Den här lilla bilden på min medicin-hylla får illustrera årets andra inlägg.

Tänkte på hur det var förr om åren när jag alltid var arg? (Inte så jag ständigt gick omkring och svor, men det var som ett svart moln i magen som kunde blixtra till när som helst.) Inget fungerade och allt var jobbigt till tusen i tillvaron. Jag brukar idag skoja om att jag är "motvalls" och det är ju mest på skoj. Förr om åren var det mer av att ro uppför floden när vattnet strömmade nedåt, och det var stark motvind, alltså dömt att misslyckas...

Som jag ser det är det absolut inget fel i att gå mot strömmen, vara motvalls eller ha sina egna idéer och följa dessa. Snarare tvärt om. Men det är bara "dumt" att försöka jobba i motvind utan att inse att inget då händer eller sker som vänder tillvaron till något mer positivt. "Slå pannan blodig gång på gång"...

Psykiatrin har skrivit i sina utlåtanden att jag bland annat har en "rigid personlighetsstruktur"... Frågan är ju vad det betyder? Man får försöka att se mellan raderna på alla läkarintyg och -utlåtanden. (Men kanske betyder exempelvis rigid något annat på "läkarspråk" än vad det gör för oss andra i vardagen?)

"Oböjlig och opåverkbar" kan jag själv tycka är positiva synonymer till rigid. Medan "föga anpassbar, omedgörlig och fastlåst" är negativa dito. Men "fantasilös" är jag då rakt inte..! För övrigt anser jag inte att "gå sin egen väg" tyder på en rigid personlighetsstruktur. Gör ni?

Well. Men så klart stämmer deras diagnoser in på hur jag är. Däremot finns de ju alltid nivåer i ens beteende. Det är inte antingen svart eller vitt, utan ett antal procent grått någonstans där emellan, beroende på vilken av diagnoserna man studerar närmare.

Jag tror att termen "rigid" här handlar om att jag under alltför många år gått "andras väg" och mått sämre och sämre och fått det värre och värre, vilken i sin tur gjort att när jag vände på steken gjorde detta i 180 knyck och på den vägen är det. Orubblig, liksom. Typ. Ser man sedan att det man gör i sin förändring faktiskt fungerar och att man mår bättre, så må psykiatrins bedömningar vara hänt... Jag kan leva med den biten.

Jag har tidigare skrivit mycket om att jag under den här tiden då jag går och skrotar här hemma i lyan på Kullen lärt mig mycket om mig själv bakåt i tiden. Vilket jag tycker är kanon, eftersom jag då kan fatta mer av "varför" vissa saker blivit som de blev. Jag menar att jag under hela livet varit "störd", hehe, på det ena eller andra sättet, eller kanske på fler sätt och vis.

Hur man "blir" handlar så mycket om en mängd olika faktorer, allt ifrån att man är för tidigt född och hur livet utvecklar sig under barndomen och ungdomsåren. Det handlar om funktionsstörningar. Det handlar om obehandlade trauman och det handlar om mobbning och det handlar om gener. I takt med att tiden går och händelser påverkar ens personlighet blir vissa saker kanske bättre, medan andra blir sämre. Inget unikt i detta.

Men de negativa sakerna tenderar till att ta överhanden och de läggs liksom som lager på lager (obehandlade eller inte) och till slut övergår vissa från att vara en del av ens personlighet (stark eller mindre stark) till att bli ett funktionshinder i vardagen och det är ju då man behöver söka hjälp och stöd. Många gånger kan det vara "för sent" då man söker vård, eftersom psyket kanske redan blivit obotligt skadat av att för länge befunnit sig i en härva av negativa upplevelser som ristat outplånliga ärr på en hjärna och själ. Det enda man då kan göra är att stilla det värsta och försöka leva vidare med en acceptans av hur det är här och nu.

Tillbakablickarna jag gör handlar idag inte om vare sig ältande eller grubblande. Det handlar som jag skrivit tidigare om att försöka förstå vissa skeenden i det förflutna. Det tråkiga är att jag inser att jag hamnade "fel" redan från början på många områden. Förr, innan jag fattade det här med hur floden strömmade, hehe, så var jag däremot ältande och grubblande...

Pillerhyllan. Ja, det var så att jag i början då jag medicinerade ofta tappade tabletterna och sedan hittade jag dem inte igen. Inte så kul om man står med de sista pillren och så vidare. Jag frågade en trevlig kvinna på Apoteket om jag kunde få köpa några sådana där doserings-"muggar" i plats eftersom man då kan svepa sin medicin utan att den hamnar under spisen eller liknande.

Vad händer då? Om man vänligt och leende frågar om man kan få köpa exempelvis doseringsmuggar, omslagspapper eller något annat som inte finns i butikernas datorer, alltså förbrukningsmaterial eller liknande. Ja-a, min erfarenhet är att man i stort sett alltid får ett leende svar tillbaka, typ: "...hur många skulle det vara i så fall...?"

Jag svarar: "...jo, två eller tre sådana doseringsmuggar..." eller: "...ja, typ, 20 stycken papper..."

Personalen i butiken säger då, allt som oftast: "ja, men, då kan du ta det gratis, det är helt okej..."

Den stora skillnaden med mig när jag dämpat all min ilska, dels genom att bli lite "äldre och visare", hehe, men också tack vare medicinerna, är att jag kan se och vara helt annorlunda i tillvaron. Jag kan se den med humor och ett leende på läpparna. Det svarta molnet i magen är borta, eller snarare nedtryckt, vilket ju naturligtvis även borde synas utåt. De svarta yttre vibbarna är borta som jag ser på saken.

Om man som jag idag istället är lågmäld, vänlig, glad och humoristisk, men framför allt ärlig, så går allt i tillvaron så många gånger bättre och enklare. Man flyter liksom framåt på floden och problemen blir mindre svårhanterliga. De försvinner inte, naturligtvis, men det mesta går faktiskt att lösa om man tänker efter lite, planerar och sedan angriper det från en helt annan vinkel än vad man gjort tidigare.

Jag är långt ifrån perfekt som människa. Jag har levt med många olater och "dåliga" beteenden i allt för många år för att kunna vara så, och då blir det liksom till en del av ens personlighet, tråkigt nog, men jag lär mig med tiden. För ni skall veta att OM, eller när, man beslutar sig för att helt och hållet vända på steken så tar det lång tid, väldigt lång tid, innan det "nya" blir en del av ens personlighet och tillvaro. Innan det liksom "sätter" sig i ryggmärgen. En vis man sade till mig en gång att innan en ny rutin blir en rutin, så behöver man göra den minst 200 gånger...

Nåväl. Jag är som jag är, men nu för tiden hoppa jag att det är till det bättre. Och om det är en "rigid personlighetsstruktur" att gå sin egen - nya - väg i tillvaron och hela tiden sträva efter att må så bra som möjligt, undvika det negativa och leva enligt "minsta motståndets lag" får jag väl lov att leva med den diagnosen.

Som mamma brukade säga: "...det är bättre än innan..."