Det blev inte av, men ändå, kanske, lite

En salig röra och det är inte konstigt att jag blev sjuk i huvudet....

Jag har suttit här framför datorn och ännu en gång samlat ihop material för att skriva om de mörka och svåra åren då jag drack alkohol som mest och mådde som sämst. Ett antal beskrivande bilder och utkast till texten. Men så tänkte jag att vaffan, en gång till? Varför skall jag älta det gamla ytterligare en gång? Förvisso är det så man "bör" göra som nykter alkis. Man får ALDRIG glömma bort hur illa det var, hur bra man än mår i sitt nyktra liv.

Vad tjänar det egentligen till att jag visar bilder på fylle-celler, olika avdelningar för både att nyktra till och bli avgiftad? Varför skall jag beskriva hur man mår, hur det luktar och hur det låter inne på en avdelning? Vad är meningen med att beskriva ångest och fysiska krämpor man fått genom att supa i flera månader? Alla vet väl detta? Alla känner väl till hur farligt det är med beroende och missbruk?

Eller så gör de inte det. Precis som jag inte visst ett skit (eller inte VILLE veta) innan det började gå åt helvete och detta trots det faktum att jag hade en farsa som söp så mycket att han till slut dog av brusten bukspotts-körtel. Jag träffade honom när han var som jävligast: där han satt i sin stol med en stor kasse öl mellan benen. Eller, det var en fåtölj med armstöd och hög rygg så han kunde sitta tryggt oavsett hur full han blev. Jag var inne med honom på beroende-akuten och det var ju ingen rolig upplevelse.

För övrigt samma beroende-akut som jag typ 10 år senare hade klippkort på. Jag minns inte hur många gånger jag varit där, men jag har upplevt ombyggnad, flyttad ingång och sett hur den akuten förändrats. Jag har även varit med om att ligga på den gamla avdelningen för att nyktra till och den var rent äckligt hemsk. Det nya är bättre, men bara för att den är ny.

Första gången jag hamnade på tillnyktring var typ 83 eller 84. Då var det mest en ryckning på axlarna, men när jag återigen - för vilken gång i ordningen? - hamnade på en sådan avdelning dryga 25 år senare (i maj 09) så kände jag efteråt att nu får det FÖR HELVETE vara nog!!!

Det finns en video som man brukar visa i behandlingen och den heter något i stil med "cirkus alkohol" och den visar på vilket jävla ekorrhjul det hela är. Ta bilden som inleder inlägget. När det var som värst och sämst så åkte jag fram- och tillbaka mellan både Maria och S:t Göran. Jag gick, åkte tuben eller tog taxi, allt beroende på hur illa jag mådde. Ibland blev jag inlagd, ibland inte. Det var som värst runt 2002-2004 och då var tillvaron en jävla cirkus. Verkligen.

Men nu är det nog. Idag mår jag bra och tar nykterheten på stort allvar. Men som sagt, en påminnelse kan vara bra ibland. Men här och nu nöjer jag mig med en liten och kort sådan.

Att bli nykter är lätt. Det svåra är att lära sig leva med och i nykterheten och dessutom trivas med det. Det tar lång tid och ofta kan man - som mig - falla rejält på vägen. Men det är bara att resa sig upp och försöka igen. Förr eller senare så ser man ljuset.