Det är märkligt. Jag har mängder med lärdomar och erfarenheter från mina år som aktiv alkoholist och ännu fler från tiden som nykter. Jag har läst massor i ämnet och skrivit desto mer, men ändå så känner jag mig just nu ganska handfallen. Det är en sak att skriva om det man själv upplevt och försöka komma med goda råd både när det gäller att ta sig ur ett missbruk och leva ett nyktert/drogfritt liv.
Jag fick för en tid sedan reda på att en gammal vän har fått stora problem med alkoholen. Visserligen har jag bara information i tredje hand, men det förvånar mig inte om personen ifråga gått in i ett riskbruk eller missbruk. Man kan med sina egna erfarenheter i bagaget många gånger se/veta att en person möjligen kan gå över gränsen. Om inte nu så senare.
Kruxet i det här är att jag inte träffat personen på typ tio år och på den tiden kan ju mycket hända rent allmänt och som det kanske visar sig med alkoholvanorna i synnerhet. Det handlar inte om att jag inte vill "tränga" mig på. Jag vet hur jag skall gå tillväga i ett sådant samtal. Man pratar om ditt och datt från förr och stämmer av läget hos personen ifråga och så får man se vad som kommer fram. Men många gånger kan ju "tystnad" förklara mer än om det är ett jäkla papegoj-pladder...
Jag tror problemet - för min del - ligger i att jag vet hur jobbigt det är, dels att vara i det stadiet att man dricker för mycket (och med största sannolikhet veta om det) och ser sitt liv gå mer och mer åt skogen, men också att kliva in som vän eller anhörig. Det ställer stora krav på ens egen styrka och engagemang om man skall ta steget och försöka hjälpa till. Dilemmat är snarast att jag är tveksam över min egen mentala styrka i det här läget.
Jag dricker inte och jag känner mig till nästan 100 procent säker på att jag inte kommer att göra det igen. Där finns ingen konflikt, som jag ser det. Det handlar närmast om att jag har de psykiska besvär jag har och det innebär att jag absolut inte kan vara ajour 24/7 med allt vad det eventuellt skulle innebära. Ni vet: man behöver kanske träffas eller tala i telefon på de mest konstiga tider. Ställa upp, helt enkelt.
Eller så är det som vanligt med mig, att jag "oroar" mig i onödan och så vidare. Men jag tycker att man i ett sådant här läge hellre skall tänka över saken två gånger för mycket än en gång för lite. Det är ett antal faktorer som man behöver begrunda. Det går inte att "lita på" att den vänskap man hade en gång i tiden fortfarande "gäller", eller hur man skall förklara det. Bara för att man vid en viss tidpunkt i livet umgicks och hade trevligt ihop innebär inte att man efter år av förlorad kontakt bara kan ta upp tråden där man avslutade den.
En aspekt är ju att jag själv förr om åren drack och vi gjorde det ihop. Mycket av det man gjorde på den tiden kretsade kring alkohol och festande. Faktum är att jag genom åren med många personer upplevt att man liksom endast hade det gemensamt. Tog man bort spriten och krogen så fanns det inte mycket kvar. Nu vet jag inte om det är så när det gäller personen ifråga, men jag behöver vara beredd på den saken.
Dessutom lever "Z" i ett förhållande och har en - som jag förstår det - ganska stor "vän"-krets. Men det är ju även så, vad jag kan förstå, att det där ingår alkohol som en stor ingrediens. Men man kan ju absolut inte gå på gammal information eller eventuell hörsägen. Det krävs ett samtal eller flera för att få lite kött på benen. Även om jag inte känner att jag kommer och tränga mig på, så kan det definitivt uppfattas så av både personen det gäller och andra i dennes närhet. Man får verkligen lov att tassa på tå.
Under tiden jag skriver detta så springer tankarna runt i skallen. Jag börjar så smått inför mig själv "formulera" en eventuell strategi. En variant kan vara att jag dels pratar om de gamla "goda" tiderna och sedan också om mina egna problem, besvär och hur det var förr respektive nu. Alltså redovisa sin egen resa och sina egna tillkortakommanden för att på så vis så ett frö i den andra personens sinne...
För övrigt är det så att det är bättre att ha gjort denna kontakt än inte, för att kanske i framtiden få höra att det gått ännu mer åt skogen och inse att man faktiskt inte gjorde ett jävla dugg för att eventuellt få personen på andra spår i livet...
Bättre, således, att ha gjort något över huvud taget än inget alls. Och ett eller några samtal innebär ju inte att man nödvändigtvis måste ta upp kontakten igen mer än så. Man man visa att man finns här - till viss del - och kanske kan tänkas ställa upp med vissa saker. Att man bryr sig om kan ju betyda mycket för den andra personen. Att man (jag) dessutom är nykter och tillfreds med detta kan också visa på att det finns ett annat liv runt hörnet om man bara är villig att våga steget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar