jag det.

Eftersom allt i en människas liv hänger ihop, så är jag ganska övertygad om att ilskan - som jag naturligtvis kände under rädslan - från mobbningen i skolan liksom lade sig latent inom mig för att dyka upp senare i livet. Allt beror ju mycket på hur man är som person och inom mig så byggdes det jag inte klarade av att hantera som yngre upp till dess att jag blev äldre (och starkare) och kunde säga emot och även slå nån på käften om det behövdes.

Min farsa var av en helt annan ull. Han menade att man skulle "nypa" till direkt och inte vänta på någon förklaring eller att den andre skulle slå till först. Då hade man redan från scratch satt sig i respekt och den andre personen skulle med största sannolikhet inte besvära en (farsan) igen.

Men det där med att "markera" och "sätta sig i respekt" har inte legat för mig. Jag är inte sådan som person helt enkelt. Jag har istället utstått spott och spe i åratal utan att göra något åt saken. Visst har man efteråt tänkt att man skulle söka upp mobbare och andra som gjort mig illa för att så att säga ställa allt tillrätta igen. Men vad skulle det tjäna till, jag bara frågar?

Nå. Ilskan ak-u-mu-le-ra-des inom mig och det är ju definitivt inte bra. Jag minns att mamma och jag vid något tillfälle pratade om det faktum att "jag aldrig blev arg". Jag tror jag menade att det inte skulle vara så trevligt om jag blev arg eftersom jag hade lagrat på mig så mycket att det antagligen skulle hända en olycka och dessutom skulle det i så fall vara ett understatement av "missriktad ilska".

Istället har jag riktat - förutom alltså några få tillfällen i mitt liv - min ilska mot döda ting som prylar i min närhet. Inte ofta, men det har hänt att jag blivit blixtrande arg och slängt något i väggen, frustande av vrede, hehe, men sedan har ilskan gått över som om man knäpper med fingrarna och jag har ångrat mig eftersom man då hade skapat extra jobb och måste städa upp efter sig. Så blev jag arg av det faktumet. Och så lagrade det upp sig igen av massor med små incidenter till nästa gång det smällde till.

Ilska beror på något annat. Inte sällan handlar det ju om att man är rädd, men det beror ju så klart på situationen. Det handlar om reptilhjärnan som säger åt mig att fly eller fäkta och i de flesta fall så flyr man ju som människa. För min del handlar det nog mest om att jag har en väldigt låg smärt-tröskel. Och det faktum att jag har taskig avståndsbedömning. Låter kanske konstigt, men i en fight så skall man ju både tåla lite stryk och även vara koordinerad för att inte få för mycket av det förstnämnda.

Jag tränade som sagt boxning, när kan det ha varit? Jag bodde hemma (men mamma hade flyttat) så det lär väl ha varit i typ åldern 18 plus någonstans. I boxningen så märkte jag ju att jag inte "hängde med" vid sparringen, det vill säga med koordinationen och så vidare. Jag var nog vare sig mindre eller svagare än de andra i min ålder, men hade annat som gjorde att jag kom till korta. Så har det ju varit i hela mitt liv och även det kan ju skapa en viss ilska. Man vare sig duger eller räcker till i det man företar sig och sådant sätter spår inom en människa. 

Det handlar absolut inte om det där macho-snacket om att "en man måste göra..." utan om att jag känner en stor sorg inom mig över att jag inte klarar av så många saker som jag vill klara av. Det där har självklart blivit bättre ju äldre jag blivit. Man liksom förstår och inser att så här är det och det är inte mycket att göra åt. Man får helt enkelt företa sig saker som man vet att man klarar av och är bra på. Man skapar sig en egen liten nisch, istället för att prompt försöka följa alla andras. Det handlar väl om mognad, antar jag.

Från början var jag alltså rädd för smärtan (och är fortfarande) men sedan förstod man ju att en fight inte ser ut som på film utan i nio fall av tio är slut efter första slaget från någon av kombattanterna. Det behöver för det mesta inte ens träffa "illa" för att det hela skall ta slut. Man fattade dessutom att smärtan gick att hantera, men trots detta så gav jag mig aldrig in i något i onödan. Så här i efterhand tror jag att det mer berodde på att jag var rädd för att skada någon annan. Som sagt, även om jag inte var någon stjärna så hade jag definitivt lärt mig en hel del både från boxning och judo, så jag visste (och vet) hur jag skulle gå tillväga. (Dessutom har brorsan lärt mig en del fula knep, hehe.)

Alltså i stort sett inget bråk med andra människor. Ilskan riktades istället inåt (eller mot en och annan tallrik) och lagrades där under åren. Med tiden så ökade mitt missbruk och jag mådde sämre och sämre. Det är inget nytt att stora förluster i livet (exempelvis av någon anhörig) skapar depressionssymptom och om de inte behandlas så lagras också dessa som lök på laxen till allt annat. Ilskan får vatten på sin kvarn, eller det är som att försöka släcka en eld med bensin. Förr eller senare - i mitt fall senare - så måste bara de här känslorna få utlopp och komma ut och blåsa bort med vinden. 

Men jag tror att min konstiga idé om att inte "tappa kontrollen" gjorde det hela värre. Alla känslor behöver komma ut, vare sig de är positiva eller negativa. Man skall inte lagra vare sig lycka eller sorg inom sig. Idag kan jag hantera sådant, men det tog ett halvt livs lärdomar innan jag kunde detta. Idag garvar jag bara - nja, nästan - om jag sumpar något eller om något går fel enligt mina noggranna uträkningar. Man kan ju för helvete inte styra allt här i världen. Shit happens.

Den som väntar på någon slags klimax angående det här får lov att fortsätta vänta. Det har inte hänt någon explosion, vare sig inom eller utom mig. Jag har inte slagit någon halvt fördärvad och jag har inte heller förstört några prylar. Visst. Jag kan ibland känna att det liksom drar till i magen i vissa situationer, men mer än så blir det inte. Dels handlar det väl - som sagt - om mognad, men också om att göra en snabb bedömning av ett läge: är detta verkligen värt att bli förbannad över? 

Jag menar: att bli rosenrasande över att man spiller mjölk, gör ju inte att mjölken åker tillbaka i glaset och att det hela blir "ogjort". Eller hur? Ilska är visserligen en "bra känsla" som absolut behöver komma ut - om det är jävligt befogad - men den tar också bort mycket av min energi och det är ett slöseri i min bok. Jag behöver mitt fokus och min energi till andra saker här i livet. 

Det tragiska i det hela är att så otroligt många män lever instängda i sin ilska och de vet inte mycket annat än att lyfta sin näve eller fot och slå/sparka till. Sedan kan de återvända till sin öl, eller vad de nu företar sig just där och då. För alkoholen är en starkt bidragande orsak till ilska och all skit som händer i dess spår. Att dränka sina sorger (och sin ilska) med alkohol är verkligen som att försöka släcka en eld med bensin. Det vet jag av egen erfarenhet. Det blir till slut en ond cirkel som man inte kommer ur utan hjälp. För man måste ta tag i de här sakerna innan det går för långt. 

En cool grej var att jag för ett antal år jobbade med en kille. Han var chaufför och jag åkte med. Vi levererade skolmat. Man känner ju inte folk till en början och det tog mig ett tag att inse att den snubben tog det förbannat lugnt. Han svor aldrig åt andra bilister och höjde aldrig rösten: När jag frågade honom det så svarade han ungefär att vad skulle det tjäna till. Jag lärde mig nog en del av honom kring det här.

Idag blir jag nästan aldrig arg, men nu handlar det om att jag mår bättre och känner mig tryggare inom mig själv. Dessutom, med handen på hjärtat, vad fan tjänar det till att bli förbannad för småsaker?