Vad är skillnaden?

Jag satt här och funderade, som så många gånger förr, över min situation idag i jämförelse med hur den var för 5, tio eller femton år sedan. För den som inte vet eller kan se det på mig förmodar jag att jag är ungefär på samma vis nu som då. I det stora hela. Men det är - som alltid - detaljerna som avslöjar hur det ligger till. Man går lite annorlunda, står lite annorlunda och mår framför allt helt annorlunda idag jämför med då. Jag tänkte också på hur själva måendet åstadkommits. Jag menar: man mår ju dåligt av något eller flera skäl och på samma sätt mår man bättre eller bra tack vare ett antal faktorer.

Som vanligt tycker jag man bör påpeka att vi alla är olika och därför mår vi ju på helt olika sätt. Det som är dåligt respektive bra för mig kanske inte är på samma sätt för dig eller någon annan person. Men saken är ju även den att det finns miljontals människor som ligger till grund för hur man skall bemöta, undersöka, diagnostisera och behandla det som är bra respektive dåligt. Det finns alltså mängder av samlade erfarenheter och dessa ligger till grund för exempelvis psykiatri och beroendevården.

Jag nämner bara dessa två eftersom de är områdena för mina huvudsakliga problem samt det jag lever med och i som nykter alkoholist med ett antal psykiska funktionsstörningar. Jag brukar skriva att jag med största säkerhet haft någon form av psykiska "besvär" under hela mitt liv, men att locket lagts på dessa genom att jag druckit mycket alkohol och senare börjat missbruka densamma.

Egentligen var det en pina att bli nykter första gången och då menar jag inte abstinens eller att jag var rädd och arg för det mesta för de sakerna berodde på olika faktorer som jag - klar i skallen - behövde ta tag i och försöka dels förstå men även att komma till rätta med. Som jag ser det börjar det egentliga arbetet först när man blivit nykter och sedan har en längre stabil och tillfredsställande nykterhet. Åtminstone började allt för mig då jag blev nykter.

Att sätta korken i flaskan är den enkla biten, som jag ser det. Det är förvisso inte enkelt att komma till det beslutet och sedan "hålla det". Men därpå följer en mängd olika saker man behöver göra för att få ordning på sin tillvaro och sitt liv igen. Det är väl ungefär likadant för oss alla: man behöver ta tag i hälsan, ekonomi och förhållandet till andra människor. Även dessa är förhållandevis "lätta" att ta itu med. För mig blev den svåra biten att börja leva med mina psykiska besvär.

Jag tänker att genom livet så har jag haft en mängd olika psykiska "trauman" som naturligtvis påverkat mig väldigt negativt. Det sägs att tiden läker alla sår och det kan förmodligen stämma ibland. Men ingen av oss, eller åtminstone väldigt få, klarar av att gå genom livet utan törnar när dessutom dessa inte blir avhjälpta på något sätt. Jag pratade inte "ut" med någon när farsan gick bort. eller när vare sig farmor eller mormor gjorde det. (eller när vänner gick bort i unga år.) När mamma gick bort -05 var jag bra mycket bättre rustad för att ta den upplevelsen, men det är tveksamt om jag fick tillräckligt med hjälp då heller.

Vad jag menar är att de psykiska trauman man upplever ända från det man är liten liksom läggs på hög (om de inte tas på allvar och behandlas på något sätt)  och till slut blir bördan för tung att bära. Man behöver en utväg för ett dåligt mående som man kanske inte helt och hållet förstår. I mitt fall blev det alkoholen. Jag minns det inte som ett direkt problem i början, när jag var yngre, typ 18-20 bast, utan det var först några år senare som det blev mer och mer problematiskt. Nu menar jag inte att hårda törnar i livet var den enda orsaken till att jag drack. En annan stark faktor är att jag haft dessa psykiska besvär hela livet och exempelvis varit extremt känslig för stress, höga ljud och för mycket människor.

Jag tänker att på ungefär samma sätt som det är svårare att ta sig ur och även behandla ett missbruk ju längre tiden går och ju mer man tappat fotfästet i tillvaron, så är det mycket svårare att jobba med sina psykiska besvär om de funnits där obehandlade under många år...

Personligen så tror jag att många bäckar till slut gör en stor forsande flod som man inte kan hindra utan det går bara snabbare och snabbare fram utan att man kan hejda loppet. I mitt fall var det först när jag varit nykter ett par år första gången mellan -05-07 som allt vaknade till. Jag fattade då rakt inte varför jag mådde skit fast jag hade varit nykter och skött om min hälsa så pass länge. Det var liksom något fel som var trasigt. Det satt uppe i skallen och påverkade mig väldigt negativt.

Tyvärr är det så inom vården att man skall gå till den ena med den tredje läkaren, bli remitterad till en fjärde och femte och man skall dessutom ha tur att hamna "rätt" från början när man börjar analysera och berätta för den sakkunniga i fråga. Tyvärr beror det även på var någonstans man bor. Vården har olika högt tryck på sig inom de olika kommundelarna, åtminstone här i Stockholms län.

Jag undersökte i stort sett allt man behöver undersöka för att möjligen få något svar. Förutom att gå till psykiater, psykolog och andra med någon form av terapeutisk utbildning så röntgade jag hjärnan och gick till en neurolog. Nu är kruxet med mig att jag sedan födseln har nedsatt synförmåga. Jag har även haft problem med hörseln ända sedan jag var en liten dräng.

Med facit i hand så förstår jag alla läkare. Men låt mig först säga att jag varit ärlig och uppriktig ända från början eftersom man definitivt inte kan få rätt vård om man inte talar sanning. Jag har även inför varje läkare berättat om att jag både haft och har ett antal olika "besvär" för att de möjligen skulle kunna göra en mer samlad bedömning.

Jag skall inte dra hela historien för då blir vi kvar här till nästa månad. Jag gick alltså till ett antal olika läkare inom olika vårdområden, vilket så här i efterhand faktiskt var bra att göra för min egen förståelse av situationen. Det verkar däremot inte som om läkarna blev mycket klokare. Hehe. Men föreställ er själva:

Lite utrymme för alla besvär

Jag hade inte direkt några fysiska besvär utan allt satt uppe inom den begränsade yta som varje människas huvud är. Syn, hörsel och den psykiska biten inne i hjärnan. Det är ett par decimeter av hela kroppen där allting satt och fortfarande sitter om än i något lite mildare form eftersom jag fått hjälp på olika vis.

Men då hörde jag dåligt och jag såg sämre. Jag var arg, trött och sov dåligt, hade olika former av svårigheter med både minnet och koncentrationen. Jag "plockade" dessutom med saker hit och dit och tvättade händerna absurt många gånger per dag. För att göra en lång historia kort så kom psykiatrin fram till att jag hade en mild social fobi, extrem känslighet för stress och långtgående depressiva symptom. Bland annat. 

En läkare sade ungefär så här: "det är inte konstigt att du är trött med mera eftersom din hjärna arbetar på högvarv under hela din vakna tid. Den måste ta in, tolka och förmedla all information och om du då både hör illa och ser illa så blir det ju ännu mer arbetssamt..." Ungefär så.

När jag flyttade hit till södra förorterna -08 så började jag gå hos psykiatrin igen och då konstaterade både jag och läkarna att det var dags att testa något mer än "bara" samtal eftersom det inte fick mig att må bättre. Jag hade tidigare varit väldigt mycket emot all form av medicinering eftersom jag ville må bra av egen kraft. Men ibland så låter inte detta sig göras. Det är även så att en depression som man haft under längre tid delvis beror på att hormonbalansen i kroppen har blivit något i obalans, hehe, och då behöver kroppen lite hjälp på traven, en spark i arselet, rent utav. 

Men medicinering är ett tveeggat svärd, samtidigt som man hugger av det onda så påverkas hela kroppens balans ändå. Jag säger inte att det är helt och hållet negativt, men man får ta det bra med det lite sämre om ni förstår hur jag menar. Alla mediciner har biverkningar, eller hur?

En liten passus, bara: Min resa mot ett bättre, nyktrare och friskare liv började någon gång sommaren -04 och det är faktiskt först nu som jag märker att det börjar bära frukt. Jag vill absolut inte avskräcka eller skrämma någon för det är som sagt individuellt hur lång tid det kan tänkas ta. Det beror på hur man i grunden är som person och på en mängd andra faktorer. Många går från klarhet till klarhet från dag ett i behandlingen, men jag har haft mina törnar och tagit mig mina återfall ända till dess att jag verkligen förstod både med hjärta och hjärna.

Som jag ser det är ärlighet och tålamod två av de mest viktiga egenskaperna i det här fallet. Ingen av dem är något man som aktiv alkis vare sig premierar eller har någon större portion av. Mitt belöningssystem är skadat för alltid och när jag dricker vill jag ha omedelbara resultat och jag ljuger alltid. Hehe. När man nyktrar till så följer dessa "skador" med på köpet och det kan ta en jävla tid innan man kommer någonstans med att bli bättre på dessa egenskaper. 

Jag började för något år sedan medicinera med ett SSRI-preparat som heter Sertralin och jag kan bara säga att för mig har det ett inneburit ett steg till en livskvalitet som jag nog aldrig upplevt tidigare i livet. Allt har, som sagt, tagit en jävla lång tid. Det tog tid att fatta och bli nykter, det tog en förbannat tid och komma till rätt instans och börja medicinera och att det sedan skulle börja verka i rätt riktning.

Idag har jag kommit långt. Det vet jag och det får jag även bekräftelse på ifrån de jag regelbundet går och pratar med vid psykiatrin. I dagsläget handlar det mest om acceptans och att försöka anamma det som kallas för "sekundära effekter". Det handlar om att man börjar må bra på ett plan, inom ett visst område och sedan sprids - förhoppningsvis - det positiva till andra områden och man börjar se ett helhets-"humör" som börjar likna något.

Jag kan bara säga att om än vägen syns oändligt lång i början av en sådan här resa så är det alla gånger värt det! Alternativet i mitt fall vill jag inte ens tänka på för det hade slutat mycket illa.

--------------------------------------------

En sak: efter en tids nykterhet så upptäckte jag att det liksom inte spelade så stor roll "hur" jag bibehöll mitt nyktra liv och trivdes med det. I början är det behandlingen och AA som håller mig på rätt köl. Det finns antagligen någon form av alternativ, men jag vet inte så mycket om det. Länkarna är en väg, kyrkan kanske en annan. När det gäller psykiatrin så finns det egentligen bara två varianter, antingen samtalsterapi eller medicinering, eller en kombination av de båda. När det gäller att bli nykter så spelar det mindre roll hur man gör det, bara man använder sig av beprövade och sunda metoder och att dessa kan växla och variera över tid.  För egen del så kunde jag efter ett eller ett par år blir rejält trött på att höra samma jargong hela tiden och ville lyssna och lära mig även andra metoder. Jag säger inte att det är rätt för alla utan bara att det fungerade för mig. En ytterligare sak som fungerat bra för mig att jag tagit åt mig och använt det jag lärt mig, men samtidigt också hävdat mina egna teorier eftersom jag anser att var och en är sig själv närmast och känner sig själv bäst. (Alltså när man har varit och är vid sunda vätskor sedan längre tid tillbaka). Jag har verkligen lärt mig att lita på kroppens signaler och framför allt min egen magkänsla. Över tid så har det gett bra resultat och även "de sakkunnige" har förstått att "min väg" uppenbarligen verkar fungera bäst för just mig...

......................................................


Sertralin är ett SSRI-läkemedel, vilket är en grupp av läkemedel för behandling av depression. SSRI står för ”selective serotonin reuptake inhibitor” eller selektiva serotoninåterupptagshämmare.

Serotonin är en signalsubstans i kroppen som finns i mag-tarmkanalen, i blodplättarna och i centrala nervsystemet. Serotonin i mag-tarmkanalen reglerar tarmrörelserna medan serotonin i neuronerna i centrala nervsystemet har en rad funktioner, bl.a. att reglera humör, aptit och sömn, samt påverka kognitiva funktioner som minne och inlärning.

SSRI-preparat anses öka den extra-cellulära (utanför cellerna) nivån av signalsubstansen serotonin i synapserna i centrala nervsystemet genom att förhindra eller fördröja dess återupptag. Detta gör att nervimpulser som vidarebefordras med denna signalsubstans förstärks. Serotonin är en signalsubstans som förstärker känslan av välbefinnande, vilket alltså innebär att patientens upplevelse av sin situation ändras i mer positiv riktning.

SSRI-preparat kallas selektiva, vilket i jämförelse med tidigare tricykliska antidepressiva läkemedel som påverkar även signalsubstansen noradrenalin, ger mycket mindre biverkningar. (http://www.sertralin.se)