Angående debatten om att dricka "normalt"

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kravet-pa-att-bli-helt-nykter-ar-forlegat_8751872.svd

Jag har testat både antabus, enskild terapi, Minnesota-behandling och AA-möten samt mediciner för minskat alkohol-"sug". Jag har även periodvis gått i kyrkan för att försöka uppnå ett inre lugn som för mig är nödvändigt för att inte dricka alkohol igen. Det är mindre viktigt "vad" eller "hur" man gör för att ändra på sina alkoholvanor, huvudsaken är att man påbörjar en förändring.

Jag är inte av den åsikten att man skall ändra grundsynen på hur beroende och missbruk skall behandlas. Man behöver se utifrån individ till individ vad som måste göras. För min egen del räckte det inte med enskild terapi och antabus under typ ett halvår. Det ändrade INTE mitt eget beteende och min syn på mig själv och alkoholen. Förvisso var jag nykter en lång tid efter denna behandling (utan antabus), men det berodde nog mer på yttre omständigheter än mitt eget beslut. (Arbetsplatsen krävde nykterhet från min sida.)

Den stora förändringen för mig inträffade när jag gick i en Minnesota-behandling. Jag har bara gott att säga om den typen av inriktning när det gäller behandling. Min behandlare talade ofta om att man först behövde "släcka elden" innan man kunde göra något annat, det vill säga att man behövde vara helt nykter innan man kunde ta itu med att ändra sitt beteende. Debatten som pågår i SvD är uppfriskande på sitt sätt. Men som så många gånger förr har vi olika åsikter. Det finns en medicinsk åsikt och det finns en åsikt från oss nyktra alkoholister.

AA:s inställning att en alkis behöver prata med en annan alkis är byggd på många och långa erfarenheter. Men det hindrar inte att man också blandar in läkare och andra sakkunniga, eftersom det viktigaste är att en person blir nykter / nyktrare och förändrar sin syn på hur han/hon kan eller inte kan dricka alkohol. Man behöver ha en helt och hållet öppen inställning till vad som behöver göras från person till person.

Jag minns att man i behandlingen pratade om att man som nykter skulle vara helt och hållet utan någon form av "sinnesförändrande" substans, vilket ju även innebär vissa mediciner. Det handlade inte om att man "ratade" medicinering, utan om att ens eget omdöme kunde bli sämre (som när man dricker) och därmed dra igång ett drickande ändå. Man kunde alltså ta ett "beslut" att ta en öl eftersom man inte var klar i skallen. Där håller jag helt och hållet med!

Är man nykter sedan en längre tid och klar i skallen så har man ju helt andra möjligheter till övervägande om man ska dricka eller inte. Väldigt förenklat, så klart, men det som ofta kan bli ett "hell, yes" när hjärnan är försvagad av något medicinskt preparat, blir mer eller mindra alltid ett starkt "Nej, tack!" om man är klar i skallen. Detta vet jag av egen erfarenhet. Att man sedan ändå kan ta beslutet att dricka fast man är klar i skallen beror på många faktorer och jag tänker inte ta upp detta här och nu.

"Påståendet att personer som håller uppe med sin alkoholkonsumtion under en tid och som sedan dricker igen skulle "börja om" med sitt drickande på den tidigare nivå är felaktigt."
Anders Hammarberg - beteendevetare, leg. psykoterapeut, med. dr Beroendecentrum Stockholm, Centrum för psykiatricentrum, Karolinska Institutet

Inlägget i artikeln är skrivet a Anders Hammarberg som förmodligen är en person med stora kunskaper och en del av det han påstår kan jag hålla med om. Jag vet det inte, men troligen har han själv ett sunt förhållande till akoholen och då är det tyvärr ganska vanligt med vissa synpunkter som man har utifrån sina egna erfarenheter, men som inte stämmer överens med de en alkis har.

Vi nyktra alkoholister är i de allra flesta fall "lekmän" och har således inte någon utbildning inom forskning eller vårdsektorn. Vi skriver och pratar utifrån våra egna dyrköpta erfarenheter. Citatet ovan bygger på det man (jag) fått lära sig i behandlingen och även upplevt på egen hand.

Jag har haft mycket nykterhet de senaste 10 åren, men även tagit mig ett stort antal återfall och börjat dricka igen. (Däremot har jag i skrivande stund min hittills längsta period av nykterhet, drygt 4½ år.) Att man som alkis efter en lång tids nykterhet "återfaller till exakt samma beteende som man hade innan man blev nykter" är helt och hållet SANT. Det är där skillnaden ligger mellan att vara alkis eller inte alkis. Det som Anders Hammarberg "vet" har han lärt sig utifrån vad som står i någon bok, medan jag som nykter alkis vet detta av egna erfarenheter.

I påståendet ingår naturligtvis en viss "sanning" eftersom det är helt korrekt att man efter exempelvis 1½ års nykterhet inte KAN dricka 12 starköl på raken utan att bli dyngrak och medvetslös. Det känner man ju när man börjar dricka. Man blir full väldigt snabbt och möjligen korrigerar man sitt beteende utifrån detta. För egen del så tog jag det ganska "lugnt" i början vid mina återfall, men nu kommer själva grejen: eftersom jag "gillade" effekten av vad alkoholen "gav" mig, så kunde jag redan vid andra dagens drickande (se där, redan tillbaka i gamla spår...) höja konsumtionen och börja tänka på "kanske lite whiskey"... Om inte det är gamla beteenden så vet jag inte vad...

I synsättet att man skall hålla en noll-tolerans, det vill säga leva helt och hållet nykter, ligger alltså åratals erfarenheter (AA bildades 1935) från tusentals personer med samma problematik, nämligen att de är alkoholister. VI vet att vi inte kan dricka igen. Vi har alla våra negativa erfarenheter, så varför chansa? Punkt slut.

--------------------------------------------------

Det är naturligtvis viktigt att påpeka att när man kommer till en behandling så har man gått långt ned i sitt drickande. Annars hamnar man inte där. Vare sig man är där på grund av ultimatum från nära eller kära eller från arbetsgivaren eller av egen kraft, så är man illa ute. Det vet jag av egen erfarenhet. Alltså: behandling. Återfall. Behandling. Återfall. Till slut fattar man (jag) att det inte går att dricka normalt eftersom min kropp inte längre är normal utan reagerar starkt på alkohol som substans, jag vill ha mer.

Jag håller helt och hållet med de i debatten som anser "resonemanget" att man kan dricka normalt igen delvis används för att "locka" in de personer som inte ännu nått botten. Det är kanon! Alla erfarenheter visar att ju tidigare man kommer till en behandling desto bättre är det. Det finns självklart ingen anledning till att man skall "stå med ena foten i graven" när man söker hjälp. Och jag håller med om att det tyvärr är så för många alkoholister. De söker inte vård förrän det är absolut nödvändigt. Så, för all del fånga upp dessa personer, det säger jag inget om.

Så egentligen är det två olika saker vi pratar om här. Visserligen handlar det om människor som dricker för mycket, men de är definitivt i olika stadier av sitt drickande och det tycker jag vi måste skilja på.

Men frågan är återigen denna: OM en person hel eller delvis, lite eller mycket, stort eller smått, allvarligt eller mindre allvarligt fått PROBLEM på grund av substansen alkohol så VARFÖR skall då denna person över huvud taget lära sig att dricka NORMALT? Vad är egentligen poängen?

Ingen alls, som jag ser det.

-----------------------------------
OBSERVERA: Det jag skriver om Minnesota och AA är helt och hållet mina egna åsikter och inget annat.