Ett av mina tidigare försök att skriva...

För ett antal år sedan skrev jag ganska mycket texter. Det kunde hända att jag vaknade mitt i natten och hade en slags inre bild över ett kortare eller längre scenario. Då var jag helt enkelt tvungen att stiga upp, sätta mig vid datorn och skriva ned det jag hade i huvudet. När jag skrev - det är för övrigt alltid så när jag får en idé och börjar plita ned den - så gjorde jag det i ett enda svep. Orden liksom bara kom till mig och då är det bara att "gilla läget" och ligga på rullen till det tar slut.

Jag hade en längre period av skrivande. Jag skrev följande text då och en hel mängd med andra. Jag har inte läst igenom den nu, innan jag lägger upp den här. Jag delar med mig av texten av det enkla skälet att jag gärna vill ha lite feedback. Tänk på att den alltså är skriven i ett svep. Jag har inte editerat den på något sätt, vilket jag ju antar är "brukligt" när man skriver längre texter man vill göra något vidare med.

Vissa kanske tänker att det är en lång text, men det är bara drygt 5 a4-sidor.
Håll till godo


"Första version:
Johns avsikt att tillkalla alverna

När John slutligen steg ut i skogsbrynet kände han igen sig. Han hade varit på den här platsen tidigare. Men hur länge sedan hade det varit?Han mindes inte, men det måste ha varit mycket länge sedan.

Varje gång han blev utsänd på ett uppdrag från Källan var det utan information om vilken värld han skulle till. Det enda han fick var den rulle med pergament som skulle identifiera honom inför de som kallat honom. Sedan sändes han iväg.

När man hade varit ”vid källan” så länge som han, var det svårt att minnas exakt hur lång tid som hade förflutit sedan han första gången sökt sig dit. Han hade varit ute på hundratals, kanske tusentals uppdrag sedan han blev upptagen i ”Orden” och det var inte så lätt att hålla ordning på tiden.

Ibland kunde det alltså hända – även om det var mycket ovanligt – att han kom till en värld där han varit förut. Det hade hänt honom några få gånger tidigare, på andra världar. Men det var konstigt att han inte hade känt igen sig här från början. Borgen han besökte hade inte funnits här när han var här förra gången. Och den var ett gediget bygge och måste ha legat där mycket länge. Hur länge?

Han hade haft många uppdrag och varit på många skilda platser, men den här var speciellt eftersom det hade varit hans första uppdrag. För så otroligt många år sedan. Det var även speciellt eftersom han hade stannat så länge den gången, drygt 100 år.

Platsen han nu såg på var en perfekt formad cirkel av stenar. Den var cirka 50 meter i diameter och låg precis i anslutning till skogsgläntan. De svarta, gråa och vita tenarna var slipade så att de var helt flata och de låg i ett mönster format som en orm som bet sig själv i svansen. Tecknet för oändlighet. Han hade sett det på många platser under sina resor, men det här var – hade han tidigare fått veta – ursprunget. Den här platsen. Den var magisk. Det var alvernas urgamla heliga plats i den här världen. Den plats där de träffades för rådslag.

Utanför cirkeln, beläget i väster, fanns det en drygt 3 meter hög stenstod som hade en stor klocka i toppen. Inte helt olik de kyrkklockor han hade sett som barn. Den var ganska ärgad av ålder, men han tvivlade inte på att den fungerade.

Han hade lämnat borgen osedd efter att ha manifesterat en skenbild av sig själv i rummet där han sagt att han skulle sova. Han ville inte att invånarna, speciellt inte ”Kungen”, skulle undra vart han tagit vägen och börja ställa frågor. Det var en konstig stämning i borgen. De hade han känt av direkt med sina magiska sinnen. Något stod inte rätt till. Han hade som vanligt när han kom till en ny plats givit sig ut för att rekognosera, men den här gången hade alltså hans sinnen sagt honom att göra det fördolt. Dessutom hade ju det faktum att borgen stod under belägring gjort den saken ganska klar.

Eftersom hans uppdrag ofta var av det fallet att det fanns flera olika varelser - inte bara människor - inblandade hade han givit sig ut för att om möjligt få en annan bild av problemen som hemsökte den här världen.

Han hade inte förstått att han hade varit här tidigare förrän han hade promenerat i den stora skogen och känt dess magiska väsen kalla på honom. Han hade känt ett svagt eko av igenkännande från skogens väktare. Men han hade inte svarat eftersom han ville rekognosera och stämma av läget först och främst. Dessutom var det så att även om han var en oerhört kraftfull magiker och besvärjare, så låg väktarna bortom både människan och alvernas förstånd. Alverna hade kunskaper och förmågor som vida övergick både hans förstånd och egna förmågor. Men skogens väktare var något helt annat. De hade krafter som kunde göra honom galen om han släppte in dem i sitt inre. Dessutom ”tänkte” de inte som alver eller människor. Väktarna var utom kontroll, låt det räcka med detta faktum, tänkte han.

Det var dels på grund av väktarna som han hade stannat så länge första gången. Hans iver att lära sig mer än vad han gjort vid Källan hade fångat honom. Och mycket hade han lärt sig, men mycket hade han också förlorat. Alltför mycket.

Han tog ett djupt andetag av den friska luften i skogsgläntan. Det var höst och dofterna var mycket starka och vederkvickte honom något inför den svåra uppgift som nu förestod. Han tänkte kalla på alverna. För att göra det behövde han stå i en annan mindre cirkel som var belägen precis utanför det stora. Den mindre cirkeln låg i öster och han hade således 50 meter bort till klockan. Men det var inget problem för honom. Problemet var vad som skulle hända när han ringde i klockan.

Skulle alverna minnas honom? Och ännu viktigare, skulle de acceptera att han kallade dem? De kunde bli mycket arga om de kände sig kränkta på något sätt. Och en arg alv var inget att leka med, det hade han sett många exempel på senast det begav sig. Men det var sällan en alv blev arg. De var fridsamma varelser, fyllda av omtänksamhet och skratt. De var farliga fiender, det var sant, men om man hade turen att bli vän med en alv så var det för alltid.

Och skulle de gamla rådet finnas kvar? Visserligen var Alver i det närmaste att betrakta som ”odödliga”. Men de kunde dö, åtminstone ”från” den här världen. Eller nu var han dum. De skulle så klart minnas honom. En alv glömde aldrig någonting. Det var väl snarare så att eftersom han ”försvann” på ett sådant spektakulärt sätt senast han var här, kanske de inte skulle erkänna att det var han. De skulle förmodligen tro att han var utsänd av ”den mörka källan” och var här för att på något vis snärja dem.  Men det bekymrade honom mindre, eftersom han hade medel för att bevisa sin ”äkthet” i deras ögon.
Nåväl. Ske alltså, tänkte han. Han tog några klunkar av sitt vatten och ställde sig mitt i den mindre cirkeln. Han tog ett djupt andetag och höll sin stav med ett fast grepp i den högra handen. Med den vänstra gjorde han en uppåt- och nedåtgående gest, som om han drog i en klocksträng och klockan började genast klämta. Den hade en dov klang som gjorde att hans tänder och ben vibrerade. Trots att tonen var lång, gjorde han samma gest fem gånger och sänkte sedan vänsterhanden. Det bultade dovt i den och huden över hela kroppen pirrade. Nog är det magiska krafter som verkade här alltid, tänkte han. Och det är inte bara mina egna.

Nå. Nu var det bara att vänta. Men han måste stå kvar i cirkeln, hur länge det än tog. Lämnade han den kunde vad som helst hända och förmodligen skulle det inte var något bra. Men han var van vid att vänta. Dessutom var vattnet han hade med sig taget direkt från ”källan” och det gjorde honom både  stark och pigg.

Medan John stod där i cirkeln började han så småningom erinra sig en del namn från det förflutna: det var alv-konungen Josh, hans drottning Iedra, deras dotter Mana och ett mycket stort antal ytterligare syskon, kusiner och övriga släktingar som han inte mindes namnen på.

Det var märkligt egentligen, tänkte han. Människorna på jorden där han kom ifrån, ansåg sig stå högst upp i ”näringskedjan”, lyckligt ovetande om att de istället var längst ned. Ovanför dem fanns alla möjliga magiska varelser. Han själv hade väl tagit ett rejält ”kliv” uppåt i den kedjan när han som en ”yngling” på närmare 50 år hade kommit till källan för första gången.

Hans mentor Jobb brukade säga att ålder inte spelade någon roll. Inte tid heller, för den delen. Det var bara något som människan hittat på för att ”frälsa” sina tankar från den oundvikliga döden. Även döden var oviktig, brukade Jobb säga och skratta. Åtminstone för magiska varelser.

Även om John hade tillhört källan, eller rättare sagt varit inne i den sedan många och långa år, hade han faktiskt ingen aning om hur gammal han nu var. Även han kunde förmodligen betrakta sig som ”odödlig” nu för tiden. Så var det med källan. Den gjorde märkliga saker med människorna som fann den. Eller som Jobb brukade säga: man blir inte inbjuden till källan, man måste söka den och om man även finner den så blir man utsatt för ett antal prov. Och på den vägen var det.

John stod inne i den mindre cirkeln och stampade. Han hade varit där länge nu. Han trodde att det gått nästan en vecka sedan han steg in och drog i klocksträngen. Han hade på besvärjarvis sovit en lite stund då och då när han behövde det. Han var inte trött, det hade också vattnet förhindrat. Men han började bli otålig. Så här lång tid skulle det inte behöva ta. Visserligen var skogen som han gått igenom mycket stor. Den var alvernas hem men han hade ingen aning om hur långt borta de bodde. Han mindes några platser där de hade haft sina boningar då han var här senast. Men det var inte säkert att de bodde där nu. Den närmaste låg kanske 100 mil härifrån. Men för en alv så var det ingen sträcka att tala om och de kunde komma hit fort nog – om de ville.

Han var inte heller rädd. Visserligen var alver farliga varelser. Dödligt farliga. Speciellt om de blev retade och arga. Men de hade en nackdel som inte han hade: de hade vissa tendenser på att stanna upp i sin magiska utveckling med tiden. De hade det så förspänt att de föddes med stora magiska kunskaper och förmågor men de odlade dem inte med tiden. Detta hade han gjort. Han hade ständigt förkovrat sig genom sina resor och hela tiden lärt sig nya saker. Dessutom var tiden i det här fallet en god vän. Källan gav stora magiska kunskaper och förmågor redan från början, men med tiden – för rätt person – så ökade de också ständigt. Alltså beroende på hur lång tid som gått sedan han senast var här kunde kan stå sig gott mot eventuella ”hot” från alverna. Men han väntade sig inget sådant. Inte egentligen.

För övrigt hade han varit nästan lika kraftfull som dem senast han var här. Men de visste de inte om. Han hade sin vana trogen följt Jobbs råd och alltid maskerat sina kunskaper, både inför vän och fiende. Jobb hade sagt att man kan aldrig veta vad som väntar och då är det bäst att ha ett ess i rockärmen.

Vänta nu. Han kände något. Det pirrande som hade varit hans ständiga följeslagare sedan han drog i klocksträngen började avta. Det kom även ett susande och vinande i luften som han vagt kände igen. Sedan hörde han hornsignaler. Han kände igen stötarna det var huset Valeins signal, konung Josh´s signal.

De kommer, tänkte han. Till slut så kommer de. Hoppas nu bara att det hela avlöper väl. Han hade ingen lust att behöva slåss för sin sak. Han hörde hur ett stort antal jätteörnar flaxade med sina vingar när de landade. Han förminskade sin stav till en armlänk, drog bak sin huva och böjde knä inne i ringen. Detta var på intet vis någon slags underkastelse från John sida utan det var helt enkelt för att visa respekt inför huset Valein och för övrigt var det på det viset man hälsade dem.

-Vem är du främling, sade en barsk röst på alvernas tungomål. .Hur vågar du beträda alvernas heliga cirkel och klinga i alvernas klockspel? Eller kanske du inte förstår vad jag säger?
-Jag förstår mycket bra vad du säger herre, sade John på samma dialekt. Jag menade inget illa. Förresten ansåg jag att det var värt risken. Något är fel här i landet och jag ville rådslå med alverna om detta.
-Rådslå? Varför tror du att vi skulle vilja rådslå med en sådan som dig?
-Herre, jag har varit här förut. Jag känner era seder. Åtminstone var det så förr att en människa som klarade av att dra i klockspelet skulle få möjlighet att rådslå.
-Jag har aldrig sett dig här förut, du måste ljuga, precis som alla andra människor.
.Herre, jag vet inte hur länge sedan det var. Kanske var du inte här då?
-Jag har alltid varit här. Jag är konungens förste vasall – Mab.
:Herre, Mab, minns du mig inte – jag heter John, Jal på ert språk. Vi brukade jaga hjort tillsammans. Jag minns att du fällde en 14-taggare med ett skott från din långbåge.
-Jal, det är omöjligt. Han försvann under märkliga omständigheter för över 900 år sedan. Dessutom kan en människa inte leva så länge.

John blev alldeles förstummad. 900 år. Det kunde inte vara möjligt. Hade det gått så otroligt lång tid? Han svajade till där han stod på knä. Det värkte i hans ben. Han var tvungen att gnida sig med handen över ögonen. 900 år, tänkte han igen. Han suckade. Nu gäller det.
Han gjorde en en liten gest med handen och arm-länken blev till en stav igen. Han ställde sig upp och riktade blicken mot Mab.
-Jag är Jal och se här beviset. Han svängde med sin stav och den började glöda. Jag är människa, det är sant, men jag har även vidrörts av källan och är också en magisk varelse som ni själva. Han vände handflatorna uppåt och sträckte på sig så att handlederna syntes.
.Se här drak-tatueringarna som konung Josh lät göra. Han bär likadana själv.
-Det räcker, sade en röst från skogsbrynet. Det är Jal, det kan väl alla se.
-Herre Konung, det kan ni inte veta säkert, sade Mab. Det kan vara en fiende i förklädnad.
-Jag må vara gammal, men mina ögon sviker mig inte, sade konungen. Det är sant att Jal varit vid källan och då kan han leva lika länge som oss.
-Du kan kliva ur cirkeln nu Jal, sade konungen.
-Tack herre, sade John.
John hade alltså inte behövt oroa sig. Det blev ett kärt återseende mellan honom och de alver han kände sedan förra gången han var här. När de pratat ett tag om gamla tider och även ätit och druckit lite av alvernas färdkost i skuggan av ett stort träd var det dags för att prata om varför John kallat alverna.
Eftersom de John och Kung Josh kände varandra sedan tidigare och nu snabbt hade återfunnit sin vänskap hade de även lagt bort titlarna.
-Har du märkt något konstigt i världen, något som verkar vara fel, frågade John?
-Under ganska lång tid nu har alverna förstått att balansen i världen börjar dra åt fel håll. De svarta blir allt fler och fler. De vågar sig på saker de inte gjort tidigare. De reser genom våra skogar och utför handlingar som är obeskrivliga. De skövlar länderna där människorna bor och dödar dem utan urskillning. Människornas härskare försöker sätta in soldater, men det vet vi ju båda att det inte hjälper speciellt mycket. Visserligen använder sig de svarta till största del även de av soldater, men de har alltid en eller ett par besvärjare med sig. Mycket av det här har skett i lönndom, synligt bara för alvernas skarpa ögon. Det är väl därför som den vita källan inte hunnit samla sina styrkor ännu. Men nu är du här John, så då antar jag att Rådet har beslutat sig för att vidta åtgärder?"