Jag har verkligen kommit hem

På väg till den lugna oasen Gubbis

Det finns miljöer och så finns det miljöer. Det finns bra sådana och det finns rejält dåliga. Jag har bott på många ställen i mitt vuxna liv och de flesta har varit skit, rent ut sagt. Jag har alltid haft tur på det viset för jag har haft någonstans att bo, vilket ju inte är någon självklarhet ens i dagens Sverige. Även om man alltså är "glad" över att ha någonstans att lägga sin hatt, så behöver man ju verkligen inte trivas där man bor.

Mycket beror förstås på hur man lägger manken till för att hitta "sin plats" där man verkligen trivs. Men det spelar mindre roll var man bor om man inte mår bra. Det kan göra en viss skillnad, men mår man skit så kan man inte uppskatta ett eventuellt bra boende. Även om jag såg dagens ljus som Bromma-pojke (Abrahamsberg) så är jag uppvuxen i de södra förorterna Bagarmossen, Sköndal och Farsta.

Efter nästan 30 år på andra platser så hamnade jag till slut på den södra sidan igen, nämligen i den lugna förorten Gubbängen. Om man säger att jag hade ett "val" inför denna flytt så stod det bland annat mellan Farsta, Hökarängen, Tallkrogen och Gubbängen. Jag är verkligen glad över att det blev Gubbis till slut. Det är inte direkt något "fel" på de andra förorterna, men Gubbis har det som flera av de andra saknar, nämligen tystnad och lugn.

Gubbängen brukar ofta beskrivas som en "grön och lugn oas"

Jag har framöver tänkt mig ett längre inlägg om historien kring denna förort, men i dagens text blir det mer av hur det känns för mig och hur det är just nu. Jag kan ibland tycka att man för det mesta bygger "för" trafiken och glömmer bort människorna som skall bo där man byggt. De flesta förorter är byggda från det sena fyrtiotalet och framåt så det såg naturligtvis helt annorlunda ut förr och idéer och planering blev utifrån detta.

Om man promenerar runt lite här i krokarna så märker man ju att de flesta gator och vägar inte alls är dimensionerade för dagens trafik. Gatorna är smala och vägarna har för det mesta bara två filer. Alla som suttit i köer exempelvis Örbyleden känner till detta. Både Nynäsvägen och Örbyleden liksom ramar in Gubbängen där det ligger i sin grönska. Men saken är den att man inte märker mycket av trafiken där jag bor. Den är förstås ständigt närvarande, men endast som ett susande i bakgrunden.

Jag känner ofta att kontrasten mellan Gubbis och Hökis är väldigt stora, trots att det inte alls är långt emellan dessa båda förorter. Där Gubbängens centrum ligger tyst och lugnt är Hökarängens dito en förbannat näste av buller i mina öron. Men det finns så klart fina ställen lite överallt här i närområdet bara man kommer bort från de mest trafikerade vägarna.

Örby-leden - övergången vid Brandstationen/kyrkan

Men precis som i stort sett överallt annars är trafiken som värst i rusningstid. Då ringlar köerna långa på både Örbyleden och Nynäsvägen. Även mitt i Gubbis centrum åker det förbi mycket bilar, vilket beror på att det blivit en slags "snik-"väg för trafiken för att undvika de två förstnämnda. Gubbängen är på inget sätt förskonat från det som finns på andra ställen, nämligen bråk, stök och buller kvällar och nattetid. Men man får ju numera tänka sig för var man än bor innan man ger sig ut.

Jag går ofta och handlar tidigt på morgonen och då kan vardagarna vara väldigt bullriga, men jag väljer ändå hellre en tidig morgon än att gå mitt på dagen. Bilden ovan är tagen en tidig lördagsmorgon i september och som synes är det lite "Triffid"-varning över den bilden. Hehe. Det brukar knappt vara en kotte ute och än mindre några fordon förutom en och annan buss.

Om man tittar på översiktsbilden lite längre upp i texten så märker man ju att det är otroligt mycket grönområden här omkring. Det är verkligen en lunga av stora mått. Förvisso brukar det ju sägas att de farligaste partiklarna är de man INTE kan se eller lukta, men luften här är för det mesta hög och klar.

Har ni förresten tänkt på att det alltid handlar om att buller-sanera, snarare än att ens fundera i banorna över att dra en väg/gata i en ny och annorlunda "människovänligare" sträckning? Jo, jag hajar naturligtvis varför det är så, men det visar på att man tänkt "fel" redan från start.

Nere på "byn" en vanlig vardag mitt på dagen

Jag som vare sig är en vän av bullriga miljöer eller för mycket människor kan verkligen uppskatta Gubbis med omnejd.  Visserligen skall man inte behöva känna sig "styrd" av sådana omständigheter, men jag har sedan länge en skev dygns-rytm och för det mesta slipper jag både ljud och för mycket folk. Det handlar om att må bra i min bok och då gör i varje fall inte jag saker på tider då jag inte trivs med omgivningen.

För sanningen att säga: Vem har egentligen lust med att trängas i långa köer i alla de affärer man besöker? Vem har lust att stå som en packad sill när man åker buss eller t-bana? Förr om åren så tänkte jag ofta att jag var mer "sjuk" än jag var eftersom jag trodde att jag var i en minoritet som tänkte så här. Men nu inser jag att många av de saker jag upplevt som "sjukliga problem" ofta är ganska så allmänmänskliga. Däremot så kan ju graden av ogillande vara varierande hos olika människor...

Under alltför många år så bodde jag inne i Stockholms innerstad. Jag har bott både på Östermalm, Lilla Essingen och i Birkastan. På L. Essingen var det ganska cool, för det var som en stad i staden. Men jag har inte varit där sedan det begav sig vilket var någon gång i början av åttiotalet. De andra platserna, Östermalm och Birkastan känner jag så här i efterhand bara avsky inför. För all del. Det var förhållandevis bra platser för mig när jag var ung och frisk, men med åren så upplevde jag innerstaden som ett jävla skithål fyllt av buller och stress. Nog om den saken!

Kröken från skolan ned mot fältet en tidig söndagsmorgon

Jag har skrivit flera texter om hur skadad man (eller åtminstone jag) kan bli av att leva under felaktiga omständigheter under för många år. Det sätter sig i hela kroppen och man utvecklar underliga vanor och strategier för att orka med sin tillvaro. Sådant sitter i länge efter det att man bytt liv och miljö. Jag kan fortfarande känna en stark olust inför att gå ut vid specifika tidpunkter eftersom det sitter så djupt rotat inom mig från min värsta och sämsta tid inne i stan.

Men sedan tänker jag efter: shit, jag bor ju inte där inne i skiten längre, jag bor här ute i förorten och det är lugnt i stort sett när man än går ut. Så jag har blivit lite bättre på den biten. Jag är inte längre ab-so-lut tvungen att gå och handla klockan sju på morgonen. Jag kan vänta till en bit in på förmiddagen istället. Jag har i och för sig bott här sedan den 2 december -08, men kan fortfarande få nypa mig i armen för att inse hur mycket bättre tillvaron har blivit sedan dess.

Man tar det piano och tittar efter en och annan kotte

Nu för tiden så tar jag det ofta så lugnt att förmodligen många människor skulle bli stressade av mitt låga tempo. Men det får i så fall stå för dem. Jag har vänt på steken och trots olika signaler från de som bestämmer tänker jag definitivt inte ändra på ett vinnande lag. Jag skall fortsätta och hävda min rätt för jag känner att det är "rätt" i min mage. Är ni med?

Mycket har blivit bättre. Men allt är inte bra. Men i vems bok skall man läsa? Jag menar, de som hjälper mig vill väl och de har sina lagar, regler, utbildningar och erfarenheter att bygga sin hjälp på. Jag tar hela tiden till mig det som sägs, men i slutänden så är det faktiskt mitt eget liv, mitt eget mående det handlar om och då har jag lärt mig att lita på min magkänsla, min manliga intuition.